Nu måste jag göra en drös göra-grejer. Ni vet, sådana grejer som tar jättelång tid, som verkligen måste göras men som aldrig någonsin leder ett enda steg framåt.
Jag hoppas innerligt att jag kan återkomma innan kvällen och lufta mitt trängda psyke för jag blev så JEFELARG när jag hörde en person på radio i går. En blådåre var det.
Varför är det relevant att varje gång man nämner Cheng Guangcheng påtala att han är blind?
”Den blinde advokaten Cheng Guangcheng” heter det i varje nyhetsuppdatering om fallet.
Varför?
Vi byter ut mot valfritt handikapp.
Den impotente advokaten Cheng Guangcheng har nu landat i USA men oroar sig för sina släktingar i som är kvar i Kina.
Är det relevant att han är blind? Blev han tvungen att lämna Kina därför att de har glasögonbrist?
Har vi så många kineser som orsakar diplomatiska kriser mellan stormakter att vi måste ge dem smeknamn?
”Vilken kines var det sa du?”
”Cheng Guangcheng”
”Cheng..”
”Som flydde och till slut fick studentvisum i USA”
”Cheng..Cheng..”
”Som läste till advokat på egen hand i fängelset”
”Ingenting..”
”Han som är blind”
”Jaså den blinde kinesen, men varför sa du inte det på en gång?”
på Loka Brunn.
Vi bor i Grevens svit(oklart var den stackars greven tillbringar natten) och vi har tömt våra porer och handlat oss fördärvade i SPA-avdelningen.
I grevens svit känner vi oss som hemma. Särskilt jag som i vanlig ordning låter kläderna falla till golvet. Först verkade inte Jasmina lägga märke till det men när vi kom hem från middagen för en stund sedan reagerade hon. Vi klev innanför dörren och innan Jasmina kommit in hade jag redan hasat upp klänningen och blottat trosrumpan. Sedan började jag gå runt i sviten som om jag ville visa rumpan runt.
”Men har du redan klätt av dig, har du ens tagit av dig skorna?” undrade Jasmina.
Ja, det hade jag. Men det är inte lika viktigt som att lufta baken.
Jag raderade bilderna i Iphotos papperskorg. Vilken utlösning det måste varit för min lilla dator.
Som att vara förstoppad och inte kunna gå på toaletten i fyra år.
Men nu, befrielse.
Och jag tycker alls inte att jag överdriver när jag skriker att JAG GJORDE DET.
Den varningen som kom upp när jag klickade ”Töm” går till världshistorien.
”ÄR DU SÄKER PÅ ATT DU VILL RADERA 29000 FILER PERMANENT? DU KAN INTE ÅNGRA DIG. GJORT ÄR GJORT OCH KOMMER ALDRIG IGEN, FÖRSTÅR DU, NÄR DU TRYCKT ÄR DET KÖRT. INSER DU ATT DU LÄR ÅNGRA IHJÄL DIG OM NÅGOT GÅR SNETT?”
Det måste vara emot varje mänsklig nerv att trycka ”Okej” som om det var ingenting.
Nu ska vi se om vi inte kan få ordning på bildpubliceringen framöver.
Men inte nu. Nu ska jag äta en stor tallrik pasta eftersom man inte blir fet av det (de som säger det ljuger) och sedan ska jag åka till min kurs i att hantera min flygrädsla eftersom det inte är farligt att flyga(hoppas att de inte ljuger).
Hejhej!
Jag läser i dagens Östran att rådjur med perukhorn har avlivats
Man kan ju tycka att modevalet är hans ensak men jag vet av egen erfarenhet vilket otyg det är med djur i hatt.
Själv har jag skjutit av två truckerkepsharar bara den här veckan.
om jag ska komma med en aningen inaktuell comeback så här åtta timmar senare så vet jag inte alls alltid bäst. Jag gör ju inte annat än att påpeka mina brister och tillkortakommanden. Så ni får väl ta de tillfällena och kvitta dem mot de tvärsäkra.
Något jag konsekvent är urusel på är datorer och teknik, det är sedan gammalt. Ni vet, när modemet inte fungerar hoppar jag jämfota på det för se om det hjälper(det gör det aldrig), jag kastar in musar i väggen för att se om det hjälper(det gör det ibland!)
Som ni kanske har märkt så var det länge sedan jag publicerade en bild på bloggen och det beror på att min mac varnar för att någon himla disk är full.
Jaha, så man kan inte ha 41000 stora bildfiler på hårddisken, vad är detta för östeuropeiskt skit?
Joachim säger att det kunde ju hjälpa om jag tar bort de 30000 bilderna som ligger i Iphoto’s papperskorg.
Jo, måhända. Men jag är så rädd att de andra bildfilerna också försvinner. TÄNK OM DE GÖR DET?
Men menlösa pucko, du har väl sparat bilderna någon annanstans? Du har väl backup?
NEJ JAG HAR JU INTE DET!
Jag har köpt en sån där svindyr vit fyrkantig sak i macbutiken men jag kan inte få igång den. Då köpte jag en vanlig extern hårddisk men den kan jag inte heller manövrera.
Och så betalar jag dyrt för Telia säker lagring extra men när jag skulle ladda upp filerna så kunde jag bara välja skrivbord och annat, Iphoto fanns inte med.
Så ingen kan säga att jag inte har gjort allt. Eller, jag har ju egentligen inte gjort något, men jag har ÖST ut pengar på sparande element men om de nu ska vara så högteknologiska så kan de väl SPARA SIG SJÄLVA.
Just det, jag har betalat en dyr årsavgift för både Dropbox och något annat utrikiskt men jag vet inte om det fungerar heller.
Kan ni inte hjälpa mig?
Kan ni inte lova mig att om jag raderar bilderna i Iphoto’s papperskorg så finns de andra bilderna kvar?
Kan ni inte tala om för mig hur jag ska göra med mitt sparande av filer och vägleda mig så lovar jag att oförtrutet tala om för er hur ni ska leva era liv, ta hand om era barn och mässa om bevarandet av kärnfamiljen.
Deal?
Jag undrar hur det står till med läsförståelsen hos en del av er.
Jag har arbetat på fyra olika förskolor och haft tre barn i förskola, jag klarar mig nog utan studiebesök.
Vidare så har jag aldrig påstått att jag har stött på dåliga förskolor. Jag har varit väldigt nöjd med mina barns upplevelser, särskilt min yngsta som har en lagom stor grupp, ett jättebra arbetslag omkring sig, lugn och ro och lek och lärande och engagemang. Ingen pedagog sitter och röker och är uttråkad bakom en buske. De tar sitt yrke och sin uppgift på stort allvar, det märks så tydligt.
Vad jag menar med nödlösning och plan B är att hemmet och föräldrarna är det bästa. Det betyder inte att dagis suger.
Och så slutligen: vi pratar om små barn, det var där diskussionen började, kan ni inte snälla minnas det utan att jag behöver påminna er? Barn under två år kan ta skada av att börja på dagis. Så hette det.
Jag skulle gissa att 90 procent av alla föräldrar håller med om att fyraåringar hemma hela dagen är som att rulla sig i tjära och nonstop och låsa in sig i aphuset en kvart före lunch.
Och när det gäller jag vet bäst så får ni stå ut eller gå vidare. Jag varnar redan i headern.
Den här bloggen är svart eller vit, vill ni ha grått får ni läsa annat skit.
Ps. Jag skuldbelägger ingen. Skuld lägger man på sig själv.
Tack för alla kommentarer och kloka inlägg i debatten som egentligen inte är en debatt.
Det är en så kallad no brainer.
Självklart finns det drösvis med pytteglin som är glada skitar när man lämnar och glada skitar när man hämtar. Mina barn har alltid trivts på dagis men jag har aldrig någonsin inbillat mig att det är det bästa för dem. Jo, när jag var ung och bara hade ett barn, då hade jag dåligt mammasjälvförtroende och trodde att andra var bättre för mitt eget barn. Jag var en idiot.
Dagis är en nödlösning. Dagis är plan B eftersom alla föräldrar ska jobba.
”Jag tycker att du är väldigt klok Malin. Vi har precis skrivit upp vår kille till att börja några veckor efter sin ettårsdag, efter förvånansvärt mycket påtryckningar från omgivningen (självklart är det vårt val men visst är det svårt att känna att man har något annat val? ”Du MÅSTE ju komma igång och jobba, han behöver träffa andra barn, de lär sig så mycket mer på dagis…” osv.). Det argument för att han ska börja så tidigt som har påverkat mig mest tror jag är att det inte går att stimulera en ettåring tillräckligt hemma. Vad säger ni andra om det?”
Svar: HERREGUD. Sånt här går alltså människor och tutar i varandra? Att ettåringar inte skulle få tillräckligt mycket ”stimulans”?
Det är ren och skär idioti.
En ettåring behöver bara en mamma och en pappa, sitt stökiga kök, äta, skita, sova och VARA. Stimulans finns i allt omkring dem.
Jag bor granne med en fjortonmånaders. Jag ser henne genom köksfönstret varje dag. Hon rultar omkring, klättrar på möblerna, äter lite jord, borstar hunden. Hon är glad och nöjd och stimulerad.
Ettåringar behöver inte lära sig annat än det de lär sig genom att bara titta på vad som händer runt dem.
Ettåringar behöver inte träffa andra barn. Tre år. Det är först då barn bryr sig om kompisar och leka tillsammans.
Du måste inte komma igång och jobba.
En enda sak, med en massa saker inuti, måste du göra.
Du måste lyssna på dig själv(och okej mig), du ska leva ditt liv, du ska ta hand om din unge som den lejonmamma du är.
Om ni har bestämt er att skola in runt året så gör det. Men var inte rädd att ångra dig om det inte fungerar.
Om han gråter så att hjärtat går sönder, hämta hem honom.