Idag har jag haft möte med en präst. Bli inte för glad nu pappa, vi ska inte gifta oss och vi ska inte döpa den här ungen heller. Jag ska medverka på bröllopsmässan på slottet den åttonde mars.

Det finns tre tillfällen då jag klär upp mig med extra omsorg. När jag går på kalas, när jag går till läkaren med barnen och när jag träffar präster. Som en tant lägger jag ner lite extra tid på morgonen, tvättar mig bakom öronen och så en väldigt diskret doft. I vissa speciella fall viker jag ett par minuter åt att öva väna leenden framför spegeln.

Vidare så gör jag mitt yttersta för att se så proper ut som jag bara kan. Lagom lång klänning i grov bomull- check, tjocka strumpbyxor- check, vita knästrumpor för extra värme- check. Inte för mycket smycken och lull-lull, lagom rouge på kinderna för en hälsosam och naturlig finish.

Jag minns inte mycket av mötet, jag ammade mest hela tiden, men jag minns att jag avslutade med att säga att någon borde brinna i helvetet. Eventuellt höll prästen inte med om detta.

Prästerna är inte som de var förut. 

”Helt plötsligt kan jag inte klicka på ”tummen upp” längre, har inte kunnat på ett par dagar. Vill klicka men det går inte… ”

Svar: Och här har jag gått runt och trott att ni inte älskar mig längre. Jag har saknat mina tummar. Tummar, kommentarer och mail är alla substitut för kollegor och social samvaro. Jag behöver det som Lasse behöver en sked med mos.

Vet ni att Lasse blev fem månader i torsdags?

Fem månader sedan PANG BOMBER OCH GRANATER. Jag gick runt här som John Wayne efter en omgång på en offentlig herrtoa och ojade mig, trodde att jag skulle svida i stjärten resten av livet. Och här är vi nu. Han leker med sina fötter, rullar från mage, rullar från rygg, sitter i tripptrappstol och suger på tummen.

Min lilla bebis. Han ser på mig som om jag är nöten i hans toffifee. Snälla låt det aldrig ta slut.

Idag premiärsatt han i storas gamla tripptrapp som Joachim pimpat med ny skinnbygel och trendig dyna. Han sitter och tittar på oss andra som äter friskgratäng och ris, han följer alla fem gafflar när de förs till munnen. Han ser ut som en ensam farbror som har fått en ny porrfilm.

Joachim: ”Ska vi inte börja med smakportioner nu? Han är ju intresserad”

Jag ger Joachim en blick som säger ”Ta min tuttsugande bebis ifrån mig och jag dödar dig din jävel”

Varför inte köpa honom ett paket Marlboro en epa-traktor och ett nummer av Aktuell Rapport på en gång?

VA? VA?

En kille från Telia ringer. Joachim svarar. Tro det eller ej, men det gäller ett erbjudande. Kanske kan det här erbjudandet ändra vårt liv för alltid, kanske är detta det bästa som hänt familjen. Kanske.

Joachim lyssnar noga, säger jaha.. och jaha? och okej.

Efter fem minuter kommer de överens men eftersom bredbandet står på mig måste jag säga ja, ja, ja, ja och ja när killen läser upp avtalet.

Hejhej, säger jag och han säger att jag inte ska ställa några frågor medan han läser upp avtalet eftersom det är väldigt långt och jag då förstör inspelningen och vi måste ta det från början.

Han börjar läsa och jag tänker att det här går bra. Men så kommer de över mig; tvångstankarna. Jag vill ställa frågor! Hur mycket kostade det nu igen? Och vad får jag egentligen för pengarna? Och vad har du på dig? Luren blir hal i handen, jag kommer inte fixa detta. Ställ ingen fråga ställ ingen fråga ställ ingen fråga ställ ingen fråga.

”blablabla avtal blablablabla bindningstid blablablabla och hur är ert..”

”Sexliv?”

Ni vet när man föder barn, det är ett ganska stort projekt för kroppen, snippan och psyket. Av denna anledning, tror jag, ska man gå på ett återbesök på mödravården för att kolla att allt är som det ska.

Det har jag glömt.

Hur allvarligt är detta? Finns det en risk att jag är helt skev i snippan och inte vet om det? Måste måste måste man gå på återkollen?

Har du fött barn och struntat i återbesöket? Berätta.

förlåt, klick for forest ska det vara

”Läckage av vad undrar man ju genast då?”

Svar: You name it, I läck it.

Det är bröstena som aldrig sinar, och det är ju bra. Men man kunde ju tro att de skulle känt av Lasses rytm vid det här laget. Icke. De slabbar åt alla håll.

”Det ser ut som HELVETET här” säger jag ganska ofta. Så fort Joachim är hemma passar jag på att klämma in det lite här och lite där. Jag säger helvetet med emfas så att Joachim ska förstå att det inte är lite skit i hörnen jag syftar på.

I helgen har jag jobbat som en dåre. Joachim kanske också har jobbat som en dåre men det har jag inte haft tid att kontrollera.

Det här har jag gjort i helgen, med ryggont som inte går över;

Rensat garderoberna och torkat ur.

Tvättat och vikt fyra tvättar.

Rensat ett skåp och två skafferier.

Skrubbat spisen, fläkten och ugnen.

Dammsugit och våttorkat hela huset samt städat badrummen.

Rensat och rengjort väggskötbordet.

Utöver detta har jag gått runt med en trasa och torkat av alla ytor jag har hittat så nu har jag musarm.

Joachim tror att jag är med barn som jag springer runt och boar in mig. Det är jag inte. Det är bara överlevnadsinstinkt. Jag kan inte leva i ett skabbigt hus.

”Det ser ut som HELVETET i vardagsrummet” utropar jag i köket där Joachim fyller på vatten som han ska hälla på sina fiskar som ägnar dagarna åt att äta upp varandra.

”Som ”helvetet”? Helvetet?”

”Ja, helvetet”

Nu tar Joachim mig under armen och leder mig bort mot vardagsrummet.

”Nu ska vi se på detta helvete, ska bli intressant att se hur ett riktigt helvete ser ut”

Han stannar mig i dörröppningen och sveper med armen över rummet.

”Är detta ett helvete?” 

”Ja”

”Nej, så här tror jag inte att det ser ut i helvetet”

”Jo, exakt så här ser det ut. Bara lite varmare.”

Min skabbiga garderob före. Nu ska jag kasta 25 par trosor, jag skulle gärna sälja dem till Christer men jag har inga frimärken hemma.

Dagens första projekt; skrubba garderoben och flytta Lasses kläder till hans rum. Klart.