Pappa och insikten
avI lördags skrev jag som ni kanske minns en krönika om pappa. En utlämnande krönika som jag mailade till mamma och sedan fick pilla lite i.
Jag visste inte riktigt hur pappa skulle reagera men det vet jag aldrig, det är prova och se vad som händer som gäller, så var det när jag var barn och så är det nu.
I söndags åkte vi ut till gården för att fira pappa på fars dag. Han fick en bok om stora slag samt markerpennor i fyrpack att datummärka pullornas ägg med. ”Jao! Dejt ej jittebrau” tyckte pappa.
Joachim körde upp på garageplattan eftersom han skulle byta däck och plötsligt dök pappa upp som från ingenstans. Så är det varje gång. Det spelar ingen som helst roll när man kommer, pappa kan befinna sig på en ö långt ute i Kalmarsund eller djupt in i en snårig skog med puttrande traktormotor, han är framme vid bilen innan man hunnit vrida tillbaka nyckeln.
”Ej dejt jäernlejdun?” frågade pappa och syftade på raden i texten om att han är ”tänjbar som ett järnspett”
Att möta mig citat från krönikan är pappas sätt att säga att han har läst texten och att han inte är arg.
”Um jau ej itt jäernspitt söo äer döu jäernlejdun” sa pappa.
Sedan gav han mig en kram och sa;
”Din vau jittebrau u fejn”
Jag ville stanna tiden. Jag ville stanna klockan och stå kvar i pappas beröm. Jag ville bo i pappas uppskattning som är lika sällsynt som flora på nylagd asfalt.
Men sekunden efter var allt över. Stunden hade passerat.
Två timmar senare sitter vi i vardagsrummet och äter farsdagsbakelser.
”Kan döu skrejva öut bluggen pau päpper?” säger pappa från fåtöljen.
”Bloggen? Alltså texten var en krönika”
”Jahau, min kan döu skrejva öut dejt fröun nejtet?”
”Men krönikan fanns ju i tidningen i går, köpte ni inte tidningen?”
Pappa blir tyst. Han tittar på mig med skepsis från kisande ögon under buskiga bryn.
”Haur din vauret ej tejdnengen? In bild pau mej ej tejdnengen?”
Uh oh.
