Jag vaknar tidigt av någon, ett barn, en fågel inte vet jag. Lilla ligger bredvid mig i bäddsoffan, Lasse sitter och drar mig i håret med nattens kissblöja mot min kind. Stora kommer in. Hon har tagit på sig lillas nya klänning, hon trodde att det var hennes. Hennes besvikelse vet inga gränser, den är lila OCH kortärmad.

Lilla ser sin chans att suga på den här ångestkaramellen.

”Den är miiiiiin, du har egna klänningar”

En blind man som står bakom en hög mur i ett annat land kan se att nu vill stora ge henne en smäll rakt i trynet så att hon slutar upp med sitt frossande i hennes olycka. Men så synd då att mamma är alldeles nära och faktiskt skyddar lilla med sin kropp. Gör hon det nu kommer det aldrig sluta väl. Hon inser att hon får bida sin tid.

Hon tittar på lilla med smala ögonglipor och så säger hon väsande;

”Vänta du bara tills nästa gång vi ses..jag håller ögonen på dig”

Jag lånar Elins förlovningsring när hon badar

Jag lånar Elins förlovningsring när hon badar

I fören. I solen.

I fören. Med syster.

Elin har ritat en teckning till J

Tydligen går det en dokumentärserie i SVT2 om gamla danska mord. Hu. Elin och pappa har försås sett de två första avsnitten och är imponerade. Första avsnittet handlade om en mördande barnhemsföreståndare som var tvåkönad.

Så här låter det när pappa ska förklara.

”Hun hädde blöjgdlippar sum vaur pöungköulena. Pejnesen vau engen pejnes, dejt vau in tvöu centemejter lung klejtöures”

Vem hon mördade och hur de avslöjade henne vet jag ingenting om, men jag vet hur könet såg ut.

Om våra små

Ur arkivet; jag tar en bild på pappa när han läser sitt älskade Aftonblad. Han undrar vau dej skau vau brau föu