Så underbart. Som en kvinna som har haft turen att bli gravid tre gånger kan jag inte sätta mig in i hur frustrerande det måste kännas att kämpa och kämpa och kämpa när kroppen sviker men det hindrar mig inte från att känna en otrolig glädje med en blivande medmamma. Från det djupaste djupet av mitt hjärterum; Grattis!
Svar: Jag tycker det är jobbigt med lekland på samma sätt som jag tycker det är jobbigt när alla barnen har somnat och jag sitter med en avokadotoast framför Lyxfällan.
Vi anlände i går klockan 17:40. Barnen försvann som färgglada streck. ”Vi kommer aldrig hitta dem” sa jag till Joachim.
De kom och hämtade föda ett par gånger.
I alla bollhav låg det brassar med sina söta bebisar som alltid har rosett och hål i öronen.
Jag åkte den högsta rutschkanan med Lasse i famnen och for förbi både kanans slut samt den efterföljande madrassen, ut på den sträva heltäckningsmattan åkte jag på röven med tolv kilo fläskbebis i knät. Alla såg. Det vet jag eftersom Joachim stod och himlade med ögonen och sa ”Alla såg”
När klockan är 19:25 måste vi åka hem. Lasse ska få flaska och nussekudde.
Efter tio minuter hittar jag lilla. Stora är borta. Joachim har varit smart och förvarnat henne.
Efter ytterligare tio minuter hittar Joachim henne högst upp i ett torn gömd bakom en skumgummistolpe.
”Vi måste åka hem nu, din lillebror ska gå och lägga sig”
”OM DET ÄR FÖR HANS SKULL VI ÅKER HEM SÅ ÖNSKAR JAG ATT HAN INTE FANNS”
Klockan 19:58 kliver vi in genom ytterdörren och nu undrar jag som så här:
Sabine, finns det ett säsongskort?
Det är i går klockan 10:30. Jag går omkring i min morgonrock i blå velour. Lasse somnade för en halvtimme sedan och nu sitter han i sin säng och gråter. Det är blod i hans mun. Jag skulle kunna bli hysterisk och tänka att blodet kommer från magen precis som i varje avsnitt av House. Men detta är mitt tredje barn och jag tänker att han har stött emot sängen och råkat få in läppen mellan tänderna och nappen. Lasse vill inte somna om. Han är så trött men orkar inte lägga sig ner för att vila.
Shhhhhh rör jag mig genom huset utan att lyfta fötterna. Om han hör mig skramla eller böka så minns han att jag finns här och att jag har de där underbara armarna som lyfter upp till plattbystad famn. Shhhhhh genom huset. Shhhh.
Då bankar det på dörren med knuten bonnanäve och med ett cymbalhamrande HALLÖU kliver Krister Wollin in. Det finns ingen som kan låta mer när han kommer in än när han går och smäller igen dörren. Det är en kost.
”Shhh han ska somna”
”Jasöu”
Men nu är det kört. Jag tittar in till Lasse som stirrar med klotrund blick upp i taket. Tåget har så att säga gått.
Så jag tar upp honom och sitter och pratar med pappa en stund innan han kör vidare. Pappa hinner anmärka på smulorna under bordet och att Lasse inte kan peka ut sin mor.
Så är besöket över.
Han kom som en virvelvind en förmiddag i oktober och försvann ut genom dörren när han konstaterat att Joachim möter Gays på lördag.
På väg
”Söt bebbe och apsnygg kofta! Var har du köpt den? (Koftan alltså:-)”
Svar: Koftan kommer från Indiska 2007.
Svar: Jag ler ofta eftersom jag har två lägen, arg som SATAN eller jätteglad.
Titta här så glad jag är.
På väg till kvällens invigning
Bebis!
När jag kom hem från Greger bad jag i tur och ordning stora, lilla, mamma och Joachim att ta en bild på frisyren. Sedan försökte jag på egen hand, men icke. Håret lät sig inte fångas på bild.
Den här bilden är så orättvis, du är så begåvad Greger. Inte för att du läser det här som den stenåldersmänniska du är.
