Keeping him…
avKeeping him alive
Keeping him alive
För ett år sedan vann Joachim och hans vänner guld. I år kom de fyra trots att de sålt allt av värde samt David Elm(puss David, rikast i familjen)
Men jag tycker ändå att fjärde plats känns sådär. ”Ut i Europa” säger alla. ”Jätteviktigt” tycker de som vet.
Äh.
Jag vill vinna GULD.
För ett år sedan var Lasse liten. Jätteliten. Jag satt i Halmstad och ammade i kyla, regn och blåst. Fötterna var genomvåta och iskalla. Jag var så lycklig. Joachim var hög på seger och kysste mig hårt på planen. Lasse låg i vagnen mitt bland alla lyckliga människor som halkade runt i geggan. Hem i bilen, pappa tjatade om att jag ”ente skölle legga föer näjra” men det gjorde alls ingenting. Inget evighetstjat från gnällig sillastrypare kunde störa. In till stan för att se hyllningarna på torget. Hem och duscha och värma fötter. Tillbaka till stan för isterbandsmiddag på stadshotellet. Fullt med folk utanför entrén, alla trängs, här kommer jag inte fram. Men jag tänker HÄR KOMMER JAG högt för mig själv och trycker in vagnen bland alla människor. ”Akta, hon har en vagn” säger någon och han lät lika hysterisk som om han hade sagt ”SE UPP HON HAR ETT VAPEN”. Folk vänder sig om och börjar flytta sig åt sidan, som om de sett det lilla jesusbarnet komma farande. Men längst fram är folk galna av lycka, det ser ingenting, de hör ingenting. Plötsligt känner jag hur någon lyfter vagnen upp över allas huvuden. ”Ligger det ett barn i vagnen?” utbrister någon och jag tänker att Ja, det gör det ju, mitt barn. Men jag är lugn, ingen kommer tappa vagnen. De behandlar Lasse och hans åk som vore han det sista gossebarnet när en ond härskare har mördat alla andra gossebarn i landet. Och så ser jag plötsligt Joachim i dörren, han står högst upp i trappan och tar emot vagnen. Vi är inne, vi är trygga.
Och så äter vi isterband med dillstuvad potatis och jag önskar att historien har ett godare slut men någon har någon gång bestämt att det ska vara isterband. Ingen, ingen tycker om isterband. Jag har en känsla av att brassarna hellre äter bajs.
I kväll är det dags igen. Isterbandsmiddag. Och det kommer aldrig bli samma sak som året 2008.
”Hur gick hans förhandling för ett tag sen förresten – blir det fortsatt spel nästa säsong eller???”
Svar: Det gick sådär, han fortsätter.
Av någon anledning tycker Joachim att det är roligt att spela fotboll. Det har han tyckt hela livet, och kärleken till bollen mattas tyvärr inte av.
Nanne, Joachim har redan lagt av för säsongen, den här ska han äta ensam, jag låter bli eftersom jag gärna vill vara tajt och fin när vi ska ses och äta isterband i morgon
Mockahatt från 2000
Tamaris från 2004
Joachim och jag är i källaren och rensar. Jag är i klädkammaren. Vagabond från när vi blev kära
Åsa och Anders äter tacos. Som PIZZA.
Hur jag vill ha min kille: AVSTÄNGD!
Bio med lilla och stora