En pojke skjuts till döds, en skottskadas svårt. Jag hör nyheten på radions Eko och frågar mig själv vad det är för sinnessjuk människa som har gjort detta. Går upp ur sängen, läser allt som finns att läsa på nätet och vet genast lite mer. Jag vet att det är en förälder, en vanlig människa som har pressats tills han blev en person som tar ett liv. Jag kan inte svära på att jag inte skulle gjort samma sak.

Varför gör polisen ingenting? Var är polisen? undrar alla. Jag undrar: VAR ÄR FÖRÄLDRARNA?

Hade jag haft en sextonårig son som blivit polisanmäld för att ha trakasserat och hotat en familj hade det blivit utegångsförbud i ett år. Efter ett år: ”Vart ska du nu? Med vem ska du ut? När kommer du hem? Vad ska du ha påken till?”

Nej, det är inte alltid så enkelt, men det måste å andra sidan inte alltid vara så himla svårt.

Det är inte polisen som ska uppfostra hatiska tonåringar.

Joachim ser att jag skriver om Rödeby.

”Tänk på att den döde pojken har föräldrar som har förlorat ett barn, tänk på det”

Jag vet inte om jag tänker så mycket på det.

Jag tänker på en familj som ville vara ifred, som inte bad om att ha en pappa i fängelse, som inte ville bli en tragedi i kvällspressen.

Varför hade pappan ett vapen med sig ut?

Om jag hade varit i hans situation; Ett gäng som har hotat mig och min familj till livet kommer till mitt hem. Polisen kommer inte. Nu står gänget utanför mitt hus och skriker. Jag går ut. Har jag ett vapen så tar jag med det. Vad ska jag ta med ut? En hink kokande vatten?

Varför skjuter han?

Jag vet inte varför han skjuter. Men vad gör de där? De är inte myndiga, men de är tillräckligt gamla för att veta att man är ansvarig för sina handlingar. De hade nog inte räknat med att bli beskjutna. Men samtidigt måste de ha räknat med att en familj som gång på gång blir hotad har en gräns.

Jag vet att alla är förlorare här. Det är synd om alla, och det är otroligt primitivt att spekulera i vem det är mest synd om, totalt meningslöst dessutom.

Men man kan inte komma ifrån det faktum att ena parten i den här historien har försatt sig själva i den här i situationen. Andra har känt att de inte haft något val.

”Malin, din blogg har börjat balla ur. Inte lika kul längre =(”

Svar: Alltså det är ju jättebra att du säger till. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Förlåt?

Nya skorna, nu med jeans. Jag litar självklart på ert omdöme, och säger ni att de är fula som satan så är det säkert på det viset. Men jag tycker de är jättefina. Och kanske ser jag ut som Robin Hood precis som Joachim sa, men Robin Hood var ju en jättefin räv som stal från de rika och gav till de fattiga.

Vi åkte ut till mamma och pappa. Pappa var glad att se oss och hade i vanlig ordning klätt upp sig. Jag tog ett par bilder på den vackra miljön tills pappa undrade: ”Maulin, hur saubla monga koert haur do tauget?”

Hugo är nu fyra månader och firade med att rida av mitt smalben. ”Pappa, Hugo har sex med mitt ben”

”Låut honom hau litte kul, snaurt skau vi tau buort snorren”

”Malin! Varför envisas du alltid med att dränka halva ditt fejs i kajal? Du ser ut som en halv medlem i Twisted Sister!
Du som är så vacker… Sluta upp!”

Enligt tjejen med Shrekhuvudet.

Idoljobbet är ett drömjobb, men det är inte det drömjobbet. Det blir officiellt i november.

Börjar ikväll

Notera gärna att någon har gone photshopberzerk med min bajsfläck bredvid näsan. Om Globen inte är bokad så kan Idolfinalen hållas i mouchen.