Jag ringer upp Joachim och håller luren mot ”Ring så spelar vi”. Någon tant har önskat Bruce Springsteens version av ”When the saints”. Joachim älskar Bruce och jag älskar Joachim.
Joachim: ”Är du uppe så här tidigt?”
Jag: ”Jag går på ilska”
Joachim: ”Vad är det nu?”
Jag: ”Åh ingenting alls, bara att jag önskar att Kalmar FF brinner i skärselden”
Joachim: (Suck) ”Varför då?”
Jag: ”Varför var du inte med från start? Va? Va? Du har ju spelat de andra matcherna”
Joachim: ”Haha men Malin..”
Jag: ”Nähejdu, inget ”men Malin”, det är FAN inte rätt”
Jag kan höra hur Joachim sitter med luren en bit från örat och himlar med ögonen.
Joachim: ”Det är träningsmatcher Malin, det spelar ingen roll”
Jag: ”SPELAR INGEN ROLL? DET ÄR EN PRINCIPSAK”
Joachim suckar uppgivet.
Jag: ”Jag har förresten skrivit ett så JÄVLA argt inlägg på bloggen”
Joachim: (stönande) ”Amen”
Jag: ”FAN VAD JAG ÖNSKAR ATT KALMAR FF VAR EN KLUBB OCH ATT JAG VAR MILJONÄR DÅ SKULLE JAG KÖPA UPP SKITEN OCH DÅ JÄVLAR SKULLE DET BLI ORDNING OCH REDA. DET SKULLE INTE SPELA NÅGON ROLL HUR RESULTATEN BLEV, DET SKULLE VARA R-Ä-T-T-V-I-S-T”
Joachim: ”Som ett kommunistlag”
Jag: ”Ja, ta mig fan”
Och Henrik Rydström den gapande gap-apan, hur många matcher har han spelat? Ingen. Sabla sillmjölke. Ska han bara glida in med sin gapande hals och stråla sin kala skalle i glansen när allt grovgöra är gjort? Hålla i bucklan, vara den som ollar den först?
Sabla Kalmar FF.
Sabla Henrik Rydström.
Nobody puts baby on the bänk.
Bild lånad från Barometern.se tagen av duktiga Johanna Eriksson, sambo med min husfotograf Paul Madej.
