Jag är så glad för alla fantastiska kommentarer, extra glad för att så många av er inlett med att påpeka att det inte alls är synd om er.
Men så har vi några stycken som förtjänar så mycket mer än en bok. Men en bok är det jag bjuder idag.
Håll ut, upp med hakorna, ta hand om varandra och tänk snälla tankar om er själva:
”Min man, som jag varit ihop med i snart 5 år, var och är fortfarande otrogen. Han har lämnat mig och flyttat till henne.
När jag bäddade den stora sängen med bara ett täcke och en kudde bröt jag ihop totalt.
Jobbar fortfarande, men kan inte vara rond- eller pilleransvarig sjuksköterska.
Inga barn, men fyra katter”
”Kanske ”tar i” lite väl, men det är ju sant.
Min bebis dog också. På BB, navelsträngen lossnade, och hon förblödde.
Det är ett år, nio månader och fem dagar sedan(men vem räknar?).
Skulle hellre vunnit en tidsmaskin, men något för att skingra tankarna vore det näst bästa!”
”Det är mest synd om mig för vår 17 åriga son har bytt sitt hasch beroende mot tablettberoende
Och vi börjar få slut på uppslagen på hur vi ska hjälpa honom:( livet suger ibland, roa mig maulin…”
”För ett år sedan var det mest synd om mig i hela världen. Jag var en 31-årig gift (på väg mot skilsmässa) mamma till världens finaste 3-åring. Och så gick jag och fick cancer. Första budet var att tömma hela mig (kändes det som) på livmoder, äggstockar, blindtarm, mjälte – you name it. Jag sörjde syskonen till min dotter som aldrig fick komma, skrev avskedsbrev till min dotter som hon kunde öppna på examen, bröllop, när hon själv fick barn och så vidare. Jag levde för varje sekund som att morgondagen inte fanns. Jag försökte komma underfund med hur man förlikar sig med att dö ifrån sin treåring.
Det var ett helvete.
Tumören visade sig sitta ”bra” till och det räckte med ett par operationer med start 15 juni förra året. Jag fick även behålla en äggstock och livmodern, och sitter i skrivande stund och pustar för att lillebror bokstavligen håller på att böka sig ur magen på mig. Jag har varit tumörfri i snart ett år, och även om kontrollerna var tredje månad är astuffa på psyket så är det något jag fått lära mig leva med. För jag LEVER ju. Jag har min familj, världens bästa och finaste man som jag nu inser att jag aldrig skulle överlevt utan. Jag har världens underbaraste unge som gick från tre år till fyra och hon kommer bli världens bästa storasyster åt lillebror som kommer få födas snart för att livmodern gick att rädda.
Så det är inte ett dugg synd om mig längre. Visst är jag ärrad, både inuti och utanpå – men jag lever. Och ska snart bli tvåbarnsmamma. Så jag går gladeligen och köper ett ex av din bok själv, har väntat på pocketversionen ett tag!
Kram!”
”Mig är det mest synd om! Jag är en ung kvinna (på 27 år) som har blivit slagen av min man (vid flera tillfällen). Vi bor i Thailand och jag håller just för tillfället på att försöka skilja mig från min man (vilket är lättare sagt än gjort). Jag läser din blogg för att få mig ett skratt eller att bara kunna känna igen mig i alla tokigheter som händer dig och din familj.
Jag förtjänar din bok för att jag går igenom ett helvete just nu, jag måste lämna min man och min dotters pappa (och alla mina vänner och min karriär här) för att kunna få tillbaka mitt självförtroende och min livslust. Om inte det är värt en bok så vet jag inte vad som är det. Tack för att du förgyller min dag med dina tokerier!”
”Åh det är synd om mig på riktigt! Fick för en månad sen ett missfall efter typ 3 års försök att få ett syskon till gossen. Pappa min är svårt sjuk och här är jag 120 mil bort jobbar nätter och är bara så jäfeltrött!”
”Det är mest synd om min mamma. Hon har köpt världens finaste sommarhus i tron att hon skulle kunna sälja sin lägenhet och flytta ut dit. Ett år senare har ingen ens lagt ett bud på lägenheten (som i sig är otroligt fin) och hon måste sälja sitt drömhus. Hon har ett väldigt lågavlönat jobb och sliter som ett djur, men ingen kan hjälpa henne ekonomiskt och hon har knappt råd att ens bo i lägenheten som det är, så nu har hon fått ta in inneboende som är så stökiga och jobbiga.
Dessutom, som tårtan på tårtan, har det nu visat sig att hon köpte lägenheten på fel premisser. Hon köpte den som en 94 kvm, men eftersom halva lägenheten är under markplan är det bara ca 45 kvm, då 50 är biyta och inte boyta. Detta innebär att hon betalat nästan dubbelt så mycket som den var värd när hon köpte den, och att hon betalat alldeles för mycket i hyra i de tio åren vi har bott i lägenheten. För att fylla på det och göra livet ännu svårare för henne har vår förening nu bestämt att alla ska betala kapitaltilskott och vill ha flera hundra tusen från henne.
Hon har haft ett väldigt, väldigt svårt liv. Hon visar det inte utåt, men jag vet att hennes hjärta går i tusen bitar varje gång hon pratar med mäklaren om att sälja huset, varje gång det är visning och varje gång hon är ute i huset, sover där och vet att snart är det inte hennes längre. Jag önskar med hela djupet av mitt hjärta att jag kunde köpa det huset till henne, men ”plötsligt händer det” (som Triss säger) verkar inte gälla för vår familj.
Därför önskar jag att hon kunde få ett exemplar av din bok. Den enda semestervecka hon har i sommar kommer upp snart, och hon behöver ett gått skratt för att, i alla fall för stunden, glömma sina sorger. Så snälla skicka en bok till min mamma!”
”Jaha, det var en tävling för mig då… Sitter hemma efter min pappas död för någon vecka sen och bara griner. Är arg och ledsen och besviken och försöker bearbeta de 38 år vi hade tillsammans och som var allt annat än harmonisk. Ändå kom vi varandra lite närmare när min mamma dog för 15 år sen. Och jag är arg på mig själv för att jag blir så påverkat av det hela att jag inte ens klarar av att jobba. Ja, det är nog den mest patetiska kommentaren du kommer få. Sorry. Vet inte ens om jag skulle orka skratta över en bok. Men kom igen, give it a try!”
Maila era adresser på malin.wollin@hotmail.com eftersom min aftonbladetmail inte fungerar för tillfället.
