och stora tjejen vägrar. Nu sitter de kvar vid bordet och leker kalla kriget.
Joachim: ”Då kommer du inte kunna lära dig läsa och skriva, för man blir smart av fisk”
Jag: ”Ameh är inte det där lite överdrivet?”
Joachim: ”Nej, Homo sapiens blev mycket smartare när hon började äta fisk”
Jag: ”Äh lägg av”
Joachim(nu upphetsad): ”JO DET ÄR SANT”
Som ska få en bebis.
Ni som har hängt med från början vet att fyra är mitt magiska nummer.
Fyra är min våta dröm
sluta gapa om att jag inte hade tyckt att det var lika illa om det hade varit en pappa.
Jag vet att det är vanligt med pappor som flyttar bort och får ”guldkanterna” med sina barn. De är 100% monsteregon som sviker sina barn. På samma sätt. Ingen skillnad.
MEN; Kvinnan i Göteborg är ovanlig eftersom hon är en mamma som har flyttat bort och det var därför det blev en aritkel. Och jag reagerade på artikeln och mammans citat.
Hon försvarar det hon gör, men erkänner att hon gjorde fel val.
Ge mig en likadan intervju med en pappa så ska jag strimla den.
Eller ännu bättre; Maila mig du pappa som har valt att flytta ifrån ditt barn för att din dotter eller son ändå är ”mammas barn” och förklara hur du tänkte.
Igår kväll var det dags för den årliga Fångarna på gården. Hela Kalmar FF(ni vet det där lökiga meslaget från östkusten) inklusive fruar, flickvänner, dejter, styrelsemedlemmar, lagledare och läkare leker lekar på en stor bondgård.
Det är vansinnigt roligt.
Joachim var sjuk, men jag åkte själv med barnen.
Sabine(Tobbes riviga fru): ”Vad gör du här? Är inte Joachim sjuk?”
Jag: ”Men jag är ju Fotbollsfrun”
Mellan varje lekstation svarar laget på tipsfrågor. De berör ofta det bedövande tråkiga ämnet fotboll.
Hur många mål gjorde Pål Råsa i rad i VM 1982?
Lagmedlem: ”Vet du det Malin?”
Jag: ”Jag hatar fotboll, varför skulle jag veta det?”
Men jag vill ju mitt lags bästa och ringde ideligen hem till Joachim i sin febriga säng. Men Pål gick han bet på. Då ringde jag till Aftonbladet.
”Hej, är Jennifer Wegerup där?”
”Nej”
”Är Lasse Anrell där?”
”Nej”
”Är Simon Bank där?”
”Vänta ska vi se”
Någon annan kille svarar och kräks upp rätt svar som vore han en tjock bok om italienska fotbollsmål genom tiderna.
Killen som inte var Simon Bank: ”Han gjorde tre mål mot Brasilien, sedan båda målen mot Polen i semin och ett mål mot Västtyskland i finalen”
När vi hade tre grenar kvar tog jag barnen och åkte hem. Att jag skulle låta Kalmar FF gå före Midsomer murders är lika troligt som att jag skulle vinna titeln årets läckraste röv. Därför har jag heller ingen aning om mitt utbredda fusk lönade sig.
Och era tankar.
Annika: ”Vilken tur att du är så perfekt Malin”
Svar: Nej, Annika. Jag är en pissig mamma. Jag skriker på barnen fast man inte får. Jag stressar dem i hallen trots att det är jag som har gjort oss sena. Jag gör alla de där sakerna som ger det allra sämsta av samvete. Men jag är HÄR och gör det. Jag sitter inte femtio mil bort med en ny dreamy guy och längtar efter ”guldkanterna” med mina barn.
Farsan: ”Men varför är det hemskare när mammor överger sina barn än när pappor gör det, fär det sker väl på regelbunden basis? Jag ser inte varför detta fall är hemskare än alla de fall där pappan flyttar någon annastans?”
Svar: Vem sa något om mammor eller pappor? Nej, det är inte hemskare när mamman gör det, även om de mallar vi sitter inne med säger oss det. Precis som du säger så lämnar pappor sina barn ”på regelbunden basis”, det är därför detta blev en artikel, för att det handlade om något som avvek. Mammor och pappor ska vara hos sina barn. Alla som lämnar sitt barn, oavsett kön, är egoister som inte inser sitt barns utsatthet.
Lilla jag: ”..Angående mamman som du och Linda Skugge ondgör sig över så tycker jag att hon verkar vara väldigt klok som var oegoistisk nog att välja det som hon trodde var bäst för sitt barn”
Svar: Menar du allvar? ”Välja det som hon trodde var bäst för sitt barn”? Att försvinna ur hans liv, det bästa? Det bästa hade varit om hon hade sagt till nya mannen; här i Stockholm finns min son, honom kan jag inte flytta ifrån, om du vill ha mig så finns jag här.
Linda: ”Vilken enklare värld vi skulle ha om vi kunde accptera våra medmänniskors livsval istället för att döma dem och tro att alla mår bäst av att leva exakt det liv vi själva lever. Älskar din blogg i övrigt Malin, men detta höll jag inte riktigt med om… ”
Svar: Du har en stor poäng Linda. Varken mamman eller sonen mår bättre av att någon tycker till. Men jag skriver om sådant jag reagerar på. Jag skulle förmodligen har ett mer ångestfritt liv om jag tänkte som du, men jag kan inte låta bli att se alla idiotiska saker folk gör, och kommentera det.
Jag är ingalunda någon supermorsa, jag är hysterisk, ostrukturerad och gapig. Men om mina ungar ska söka terapihjälp om tjugo år så ska det bero på just min gapighet. INTE att jag lämnade dem och flyttade till min nya kärlek.
Det händer då och då att ni lämnar smått fantastiska kommentarer som värmer så att det skulle göra hål i snö.
Jag ville bara säga ett ihopbuntat tack för dessa. Genom denna underbara snutt.
Det här tänkte jag skriva om, men jag vågade inte.
Därför är jag så glad att du finns Linda. Du vågade skriva precis det jag tänkte.
Mamman säger att det hade varit egoistiskt att släpa med sig sonen till Göteborg. Ja, det hade det. Men det är tio resor värre att flytta till Göteborg och lämna sonen. Det spelar ingen roll om pappa och nya frun vinner priset som årets föräldrar. Du är din sons mamma. Drömjobb och drömkarl är shite jämfört med kött och blod.
Genom hela intervjun försvarar hon sitt val och försäkrar oss om att de har det så braaa de två dagar i MÅNADEN hon träffar sin son. I slutet av texten kommer det ändå fram: Hade hon vetat det hon vet nu så hade hon inte gjort om det. Fy fan vilken sorglig människa.
Sista programmet här
Jag lade mig tillrätta mellan nytvättade lakan igår kväll för att läsa igenom krönikan och se varför den inte var bra.
Inser en bit in i texten att det kanske inte bara var själva kvalitén som svärmor inte uppskattade.
Det kan ju också ha varit att jag skrev PATTKNULLADE.
Men jag kan bara gissa.