Fotbollsfrun jagad av polisen
avDet var match i går. Jag skjutsar alltid Joachim till matcherna. Först skjutsar jag Joachim, sparkar ut honom ur bilen och säger ”Gör inte bort dig”, skjutsar ut barnen på landet, åker tillbaka till stan och njuter av egentid och spännande fotboll.
På alla gator runt arenan som byggdes samma år som Colosseum har polisen spärrat av. Bomber, al-Qaida och blåvittfans göre sig icke besvär.
Eftersom Joachim är spelare så måste han skjutsas hela vägen fram till ingången vilket gör att jag alltid kör förbi avspärrningarna med halva bilen på trottoaren.
Klockan är 13:50. Jag kommer fram till avspärrningarna, en tant på cykel är i vägen. Medan vi väntar på tanten ser jag en polisbil närma sig i backspegeln. Han kör upp bakom mig och står nu en meter bakom oss. Men det kan jag inte ta hänsyn till. Ska jag stänga av bilen, gå ur och steppa fram till konstapeln och be om lov att få köra där jag alltid kör? Skulle inte tro det. Så när tanten är borta kör jag upp på trottoaren och förbi avspärrningarna. Då gasar polisbilen till och med ett VROOOM kör han förbi avspärrningarna på andra sidan och jagar i fatt mig. Han lägger sig jämsides och tutar, han tutar som en galning. Störtlöjligt. Skulle jag stanna av en tuta? Hade han bemödat sig med att sätta på sirenerna och ropat i sitt högtalarsystem ”KLIV UR BILEN OCH LÄGG HÄNDERNA PÅ TAKET” så kanske. Men en simpel tuta? Aldrig.
Så vi färdas gatan fram. Jag i min bil, stirrandes rakt fram, polismannen i sin polisbil, nu ligger han på tutan.
Framme vid Fredriksskans hoppar Joachim ut ur bilen i farten för att visa vem han är.
Polismannen skrattar när han förstår och det som händer nu skrämmer mig.
Jag känner besvikelse. Jag hade tänkt mig handgemäng på mitt bonnarsle och där sitter polisen och skrockar.
Jag kan inte låta bli att oroas över att det var så skönt att trotsa polisväsendet.