Jag somnade med Liv i lurarna(Strömquist) klockan 0.32.

Jag vaknade av Joachims klockradio på hög volym klockan 6:45.

Efter en dusch i källaren plockade jag fram kläder till barnen och bestämde mig för att frukost fanns det då rakt ingen tid till.

Så nu sitter jag på ett av stadens hotell och jobbar. Jag har ätit frukost med ägg, fralla och äppeljuice.

Idag ska jag handla alla julkappar utom de två som jag har fixat.

Jag har ingen aning om vad någon ska få, jag ska helt sonika gå in i butik efter butik och ”låta idéerna komma till mig”

Här

bjöd vi till julbord.

Det var gott och såg ut så här. (Fast min mat; sojakorv, quornbollar och brysselkål, stod på spisen)

Varje år gör jag rödbetssallad och rödkålssallad efter Joachims mammas recept. Det är oftast bara jag som äter men jag har inte gett mig, de andra SKA ta.

När vi ätit upp all mat satte vi oss i nya soffan som står tillsammans med det nya soffbordet på den nya mattan. Lasse kom farande och en julöl for ut över mattan. Jag fick panik.

Det tyckte Anders var väldigt roligt eftersom han alltid tar det så lugnt när öl rinner ut på ny inredning så han började ta bilder av min frenesi.

Det såg ut så här.

Efter ett evigt klicketiklickande med kameran, min kamera, blev jag irriterad och började dansa hiphopdans(drop it low) och hittepåtorkade mig i arslet med hushållspappret.

När den här turneringen(EM?) startade var jag lika intresserad av damhandboll som jag är av herrfotboll.

Och nu, när det är spännande och bragd och fantastiskt enligt alla inklusvie mitt fadderbarn Lasse Anrell så VÅGAR jag inte titta.

Och har ni tänkt på hur mycket alla män vet om handboll helt plötsligt? Oj oj oj så mycket kunskaper om tidigare resultat och placeringar.

Nu sitter vi i varsin ände av soffan och Joachim säger saker som;

”Offensiv faul, inget mål”

Vi har en dotter som spelar handboll och i morgon möts barn och föräldrar i en ”vänskapsmatch”

Måste komma ihåg att inte göra offensiv faul.

Jag måste veta.

Varför har Anders Blomquist en SYNTFLÄTA?

Jag har tänkt på det här i över två minuter nu.

Och det enda jag kan komma fram till är att det handlar om ett vad.

ska jag fotas så jag städar bort den värsta skiten vilket innebär tandborstarna på hallgolvet och flicktrosorna i soffan.

I morse vaknade jag av att ett barn hostade klockan 7:30. 7:31 hör jag Joachim vakna så här;

”VA FAN”

Han hade glömt ställa klockan.

Dumfan.

Någon ringde och förvarnade att jag skulle få ett blombud runt elva så nu har jag skrivit och väntat på att någon ska komma. Jag måste tvätta håret(nytt rekord) och duscha hela min långa kropp. Men jag kan ju inte gå ner i källaren och duscha om blombudet ringer på dörren.

Slog ihjäl impulsen att ringa blomaffären och säga; Jag måste tvaga könet, kan ni kvicka på lite?

Så kom blombudet men det var inte det blombudet. Så jag fick fortsätta vänta och så kom bud nummer två och nu vill jag därför ta tillfället i akt och säga detta;

Jag är inte mycket för blommor, jag är inte en sån tjej. Jag blir väldigt glad först men sedan börjar jag tänka på att blommorna har farit i ett flygplan över halva världen och någon har kört bil över halva stan för att jag ska få blommor som jag inte har vas till och som aldrig blir vattnade om inte mamma råkar komma förbi och kör ner sitt avkapade finger i krukan och säger, ”Ma-lin” på det där sättet som gör att man vill kapa av de andra fingrarna också.

Så låt det bli känt; Om någon som är snäll som jobbar på Kalmar kommun eller Aftonbladet och uppskattar vårt samarbete vill skicka mig blommor så blir jag väldigt glad (tusen tack!) men ännu gladare blir jag om blompengarna går till barncancerfonden.

Mamma, jag vet att du i enlighet med bondepraktikan blir förfärad á la 1800-tal över mitt blomdeklarerande men mina uppdragsgivare tar inte illa vid sig, jag lovar.

att den här videon är så talande.

Om den är talande Malin, vad säger den då?

Jo, den säger att en del föräldrar lägger all energi på att ungarna ska bli youtubefenomen och glömmer det mest basala. Jag tänker att det är ju väldigt sött att ungen sjunger Beatles men kanske att han kunde sluta med blöja först?

Eller också är han fjorton och föräldrarna har tvingat på honom en blöja och sålt in honom som tvååringen som sjunger som en fyraåring.

Jag sitter i ett av två hörn i vår nya soffa, som alltså inte är en oxford i chockrosa plysch.

Jag sitter här och tänker på mitt liv. 

Brukar ni känna efter om ni är deprimerade?

Det gör jag då och då. Jag sätter mig ner någonstans och känner efter. Är jag deprimerad?

Nästan alltid kommer jag fram till att jag är glad som en lax(hur man nu vet det, vem frågar någonsin laxen hur han mår?) men ibland tänker jag att jo, jag är nog lite deprimerad.

Men det hinner jag bara tänka i uppskattningsvis tre sekunder, sedan tar känslan av

SKÄRPDIGDINSORGLIGALILLAKVINNAAVVÄSTSOMTRORATTDUHARPROBLEM

DUHARINTERÄTTATTMÅDÅLIGT över.

Och så mår jag bättre och jag inser att nej, jag var inte deprimerad den här gången heller.

Jag älskar att säga till mig själv på skarpen, ingen kan ryta ifrån som jag.

Elisabeth Schimann är en svensk polis som tjänstgjort som militärpolis i samband med insatsen mot piraterna i Ardenviken i östra Afrika.

Nu slår hon larm om det slentrianmässiga horköpandet.

Elisabeth säger;

”..det man gör i ett annat land spelar inte så stor roll”

Hon poängterar också att inga svenskar har köpt horor. Nej men herregud Elisabeth, det vet vi väl att svenskar inte köper sex.

Vad bra det känns att Elisabeth tar bladet från munnen och modigt berättar om vad franska soldater gör i Afrika, där hon alttså inte befinner sig just nu.Vad viktigt att hon gör denna insats, berättar ärligt och öppet i en kanal som altså inte kan rattas in i Djibouti.

Reportern frågar Elisabeth om hon och henns kollegor påtalar det felaktiga med att köpa fattiga och utsatta kvinnors sexuella tjänster och Elisabeth, denna modiga modiga kvinna, svarar:

”Nej, det gör vi inte. Jag tror att det är känsligt”

Ja, ni hör ju. Svenska hjältar 2011. Årets medmänniska; Elisabeth Schimann.

Läs och njut