Jag läser på aftonbladet.se att folk har sprungit över en stackars människa som öppnade en platt-TV-rea tills han blev platt och dog.

VAD ÄR DET MED FOLK OCH DERAS JÄVLA PLATT-TV?

Joachim kom hem från jobbet och hämtade upp en trött sladdertacka och tre barn i olika storlekar och åkte till Johanna. Där blev vi av med två ungar.

Sedan åkte Joachim, jag och Lasse vidare till slottets julmarknad. Detta gör vi varje år. Varför vet jag inte. Joachim är lika lycklig som när han vinner allsvenskt guld och går runt och smakar på vilt älgkött, ostar med konjak i samt bröd som har tagit jättemånga dagar att baka. Jag vill gärna åka hem efter en kvart och Joachim himlar med ögonen och ryter att nästa år ska han minsann åka själv.

Jag trängde mig fram med Lasse i babybjörnen och skulle försöka köpa te.

”Vilket av de gröna teerna är godast?”

”Ammar du?”

”Ja?”

”Då ska du inte dricka grönt te. Du går ner i vikt”

Varför dettta skulle vara ett problem vet jag inte men jag kom hem med noll påsar grönt te.

Väl hemma igen tittade vi på premiären av På spåret. På en annan kanal fortsatte Idol med bottenskrapet av auditionturnén.

Joachim är vansinnigt smart och kan alla frågor Ingvar Oldsberg ställer. Men så gick han ju på alla lektioner och skötte sig i skolan. Det ska löna sig att vara en mönsterelev.

Jag hade rätt på graniten. Men å andra sidan såg varenda stenjävel ut som granit.

Nu har jag städat bägge badrummen och så fort Lasse har somnat(han har bara varit vaken i fem timmar) så ska jag dammsuga huset.

Imorgon ska vi vara på Babycomfort och visa vår nya vagn klockan 11. Efter det åker vi till Nybro för att fira Joachims farmor som fyller 80. Sedan blir det myskväll med Åsa och Anders. Jag är sugen på att spela parspelet där jag utan att tänka efter avslöjade min favoritsexställning. Det hade Anders väldigt roligt åt.

Pappa hade ärenden i stan. Han kör upp framför öppningen i busken i sin ljusblå fondbuss, kollar brevlådan och klampar sedan upp för trappan och plingar hysteriskt på dörren trots att vi redan har fått ögonkontakt genom fönstret.

Han vill gärna ha tillbaka sina ”spinnbänd” som vi lånade för två veckor sedan.

Pappa vill veta om jag såg 500-kilosmannen.

”Nä, det har gjorts lite för många fläskdokumentärer, har man sett en har man sett alla”

”Jau tettade litte, min fu saublarna sum han söug öut”

”Och så går de ner hundra kilo som ändå inte syns”

”Som jau sau om mammas nua skor, ingen mejning att sitta cukeldick pau in boss”

”Så snällt”

Niklas: ”Jag skrev ett långt snällt inlägg med en känga till alla som sa elaka saker till dig. Ett inlägg som du modererade bort?!

Är du en sån där som screenar telefonsamtal också? Jag suckar stort och läser nåt annat istället. Lycka till…”

Svar: Under inlägget ser du 128 godkända kommentarer. Det är alla kommentarer som har kommit in.

Jag screenar inte telefonsamtal, men jag kan lugnt sitta kvar i soffan om jag inte känner för att prata i telefon. Jag hatar att prata i telefon. Joachim har aldrig låtit en telefon ringa ut osvarad. Han kan gå genom eld, hiv och superettan för att hinna ta ett samtal.

Det är inte meningen att jag ska behålla hemligheter.

Varför har vi mun och öron? För att lyssna på ordet och sedan sprida det.

Men jag har en hemlighet som jag inte får förtälja.

A plague on the jävel som tvingar mig att stiga still.

Nej, jag är inte med barn. Fly mig en virknål.

Nej, så får jag inte skriva.

Fy mig.

Gud signe alla barnen.

Jag har blogg på hjärnan.

Jag tänker, äter, sover och skiter blogg.

Inte kan jag vara förutan den?

Tack för alla glada tillrop. Varför heter det tillrop?(och varför heter det egentligen spjälskydd? Varför heter i så fall inte cykelhjälm asfaltsskydd och bilbälte vindruteskydd?)

Men tack all the same.

Och tack till er som onanerar elakheter in i kommentarsfältet. You complete me.

Mitt senaste inlägg visar med all önskvärd tydlighet hur ofta mina vänner läser bloggen. Therese tillexempel, ringde samma dag. Bra. Mamma ringde i förrgår. Måttligt bra men inom ramen för vad som är godkänt. Åsa ringde för en timme sedan. Underkänt.

Vi ses på lördag Åsa. Ni kan komma på lördag eller så kan ni välja att komma fyra dagar senare.

Jag bröt ihop.

Nu har jag suttit och gråtit som en jävla dramatenelev i en halvtimme.

Jag har snytit mig i babushkasjalen och har mascara ända ut i öronen.

Jag trodde att jag kunde ha en bebis och jobba ihjäl mig samtidigt.

Det gick så himla bra.

Tills idag.

Lasse ammar varannan timme och sover mindre än en pensionär.

Det är inte synd om mig. Inte ett endaste litet dugg.

Nu tar jag en liten bloggpaus. Kanske ett par dagar, kanske lite mer.

Kram från mig till er.

Jag önskar att jag kunde åka hem till er och snyta mig i era sjalar för nu är min full.

Här

igen.

Viktor Elm har proffsfest och bjuder hela kvällen.

Jag hoppas att Joachim har roligt och kommer hem sent, till andra nattamningen eller så.

Men du Viktor, inga slampiga tjugoåringar som är fasta i hullet vid Joachims bord om jag får be.

Sådärja, nu har lilla tjejen slutat klättra på väggarna och sitter i soffan med honungsvatten och 40,5 graders feber eller mer.