Usch och fy vad det värkte i mitt hjärta i går när jag såg min älskade lilla älskling förlora mot Örgryte. Så är det i fotboll. Man vinner inte alltid trots att man möter ett lag som ligger långt efter.
Men är det inte märkligt så säg, att det har gått så bra för Kalmar FF? Cesar försvann, Ingelsten försvann, Viktor försvann, Bagarn försvann, Rasmus försvann, David försvann. Och ändå har de vunnit så mycket och gjort så många mål. De har tappat allt och ligger ändå fyra i tabellen med fyra matcher kvar. Är det då inte märkligt så säg, att det har gått så bra och de vinner mot Blåvitt hemma för första gången på hundra år och så förlorar de en bortamatch och plötsligt är det
SKADALFYFANVADDÅLIGTDETHÄRÄRDETSÄMSTAVINÅGONSINSETTNUGÅRDETÅTHELVET
EVILKAURUSLASPELAREVILKENSKITDETÄRSÅATTMANSKÄMSIHJÄLJAGSKAALDRIGHEJAPÅ
KALMARMERSKADETVARASÅHÄRSÅKANMANJULIKAGÄRNAHÅLLAPÅÖSTER
Jag stöttar min älskling när han kommer hem med fyra två i röven och är ledsen och inte har ätit upp sin inplastade macka och inte har sagt ett ord på hela bussresan hem. Då står jag där i hallen och kramar min ledsna kille när han kliver in och det har regnat på honom i nittio minuter. Det är så man stöttar sin älskling. Det är så man stöttar sitt lag. Det är villkorslös kärlek.
Ni som gnäller förtjänar inte trevlig fotboll på Fredriksskans. Ni förtjänar inte mål och framgång.
Och ärligt talat; ni kan fara åt helvete.
