har vi hyrt Mästerkatten. Puss in boots.

Först ska vi bara avnjuta torskrygg á la den här muppen

Vi har inte ätit ännu så jag kan inte säga om det var gott men såsen är som gudars tuttmjölk, ljuvlig.

”Tack Nettan.
Om Malin läser det hon skrev som svar till mig är då inte snällt. När man lidit som jag gjort i så nånga år. Passar nog inte det man skriver alltid. Jag blev då väldigt ledsen. Skriva att jag skall sätta foten i en omgrop. Finns ingen respekt för andra alls”

Svar: Du skämtar aprillo, visst? Jag visar inte dig respekt för att jag gör en liknelse? Jag är rädd för att flyga men jag kan, precis som du, gå utanför dörren utan att vara rädd. Jag är liksom inte rädd för att råka trampa på ett flygplan, jag är rädd för att flyga på samma sätt som du är rädd för att plocka upp eller konfronteras med en orm.

Och detta eviga argument att det är farligare att gå över gatan eller att köra bil. Då kan jag ju passa på att hjälpa dig genom att påpeka att det är farligare att bada med en krokodil än att stöta på en huggorm i skogen.

säger att Kristendomen och Islam har förtryckt kvinnor. Han är mycket indignerad. Tills en kvinna börjar prata och han genast avbryter henne genom att gapa LILLA VÄNNEN.

#attfåframsittbudskap

Vet ni vad som händer mig ibland?

Folk frågar mig om jag hörde Sommar i går.

Om jag hörde Sommar.

Hm, nej, det gjorde jag inte.

Men jag hörde ”GE MIG IPADEN DIN JÄVLA APA”

Jättebra program.

Sänds i repris.

Hela sommaren.

Men snälla du som verkar en så otroligt tuff kvinna. Man dör inte av att flyga. Du kan dö av att gå över en gata. Det är farligare att köra bil.
Jag har fabi för ormar men det håller mig inte hemma för det.

Svar: Jag är absolut en tuff kvinna. Men min flygrädsla/cellskräck placerar jag i facket sjukdom. Jag rår inte för det. Jag rår inte på det.

Så bra att du inte håller dig hemma bara för att du är rädd för ormar. Då antar jag att du heller inte bangar på att stoppa ner foten i en ormgrop. För du inser väl, om du tänker efter lite grann, att det är exakt samma sak som för mig att flyga?

Jag har varit på Gran Canaria fyra år i rad, hur kom jag dit?

Jag flög. Och jag var rädd, som satan. Jag grät lite för mig själv vid starten och mådde lagom psykiskt dåligt hela vägen. I vintras drack jag vin för att lugna ner mig.

Men.

Planet som skulle ta oss till Stockholm i tisdags var litet. Och jag har cellskräck. Kan inte åka små hissar och trånga bilar. Jag hade inte tänkt att detta skulle bli ett problem men när dörren stängdes slog både cell- och flygskräcken till.

Jag ska tillbaka till flygplatsen på tisdag. Jag ska sätta mig i det där planet och dörren ska stängas. Men det ska inte starta.

Sedan får vi se hur jag går vidare. Det är ju inget jättestort problem i mitt liv eftersom jag flyger max en gång per år. Men jag vill kunna åka utomlands med min familj fler gånger i livet.

Jag har alltså gått en kurs i att hantera flygrädsla.

Det har gått väldigt bra, jag har lärt mig allt om hur planet ligger i luften, hur det tar sig fram, hur landning fungerar, allt. Vi har pratat om alla olyckor vi drömmer mardrömmar om. Air France, Oskarshamn, Linate och så har vi fått veta vad som hände. Mycket bra. Kunskap är makt. Makt över rädslan.

Jag har känt mig full av självförtroende, trygg och stark.

Kursen skulle avslutas med en flygning från Kalmar till Stockholm.

Vi träffades på flygplatsen, kursledaren och fyra andra kursdeltagare. Med över en timme kvar till flyget skulle gå tog vi det lugnt och pratade i flygplatsens restaurang. Stämningen var spänd men jag kände mig fullkomligt lugn. Jag skröt till och med om hur jag, när andra är rädda, blir den som är lugn och logisk.

Vi checkade in och gick ut mot planet. Vi fick gå på planet före de andra passagerarna för att välja platser och ta det lugnt. Jag satte mig näst längst fram på en ensamrad, spände fast mig och tittade ut över vingen och kände mig fortsatt lugn. 

De andra passagerarna gick ombord och fyllde planet till sista plats. Flygvärdinnan hälsade välkommen. Och stängde dörren. Det blev mörkare, varmare och kvavare. Väggarna kröp närmare.

Och något kommer över mig. Jag känner mig lite orolig och knackar kursledaren, som sitter snett framför mig, på axeln.

”Jag känner mig lite orolig nu” hinner jag säga innan allt exploderar.

Jag börjar gråta förtvivlat och ropar att jag måste ut, de måste öppna dörren. Jag kastar mig ner på alla fyra på golvet, slår upp ett sår på knät, skriker och gråter. Kursledaren försöker lugna mig men ingenting hon säger kan ta bort känslan av att om jag inte tar mig ut ur det här flygplanet kommer jag dö. Om de startar nu kräks jag, bajsar på mig, sprängs jag, brinner jag, dör jag.

Situationen varar i en evighet, i mitt huvud. Det kan i själva verket bara handlat om knappt en minut.

Från min plats på golvet ser jag på flygvärdninnans ben att hon inte gör en ansats att resa sig och öppna dörren vilket gör mig än mer hysterisk. De kommer starta detta plan, de öppnar inte dörren. Har man stängt en flygplansdörr så öppnas den inte förrän man landar, det är inte en buss det här.

”ÖPPNA DÖRREN NU, JAG MÅSTE KOMMA UT NU” gråtskriker jag på repeat, jag vädjar till min bödel som har ett vapen som är en dörr.

”Vi får öppna, det är ju en säkerhetsrisk att ha henne så här” hör jag flygvärdinnan säga till kursledaren.

Hon öppnar dörren och i samma stund som jag känner vinden mot ansiktet vet jag att jag kommer överleva.

Kursledaren tar mig under armen och följer mig tillbaka till flygplatsen. Jag gråter och skäms.

”Jag har förstört för alla” säger jag.

”Nej, det har du inte” säger kursledaren.

Jag har aldrig någonsin känt mig så fruktansvärt utlämnad, blottad och utsatt. Men trots att jag inte rådde över situationen skäms jag bottenlöst. Först senare ska någon tipsa mig om att det kanske var skönt för de andra kursdeltagarna att det inte var någon av dem som bröt ihop. Jag klamrar mig fast vid detta.

Jag får lugna ner mig i ett rum, bjuds på mineralvatten och näsdukar. Jag ringer till Joachim. Sedan går jag ut från flygplatsen och promenerar med kippande ballerinaskor längs vägen för att möta honom. Som jag går där är jag övertygad att ångern ska komma över mig, att jag ska gräma mig över att jag inte klarade det. Men ingenting händer.

Endast en känsla finns med mig där jag går med mineralvatten i handen och en jacka på väg till Stockholm:

Jag är så tacksam att jag är på marken.

en annan dag. Eller kanske i kväll.

Men jag mår okej.

Idag ska jag tapetsera med Joachim Lantz. Inte världens bästa terapi måhända men det är vad som bjuds.

Jag mår inte så bra just nu. 

Till alla mina medpassagerare på Kalmarflygs avgång 18:25 och i synnerhet mina kurskamrater:

Förlåt.

Tjejerna har dragit nitlotten i huset på landet. Baksidan istället för havet och Öland och allt det glittriga.

Men de får stå ut.