Jag är sjuk. Frossar, eller fryser, men vem fan märker ord på en blogg liksom. Jag är matt, varm och har kramp i mellangärdet (delen av magen som sitter direkt under tuttarna, eller alltså all min mage sitter ju under tuttarna eller alltså vad jag menar är att jag har ont i den delen av magen som sitter framför de nedre revbenen, eller alltså inte revbenen utan..) Vidare så yrar jag.

Jag kommer inte sitta på en KalmarFF-buss upp till Stockholm imorgon. Jag kommer inte få gå på fotbollsgalan och titta ner på Joachim från en läktare när han äter supé. Jag kommer inte få se Jessica Almenäs blygdläppar live.

Jag kommer få sitta och äta hemmagjord mat framför TV-sändningen och titta på mina egna blygdläppar, det gör jag ju VARJE dag.

Fan vad beige.

Nu åker vi till Joachims mormor och morfar för farsdagfika. Sedan vidare till maskerad för tjej, liten som stor. Joachim och jag får en timme för oss själva på stan. Vad gör man? När man inte har barn att skrika på?

Sista stoppet för dagen blir mamma och pappa, farsdagmiddag med häxan Birgitta och ärkehäxan farmor, syrran samt hennes nya kille, socialdemokraten tillika barn- och ungdomsnämndsbroilern Johan.

Sent ikväll blir det Ameliajobb framför datorn. Jag har lämnat in en text och får det där samtalet från chefredaktören som låter så här; ”Det var roligt men..”

INGA MEN.

Nästa gång ska jag lägga på när hon har sagt ”Det var roligt”

Åsa ringde klockan 20:15 och berättade att hon satt i bilen och skulle gå på bio, ville jag följa med?

Kan man göra så? tänkte jag. Bara sticka så där utan att ha bestämt sig tidigare under dagen?

Men jag vågade. Trots att det stod en plåt med hasselbackspotatis ugnen så stack jag på bio. Joachim och Ludde satt hemma, åt hasselbackspotatis och tittade på Freaky friday med Lindsay HOhan.

Nu ska jag gå och lägga mig och ta igen torsdagens skräcknatt.

Ps. Vi såg The heartbreak kid. Det bjuds på naken snippa med klittring i filmen. Och bröst. Och fisar och kiss.

Joachim: ”Jaha här är en bild där Ronnie står och pussar på dig”

Jag: ”Gör han?”

Ronnie var väldigt trevlig. Precis så fin som kan förvänta sig av ett geni. Men det störde mig en smula att han envisades med att kalla mig hora hela kvällen.

Jag grät när Christoffer åkte ut.

Jag grät också till den nya Arlareklamen där underbara Elin står på en åker med sin vackra mage och säger: ”Jag väntar mitt andra barn, och nu går solen upp” Jag gråter när jag skriver att Elin ser solen gå upp. Jag är så trött nu.

I natt har jag sovit två timmar. För ett par år sedan härjade en våldtäktsman på Kungsholmen. Han tog sig in genom öppna fönster på bottenplan.

I natt klockan fyra låg ett bar grönbruna ögon och stirrade ut i mörkret till ljudet av ondskefull gärningsman på fönsterbleck.

Joachim: ”Men fönstret var ju stängt”

Jag: ”Men han kan väl för fan ha utvecklats, även en våldtäktsman måste ju bredda sin repertoar”

Jag älskar unnsamhet. Jag vet inte om det finns ett ord som heter unnsamhet och jag är så trött att jag inte ens orkar googla det. Men det är fint med unnsamhet.

Låt oss namedroppa.

Kvällen i punktform:

1. Till bordet hade jag på min högra sida Anders Gerdin, Johan Hakelius till vänster och rakt föröver Herman Lindkvist i kravatt.

2. Anders Westgårdh och jag fann varandra och satt och pratade i över två timmar. Mest om rövar, snippor och lösgodis.

3. Anna Ekelund tyckte att min färgkombination, orange klänning och petroleumblå strumpbyxor var ”intressant”. Jag tyckte att det var intressant att vara den som hade en avvikande färgsammansättning och sitta bredvid Johan Haklelius i rosa strumpor.

4. Ronnie Sandahl kom som ett yrväder med en ensam ros i handen, en timme försent.

5. Jan Guillou, Robert Aschberg, Johanne Hildebrandt, Staffan Heimerson och Belinda Olsson var inte på plats.

6. Den som var mest lik sin bylinebild var Herman Lindkvist, minst lik var Monica Gunne som inte längre är rödhårig.

7. Herman Lindkvist visste att jag kommer från Kalmar. Jag fick kväva två impulser; att säga att Joachim kan ALLT om Kalmars historia samt att monarkin borde avskaffas.

8. Nima Daryamadj och jag delade taxi som Aftonbladet betalade.

9. Jag behöver inte ens googla Nimas efternamn, jag kan det utantill.

10. Klockan 22:00 sitter jag vid ett bord med Lena Sundström, Lena Anderfeldt, Nima Daryamadj, Anders Westgårdh och Monica Gunne och pratar om mitt sexmail till Anders Gerdin. Vi har så roligt på min bekostnad. Då dyker Anders upp vid bordet och vill veta vad som är så roligt. Då blev det helt plötsligt lite mindre roligt.

11. Alla, precis ALLA, säger Ronny till Ronnie.

Jag: ”Heter inte du Ronnie?”

Ronnie: ”Jo”

Jag: ”Men alla säger ju Ronny”

Ronnie: ”Ja”

Jag: ”Men det är ju fel”

Ronnie: ”Vad smart du är som lägger märke till det”

Jag: ”Äsch då”

Ronnie, allvarligt talat, du måste sluta svara när folk säger Ronny. Det är bara snubbar in the slammer som heter Ronny. Du är ju författare för bövelen. Skulle Jan Guillou lystra till Jon Guillou? Skulle inte tro det.

Äsch, jag vet inte om jag ska gå på kolumnistmiddagen. Jag skulle ju kunna sitta i häxan Birgittas lägenhet och äta choklad och titta på ambulanser på gatan.

Jag vet hur det kommer bli. Först kommer jag gå fel och gå in i tjugo lokaler som inte är rätt. Sedan hittar jag rätt, går in och drar mitt ”jag bad pappa släppa av mig med hölasset vid plattan”-skämt, som jag gör varje gång jag träffar mäktiga mediapersoner i Stockholm. Sedan kommer det bara gå utför.

Vad säger ni? Kolumnistmiddag eller inte?

(Det känns ju lite onödigt att åka fyrtio mil bara för att sitta i en kall lägenhet och äta godis)

1. Nej, jag kommer inte blogga mindre i och med nya jobbet.

2. Nej, jag kommer inte fortsätta som krönikör på Hennes.

Vi har nu fått vår första utmaning som klimatpiloter och ska sänka vårt koldioxidutsläpp med 25 procent när det gäller matinköp. Igår gick Joachim på kurs i ekologisk matlagning och passade på att lukta på en kålrot.

Bilden är lånad från Barometern.se