Här

”hur gick det förresten med julskyltningstävlingen som du var med i innan jul för kompaniet? kanske har du redan bloggat om det men i så fall har jag missat det”

Svar: Jag hamnade inte topp tre i julskyltningstävlingen. Jag hamnade heller inte topp tre i julgranstävlingen. Jag är en evig loser. Jag vinner bara på tur. Jag har aldrig vunnit på skicklighet, talang eller popularitet. 

Så man kan säga att jag är jefligt bra på att förlora. 

Jag klagar inte på mat. Inte när jag får den. Jag klagar när jag kommer tillbaka.

Låt säga att jag och min äldsta dotter sitter på en pizzeria, stans bästa, och får in våra pizzor samtidigt. Min är inte bra. Dottern börjar dela upp i bitar och äter fort med händerna. Om jag då ska kalla på servitrisen och säga att min pizza är dålig så kommer hon ta ut den och beställa en ny. Då kommer min nya pizza in när dottern är klar. Det blir ingen bra måltid. 

Så jag äter upp.

Vad som var fel med pizzan? 

När jag beställer en pizza med champinjoner så utgår jag ifrån att det handlar om färska champinjoner. För tjugo år sedan var färska champinjoner en lyx. Idag är de billiga. Jag skulle uppskatta att det behövs två champinjoner på en pizza. Det kostar mindre än en krona, för en restaurang som köper från grossist är priset ännu lägre. 

På min pizza låg en hel burk konserverade champinjoner. Hela pizzan smakade konservburk. Dessutom ser det oaptitligt och billigt ut. När jag köper en fyrtiokronorspizza från närlivset runt hörnet använder de färska champinjoner. 

Jag åt upp nästan hela pizzan, vi betalade och gick. 

Nästa gång jag går dit ska jag säga allt detta. 

Lasse somnade klockan 19:30, precis som vanligt. 

Vad som var lite mindre vanligt var att han grät mer än en gång mitt i natten.

Och vad som var än mer ovanligt var att jag fick lyfta över honom till vår säng. Det händer sällan.

Joachim står gärna och hänger över spjälsängen klockan 03.15 tills Lasse somnar om. Så gör inte jag. Jag ger upp innan jag börjat försöka. Jag ger honom nappen och säger han pip efter det så konstaterar jag torrt att det är kört och lyfter upp honom mot min nakna byst och bär över honom till moders näste. Sedan hör man Joachims mumlande i kudden om att jag ger upp för lätt. 

Just detta gjorde jag alltså i natt, gav upp för lätt. 

Jag lyfte över honom, lade honom på Joachims kudde och kurade ihop i fosterställning för att återfå den infisna värme jag just låtit sippra ut från under täcket. Men Lasse hade andra planer. Lasse var så inbillat pigg som en bebis kan bli när det är natt och rummet badar i blått ljus och absolut tystnad. 

Jag kunde höra hur han stirrade ut i mörkret. Ni vet väl det, att det låter när en människa är vaken på natten? 

Han sätter sig upp och ser sig omkring i rummet. Han vill finna liv. Vaket liv.

Jag vill inte avslöja mig. Jag viill inte att han ska veta att jag vet att han är vaken. Jag vill att han ska tro att jag tror att han har somnat om, då måste han ge upp. Men när jag vänder mig om för att kontrollera att han inte är vaken möts våra blickar som främlingar i natten. 

Han flämtar till bakom nappen och häver sig över från Joachims sida och lägger sin panna mot min och säger ”EY?”

Jag svarar inte. Vad svarar man en ettåring som säger ”EY?” klockan tre på natten?

Jag blundar med ena ögat och hoppas att det ska lura min arla fiende. Men icke. Han ska inte sova.

Han kryper oroligt omkring i en ring på samma ställe, likt en katt som tassar upp en sovplats. Han kommer inte till ro. Han kryper upp och sätter sig på Joachims huvud. Joachim märker ingenting, han drömmer om blodiga slag mellan barbariska folk och märker inte att det sitter en fet bebis på hans huvud. Och där sitter han. Min rara son. Han sitter på sin faders huvud när klockan är tre och timmen är sen. Han sitter där med klotrunda ögon och tittar ut i rummet. 

Och där somnar jag. 

Och så vaknar jag klockan 9:00. Då ligger Lasse bredvid mig i sängen med en falska välling. 

Undrar när han somnade. Undrar just om han gick upp och tog en nattmacka.

Undrar om han somnade på Joachims huvud. 

Mammas vackra dörr

Mimmi säger;

”Frågan ang. barn el. inte dyker väl Absolut upp i början av ett förhållande? kanske inte som Första fråga, men iaf..

”Då kan du gå ett par meter i mina skor, för jag måste säga det när jag träffar en ny partner, annars är jag taskig. Jag måste säga, ”sorry killen – om det blir allvar mellan oss så behöver du veta att jag inte kan få barn”. ”

…jaha ja.. Inte undra på att du verkar ta det som personangrepp det folk skriver om barn.. 

Det är ju jättetråkigt att du är en av de som inte kan se lika ”lätt” på det här med att skaffa barn och inte

Jag känner inga större sympatier för dig, jag känner inte dig övht Och jag står för att jag tycker att om man Aktivt väljer att ALDRIG skaffa barn, då ser man till att det ALDRIG kan hända heller. Allt annat är själviskt..

Sen om en tjej ELLER kille, säger vid 20-års ålder att de ALDRIG vill ha barn, tas nog inte på blodigt allvar.
Och det är Stor skillnad på att bli gravid när man är 20år med en jämnårig partner, än att bli det när man är, säg 26år och har ett fast, seriöst förhållande

Jag personligen skulle inte vilja ha ett barn med en kille som själv vill det, men å andra sidan skulle jag Aldrig kunna ha ett förhållande med en kille som Inte har samma drömmar m.m som jag ( det inkluderar barn) 

Ta inte ut din bitterhet över att inte kunna få barn, på dem som Kan få det..”

Victoria;

”Japp, jag är skitbitter. Och missunnsam som fan – det är precis därför jag läser en blogg som handlar…rätt mycket om kids…just för att jag skall kunna sitta här på glasberget och hytta med fingret som en moraltant. Det kanske kommer som en total nyhet, men även kvinnor (och män) som inte kan få barn, vill ha barn eller inte har barn – kan ha åsikter också. Surprise?

I mars åkte vi till Nöbble gård och var med på invigningen av deras rapsolja. Pappa tittade på traktorer och hönshuslösningar. 

Stora tog in fler sniglar än någonsin som lämnade slemmiga streck efter sig i hela huset. 

Sedan åkte de till Kanada och låg med varandra.

I slutet av maj kom Elin hem från Spanien och jag blev så glad.

Mamma blev också jätteglad. Hon saknade Elins nypor.

Vi namngav Lasse. Jag sjöng. Farmor skrek ”HÖGRE”.

Elins kille J var med. Pappa satt i bakgrunden och höll ett vakande öga på ”spänjäcken”

Pappa växte upp. Not.

Mamma och jag fick uppleva Kosta Boda Art hotell. Jag har världens största fötter.

Vi åkte båt. Jag älskar båtar och jag älskar havet. 

Elin nöp mamma lite till.

”Hej Malin!
Jag har hört en del och läst lite som du har skrivit med blandade åsikter…
Såg dig för första gången live på ölandsidrottsgala.
Det kan inte varit på din 10 i topp av framträdanden…
Hoppas det är bättre en annan gång 
Mamman med dotter ”så unga så man inte vet om man ska amma dem eller bjuda på en drink””

Svar: Söta du, jag har inte gjort tio framträdanden, jag kan inte ens göra en topp fem. ”Fan, folk är så unga här, jag vet inte om jag ska amma dem eller bjuda dem på en drink” var det roligaste jag sa 2009. Jag kommer inte komma på något roligare under 2010. Nu är du förvarnad. 

Allt blev så gott så gott. 

Förrätt

Varmrätt

till potatisbåtar från de här tjejerna

Och efterrätt

Och kyss.

Pappa ringer på nyårsaftonen klockan 23:00 och Joachim svarar. Han ber att få prata med Anders och när Anders kommer tillbaka till pajen av ananas berättar han att han blivit tillsagd att hålla reda på Joachim eftersom vi ska befinna oss på gården klockan 10:00 på nyårsdagen. Isen är så fin och solen skiner och det är en stor ”SUN” att inte ta tillvara på detta.

När pappa pratat färdigt med Anders vill han prata med mig. 

”Tau mejd öungarnas hjilm, dejt ej söu saubla hållt”

”Ja, is brukar liksom vara det”

”Äh hull töust”

Eftersom lilla hade lite temp i armhålan(kontrollerat med Lasses nya rövtemp, vilket barn över tre låter sig pentreras med apparatur i anus?) så bestämdes det att Joachim skulle stanna hemma med henne samt ettåring som bara skriker i pulkan och förstör för alla inklusive sig själv.

Jag och stora. Ensamma. Det är något speciellt med det. 

Vi åkte mot norr och lyssnade på Best of P3, självklart var det en snutt från P3 dokumentär om Mattias Flink just under vår bilfärd. 

Efter en stund satt stora och grät. Jag försökte förklara att det är sånt som händer när en del blir knäppa i huvudet eller inte tagit sin medicin eller druckit alkohol eller allt på samma gång. 

Framme vid havet mötte pappa upp och gav mig en kram på hans vis genom att böja sig fram och dunka huvudet i bröstet. Oh, the emotions. 

Efter en timmes sparkåkande och klagande på att jag hade för kalla skor tog vi oss tillbaka till bryggan för att grilla korv. Där träffar vi vänner till pappa och mamma som har med sig klubba och puck. Slår man för hårt kommer kronprinsessan hitta pucken vid stranden i sommar. Plötsligt får pappa syn på folk han inte känner ute på isen. Han drabbas omedelbart av panik. HAN MÅSTE GENAST VETA VEM DET ÄR.

Han lägger pucken framför klubban och slår det hårdaste han kan i sydostlig riktning. 

”SEJ OPP FÖER POCKEN” ropar han till de intet ont anande vinterlediga människorna hundra meter bort. 

Nu blir pappa tvungen att åka och hämta pucken och då kan han stilla sin ”nufejkenhejt” en gång för alla. Det tär hårt på ett gubbpsyke när en främmande gädda simmar in i viken. 

”Var det så där du gjorde när du fångade brudar som ung?” frågar jag.

”Ja, det var därför han fick en så puckad tjej” säger mammas och pappas ”vän”.

”Ja, det var en riktig snedträff” säger vän nummer två.

”Det där hade varit ganska roligt om det inte gällt mig” säger mamma där hon sitter med näsan mot solen och den trinda stjärten på ett neongrönt sittunderlag. I min familj skyddar vi snippan. Det är regel nummer ett. Håll snippan ren och varm, det är allt du behöver komma i håg. Resten löser sig, MEN VAR RÄDD OM SNIPPAN.

Pappa skjutsar mamma på snowracern. Jag hörde inte ett ord från pappa om att det var ”itt onder att ejsen hull”. Mirakel sker.