Marie Lindberg (lärarinnan) är gäst hos Lotta Bromé i P4 just nu. Man kan ringa in på 08-224500 och ställa en fråga. Om jag inte var så väluppfostrad skulle jag ringa in och fråga varför hennes bröst är så stora. Ska hon inte ha en bebis vill jag veta var hon har köpt sina nya bröst, förlåt gelé-bh.
”Jag har länge undrat… Hur fungerar det när man skall svara i Jeopardy? Man skall ju som det verkar trycka på två knappar samtidigt. Är det den som trycker mest synkat som får svara? Är det den som trycker först? När får man börja trycka, efter ”ljudsignalen”, eller när man kan svaret (Frågan)?”
Svar: Det räcker att trycka på en knapp. Detta blev uppenbart när både Leif och Fredrik tryckte sina knappar åt helvete. Det är alltid den som trycker först som får frågan, men man måste ha is i magen och vänta tills frågan är färdigläst. Trycker man tidigare får man vänta någon sekund innan man kan trycka igen.
Tryckningen är det svåraste med Jeopardy. Det är alltså inte att säga ”Vad är” som ju en amöba skulle klara av (om amöbor hade mun och fick vara med i kändisjeopardy)
Nu blir jag en bildbloggknarkare. VAD ROLIGT VI SKA HA!
Låt mig berätta om hur mitt bildbloggande har gått till tidigare;
Jag har haft med mig min Canon Eos 350D överallt. När jag själv vill vara med på bild måste jag först utbilda personen som ska ta bilden. Sedan måste jag hem till datorn, ta hitta den j-ä-v-l-a usb-sladden, ladda in bilderna (OM usb-sladden funkar den dagen) sedan måste jag gå in och förminska bilden i ett program annars går den inte in i bloggen. Sedan går jag in på bloggen och laddar upp bilden. Då har det gått ett år sedan bilden togs vilket gör att varje gång ni har sett dagens outfit har jag ljugit.
Låt mig berätta om hur mitt bildbloggande ser ut nu;
Klick.
Skick.
KLAAAAAAART.
Sweet jesus vilken njutning.
Mitt livs första mms. Krukor på altanen som ska bli sådär danskt snygga. Hur gör man?
När kamerorna hade slocknat stod Adam och jag och chitchattade.
Adam: ”Synd på Slovenien”
Jag: ”Jävla öststatspack”
Då ville Adam veta varför jag inte sa det i TV.
15 hektar skog- och åkermark vid Kalmarsund Adam.
Sophie Johansson, som har barn med den jävla gnällapan Henrik Rydström, har sin dotter i samma dagisbyggnad där vi har våra. Ibland, inte ofta, springer jag på Sophie när hon hämtar Tuva och det är lika förnedrande varje gång. Men nu har jag fått nog.
Idag är dag nummer nio utan Joachim och jag är slut. Jag har inte sovit i natt, håret är trassligt, jag jobbar i pyjamas och hudavlagringar fram till 14:45 då jag hoppar in i duschen och kläder från när den gamle kungens tid. Jag ser ut som ett utspottat rövhål med späck på. När vi kommer ut från dagis börjar barnen slåss i en sån där slagsmålshög som man ser i Knasen. Jag bryter ihop. Vässkriker SLUTA så att det hörs ända bort till Mariannelund. Och vem står plötsligt framför mig och blinkar med sina jävla rådjursögon? Sophie. I jeans i ett trendblått andra skinn, kort svart jacka, perfekt hår, perfekt make. Jävla förbannade SKIT-SOPHIE.
Någon dag, när du inte är förberedd, ska jag rulla dig i en hög med avföring.
Någon dag.
Tack Chantal för det bästa argumentet jag någonsin hört. Varför har jag inte hört det förut? Det är så självklart.
Vi avlivar djur varje dag för att de ska få slippa lida, varför ska inte en människa få göra ett sådant val?
Människor som inte avlivar sina djur när de är obotligt sjuka blir till och med utskällda för att det inte är humant.
Jag begriper inte varför ett ja till dödshjälp sitter så långt inne.
Vad är det makthavarna är rädda för? Att dödshjälpsfusket ska breda ut sig?
Igår var det något blogglöst. Detta beror på att jag först skjutsade barnen till dagis, åkte vidare till en körskola för att lära mig köra ecodriving. Körläraren hade missat tiden och jag fick åka hem igen och jobba en timme. Sedan återvände jag, hade lektion i 90 minuter, åkte och köpte mobil, hämtade barnen, gjorde äggmackor, klädde barnen kalasfina och åkte till svärmor som fyllde år.
Om fyra dagar kommer Joachim hem. Inte för att jag håller räkning eller så.
”Detta var alltså ditt (enda) inlägg, tisdagen den 26:e februari 2008.
Är det här ditt bidrag till bloggvärlden? Är det med den här typen av inlägg du vill bevaka den lilla position du lyckats uppnå i det här hörnet av media-Sverige?
Du är på väg utför, och det går snabbt nu.”
Svar: Ja, jag kan känna själv hur det är på väg åt helvete. Jag är bara ett par inlägg ifrån livet som galen narkoman utan bh på en parkbänk inte långt ifrån ett café där du sitter och applåderar.
Det känns skönt. Men känn dig inte för bekväm. Slappna inte av. När du minst anar det smyger jag upp och sticker dig i ryggen med hepatit.