Vet ni vad som roar mig mest med att ha en blogg?

När ni ska sätta dit mig.

Det är så fantastiskt underhållande.

Visst är det underbart med fina kommentarer om att bloggen är bra och att jag är söt och allt det där.

Men det allra bästa är när ni ska sätta dig mig. Få mig att framstå som som en idiot, en lögnare, dubbelmoralist eller bara falsk.

Som när jag skriver ett inlägg om att en man har hittats död och polisen tror att han dödats. Då springer ni benen av er för att hitta en ordbok så att ni kan tala om för mig hur dum i huvudet jag är som inte förstår skillnaden. Ni undrar om jag verkligen ska ”jobba med ord” eller om jag ”har höga studieskulder”

 Ja, jag ska jobba med ord. Ja, jag har över 200000 i studieskulder.

Jag såg en rubrik, jag tyckte att det lät roligt. Jag skrev ett extremt kort inlägg om saken som en del uppskattade. Utom ni som lät fingrarna fara över tangentbordet.

ÄNTLIGEN! Ni har alltid, innerst inne, vetat att dagen skulle komma då ni satte dit Malin Fotbollsfrun Wollin. Hon som knullade med en fotbollsspelare tills hon fick jobb på Nordens största tidning. Nu har då dagen kommit då ni kunde sätta dit henne. Fy fan vad skönt det var. Åh vad ni fick henne.

Hon blev så ledsen för att hon inte kunde skilja på död och dödas. Nu kan hon inte sova på hela natten.

Hon trodde att hon kunde bygga en karriär på sitt skrivande. Men något kom emellan. Det var ni, och era knivskarpa intellekt.

Satan också.

”Död person funnen vid skjutbana idag- Polisen misstänker att han dödats”

Ja, eller så kanske han bara vilar.

Att vara hemma hos min faster Birgitta är som att gå på Dramaten, när någon djuping har övat in en femtimmarsmonolog som ingen begriper.

Så står hon där på sin scen(köksgolvet) och bara pratar, pratar och pratar. Är det någon som lyssnar? Det vet hon inte, och det spelar heller ingen roll.

Birgitta står i köket. Jag sitter i ett annat rum och bloggar.

Birgitta: ”Jäklar också, varför gjorde jag så, jaja nu blir det som det blir. Men jag skulle ju ha gjort så här istället. Och nu måste jag ta ut den där. Vänta lite här nu, vad skulle jag ha där? Och den ska jag lägga där. Sedan ska vi ha en sån där. Det blir bra. Nu ska jag skölja den här, oj vad den såg konstig ut. Och nu sätter jag på plattan. Jäklar vilken tid det tar.”

Då och då kommer hon in i vardagsrummet och berättar saker som att vitkålen är den bästa medicinen i hela världen och hur det bara är tyskarna och för all del ungrarna som har fattat det.

Sedan försvinner hon ut i köket igen och fortsätter prata, lite som en sinnessjuk som tror att hon är TV-kock och pratar framför en kameraman.

Här sitter Linda och samtalar med Yogayamas ägare, Estelle Milbourne. Jag ville så gärna fråga  varför vi fick dambindor i tekoppen, men jag vågade inte. Jag är ju trots allt från landet. Man kan inte begära att jag ska förstå.

Soppa med blomkål och vitlök, på Yogayama. Mycket gott.

Jag: ”Vad är det nyttigaste man kan dricka här?” (Det är ju trots allt ett yoooogaställe)

Tjej: ”Det är vetegrässhoten” (För 45 kronor)

Jag: ”Är den bra?”

Tjej: ”Ja, den rensar ut och är väldigt bra att ta innan yoga”

Jag: ”Men är den bra mot akne?”

Tjej: ”Ja”

Jag: ”Jag tar ett glas vatten”

Eftersom Linda bjöd så vågade jag inte ta ett svindyrt glas gräs.

För att se bild på Linda när hon träffar en elefant, klicka här

Efter en smidig tågresa i första klass igår kväll sitter jag nu i häxaset Birgittas lägenhet och funderar på att äta frukost.

Jag älskar att åka tåg och resan igår var inget undantag. Jag hade dessutom turen att få plats på en singelrad, utan granne. Underbart. Hade jag haft en resegranne hade det bara slutat med att jag öppnat mundiarrén på denne och så hade jag inte fått ett skit gjort.

Varje gång jag åker i första klass, igår var andra gången i mitt liv, så tänker jag samma sak; ”Äh, vad är det här för trams, ingen lyx alls och vanliga stolar”

Sedan blir man hungrig och ska ta sig till bistron och måste då gå igenom andra klass där packet reser. Då blir man brutalt varse att man har suttit i första klass. Andra klass luktar svett och människor, det är folk överallt, det är bebisar överallt, väskor som hänger ner från hyllorna. Det är varmt, unket och ett jävla liv. Det är som Indien.

Att ha med sig datorn på tåget är naturligtvis oerhört smidigt men också oerhört obehagligt då personen snett bakom med lätthet kan läsa mail och nyheter på min skärm. Att personen snett bakom kanske inser att det är ett rasande monsterego som sitter och uppdaterar sin blogg en gång i minuten. Jag löste detta på ett smidigt sätt genom att vid ett enda tillfälle vända mig om och ge onda ögat genom smala springor.

Sedan kunde jag lugnt luta mig tilbaka och titta på Christian Bale-filmen hos medresenären snett framför mig.

Han vände sig om upprepade gånger och gav mig intensiva hatblickar.

Men det är ju inget att ta notis om.

med SJs tidtabeller. Men silly little me anser att det borde finnas en EGEN flik som heter, tja varför inte Tidtabeller?

Nu är jag ju ingen webbgirl, jag jobbar bara här. Jag klarade Bild form och Webb-kursen först efter fyra omtentor. När sidhelvetet inte ville bygga sig självt smög jag in på toaletten och skrekgrät med tänderna i den ena armen och den andra över åttamånadersmagen.

Mitt Nannealtare.

”Jamen tjat hjälper inte..hot är rätta vägen.

får jag ingen bebis så får du inte….(vad det nu än kan vara)”

Jag: ”Joachim, om inte jag får en bebis så får du fan inga julklappar”

Joachim: ”Okej”

Nika, det funkade inte.