Har du en sån här penna? Var har du köpt den?
Joachim fick den i ett autografkuvert och jag har fallit pladask. Det är inte en pilot. Alla pennor i världen är pilot, men inte denna. Var finns den? Den heter ingenting. Det står Pentel och Hybrid och Pigment gel ink.
Jag måste ha.
Joachim och jag träffades på en förfest för snart åtta år sedan. Jag stod och rökte under en fläkt när han stegade in genom dörren med sitt fluffiga hår.
En timme senare stod jag framför Joachim och hans långa vänner och dansade groddans till detta:
Jadajadajada
Sen blev vi ihop.
Alla gifta bloggare; länka till era bröllopsbilder i kommentarsfältet. Jag vill se!
Lars Lagerbäck försöker vara diplomatisk men döljer illa sin kärlek till den sötaste av Elmbröderna. Han drar på orden och vågar inte riktigt säga att Rasmus är den största talangen sedan Zlatan. ”Sedan” Zlatan?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Hur många gånger har Zlatan vunnit Allsvenskan?
Har ni sett det hetaste i modeväg just nu?
Svarta jeans från Topshop som en jävla knivmördare har gått lös på.
Alla som är någon i Stockholm har ett par. Tur att jag inte är någon och bor i Kalmar.
FY FAN VAD FULT.
Vad är det med er tjejer? Det är januari och kallt som satan. Är ni inte rädda om era snippor?
Jag är så upprörd.
På Topshop är jeansen självklart slutsålda. Inte ens på blocket finns de. Däremot vill Helene gärna köpa ett par och hon betalar bra.
Skulle jag ta på mig ett par strimlade jeans och åka ut till gården skulle jag aldrig höra slutet på historien.
Pappa skulle ta ut pengar från pensionsfonden, köpa buksorna auv maj för att sedan köra över dem med skördetröskan.
Det här måste vi prata mer om. Shopping är en drog. Shopping fyller hål i människor. Anne ska skriva reportage om kvinna runt trettio som varit shoppingberoende. Maila mig så mailar jag vidare till Anne.
Jag älskar insändarsidan i Barometern, som är mitt sällskap varje morgon. Det handlar ofta om samma surgubbar med ändlösa oceaner av tid. Ibland låtsas de heta någonting annat, för det mesta inte. Då är det Knut Olsson i Urkelboda och så vidare. Och det är gnäll på kattägare, TV-program och Ingvar Oldsberg for president. Sådant skummar jag igenom och så skrockar jag föraktfullt, skakar på huvudet och tar en stor klunk grönt te.
Ibland, det händer sannerligen inte ofta, kan man hitta en ung människa på detta pensionärernas klotterplank.
Idag är det Sofia och hon är mycket upprörd. Hon har flyttat in i en hiskeligt dyr studentkorridor hos Kalmarhem och där är köket ostädat. Kalmarhem har lovat att ta tag i det men ingenting händer.
Jag vet vad Sofia pratar om. Du kan gå hem till psyksjuk människa som inte kan ta hand om sin egen hygien och det kommer ändå inte vara lika vidrigt i det köket som det kan vara i ett studentkök.
Att Sofia och hennes vänner inte får hjälp från Kalmarhem är inte bra. Men att skriva insändare till tidningar och berätta att man VÄNTAT I MÅNADER på städning och går runt i ytterskorna för att golvet är så äckligt. Att man i och med detta berättar att man LAGAR MAT OCH ÄTER DEN i detta aphus-kök.
Något av det mest grundläggande i människans natur är att hålla skiten ifrån sig. Det har ingenting med klass, pengar eller status att göra.
Städa köket och skicka räkning till Kalmarhem eller kräv avdrag på hyran.
SKRIV INTE INSÄNDARE DÄR NI BERÄTTAR ATT NI LEVER I ANDRA MÄNNISKORS SKIT.
Det är dag nummer fem på kanarieöarna. Det är något mulet och ingen ligger vid poolen. Jag vill köpa ansiktskrämer och vill inte bli tagen i prutten på planet med deras ockerpriser och personal som hatar resenärer. Så vi lämnar hotellområdet och ger oss ut på äventyr. Hittar ett litet parfymeri med en kanarisk lady bakom disken som pratar i telefon. Så fort hon får syn på oss trycker hon handen mot prathålen och gapar ”TWENTY PROCEEEENT”, sveper med den lediga handen över butikens innandöme, sedan släpper hon handen och fortsätter prata.
Butiken är så liten så att vagnen får lämnas på en liten golvfläck intill dörren. Barnen springer runt och vi väser mellan tänderna att det blir då rakt ingen glass till de som inte sköter sig bland parfymer och krimskrams.
Lenin, föråt Elin och Bella erbjuder sig att ta med barnen till en leksaksaffär längre ner på gatan. Som de är på väg ut genom dörren kommer två kanariska farbröder förbi, de bär på gigantiska yuccapalmer och ropar HOLA HOLA.
Barnen svarar Hola hola och så försvinner de båda männen runt ett hörn.
Men barnen tyckte det var himla kul att säga hej på ett främmande språk och en av dem, oklart vem, ropar så att det ekar mellan de heta husväggarna:
”JAG VILL HITTA NÅGON ANNAN SOM JAG KAN OLLA”
Jag har ett paket att hämta på Statoil. När jag har lämnat barnen kör jag dit och ställer mig utanför. Precis när jag stannat bilen kör en annan bil upp jämsides och mannen bakom ratten tittar in i bilen, jag tittar tillbaka och försöker se hemlig ut. Jag vet inte varför jag gör så. Mannen går in på macken men jag sitter kvar, det är Vinn Adams pengar. Jag lyssnar färdigt och just som jag ska gå ur bilen inser jag att jag glömt plånboken hemma. Nu kommer mannen ut från macken. Han tittar in i bilen, han vet att jag inte varit inne i macken. Plötsligt får jag en tvångstanke, jag måste hinna köra från parkeringen före honom. Jag tittar honom i ögonen, vrider om nycklen och lämnar platsen med ett VROOOOOOOOM. Jag tittar inte tillbaka. Jag tänker mig att han tror att jag var en spion på viktigt uppdrag och nu är jag på väg tillbaka till mina mystiska ryska chefer för att rapportera om mannen i bilen och hans förehavanden. Så rädd och ängslig han måste känna sig nu.
Joachim, du får komma hem nu. Jag tror att jag håller på att bli sinnessjuk.