Jag visste att ni skulle bli arga. Jag drömde mardrömmar natten till fredag.
Joachim: ”Men Malin, du måste inte skriva en krönika om allt icke-pk du känner”
Men jag tycker att det är min uppgift.
Så.
Något som återkommer i kommentarer och blogginlägg om krönikan är det faktum att jag är ung. Det kan jag inte rå för.
Att jag var rädd att bli utan barn när jag var tjugo är också ett återkommande irritationsmoment. När jag var tjugo var jag övertygad om att jag skulle bli utan kärlek och barn. Vem är ni att förringa det? Skulle jag som tjugoåring funnit tröst i att det är värre att vara fyrtio och ensam?
Jag skriver också i krönikan att jag är medveten om hur lyckligt lottad jag är, att allt stämde. Med detta sagt så har jag inte haft det så lätt som många av er tycks tro, men det är inget jag har lust att skriva om här. Kanske skriver jag en bok om det när jag är fyrtio och så vis som ni önskar att jag varit igår.
I den här bloggen kan man läsa följande: ”Jag fick en lägenhet i en förort efter åtta år i bostadskö och det är vi dubbelarbetande, ensamstående kvinnor som får betala för att medelålders 28-åringar som Malin Wollin ska kunna ligga hemma i lyxvillan och klämma fram ungar medan samhället betalar. Och vem säger att Malin Wollin är bättre rustad att bli mor än någon av oss som tidigt lärt oss att ta ansvar för våra liv utan barnbidrag, bostadsbidrag eller en man som drar in kosing när vi skriver korkade krönikor på deltid? Är en bortskämd 22-åring som aldrig satt foten utanför Kalmar per automatik en bättre morsa för att hon har en man, än en 41-åring som gått på några törnar i livet och lärt sig av dem?”
Jag bor i ett dåligt isolerat kedjehus, det duger alldeles utmärkt för mig, och visst är det en lyxvilla jämfört med hur många lever men en lyxvilla i ordets rätta bemärkelse är det inte. Vad det har med saken att göra överhuvudtaget kan man också fundera över.
På vilket sätt har jag inte tagit ansvar för mitt liv? Jag jobbar dygnet runt och tjänar snart lika mycket som Joachim som både spelar fotboll och har ett välavlönat akademikerjobb. Det är väl snarare jag som betalar för dig, ung och dum som jag är.
Jag är inte en bättre mamma per automatik för att jag har en man. Men jag ger mina barn bättre förutsättningar genom att ge dem en pappa.
Sedan vill jag förklara vad jag menar med ”Alla barn i världen ska bli till av kärlek”
Detta är en utopi. Det är en vacker tanke, men ingalunda någon verklighet.
På samma sätt som jag vill att alla människor ska leva i fred, bortom fattigdom och våld så är det en drömbild som inte är realistisk. Men att barn ska vara en rättighet för alla är något som går stick i stäv med själva grundtanken, nämligen att man träffar en man/kvinna som man älskar och vill skaffa barn med.
Självklart blir oäktingar och misstag älskade som alla andra. Jag är själv ett misstag. Mamma och pappa kallar mig det lilla misstaget. Det kanske inte är pedagogiskt, men jag vet att jag är älskad, av båda. Det är det viktigaste.
