Ambassaden alltså.
”Det behövs inte, det ska vara giltigt under vistelsetiden”
JAAAAA jag kan stanna hemma. Gå runt tre timmar till i mitt sunkiga rufs, lättjefullt sakta packa de sista pryttlarna och eventuellt släppa en fis eller två. Sedan blir det fisförbud tills vi kommer fram till hotellet.
om de säger att jag måste köra 3000 mil och fixa ett provisoriskt pass kommer jag be dem dra åt helvete. Sedan kör jag 3000 mil och fixar ett provisoriskt pass.
Ringer.
Tut…tut…tut…tut…tut…Hola que ce sera sera stockholmo a la bla bla bla hola hola.
MEN SVARA DÅ. Klockan är nio. Lata ambassadmänniskor och kulturattachéer och allt vad det heter. Sitter väl och dricker blue mountain- kaffe ur guldkantad servis och glömmer att stänga av telefonsvararen. Allt enligt mitt högst befogade fördomaskapital.
bredbandet, mobilen samt csn. Summa: 2738 kronor.
Och en arbetsgivare som är elak. Jag som är så SNÄLL. Hög moral, alltid i tid, rar, väluppfostrad, välutbildad och ganska söt. Jag förtjänar inte detta. Jag är ju påläggskalv. Det är min dröm. Att vara chefens pet. Att alla hatar mig för att chefen rådfrågar mig och ser mig som en framtidens man, förlåt kvinna.
När jag jobbade på Mc Donalds som 14-åring fick jag inte göra något annat än att svabba utspilld läsk, städa toaletter och hämta saker på lagret. En dag kom ägarna, ett gift par, fram till mig där jag stod med min mopp.
”Du är duktig du Malin, en dag kommer du ha en egen Mc Donaldsrestaurang.”
Just då ville jag bara gå hem, sätta på Nirvana och göra en Boye. Man vill inte höra att man ska jobba på Mc Donalds hela sitt liv när man är 14. När man är 14 drömmer man om att bli modell, rymma med mystiska moppekillar och ta djupa glamourösa halsbloss på snodda cig. Men hamburgerbossen såg mig som en evighetsmoppare som sent om sider skulle stiga i graderna och FÅ EN EGEN RESTAURANG.
Idag, 14 år senare, minns jag orden inramade i guld. De trodde på mig. De såg förbi moppen och hittade påläggkalven jag idag drömmer så intensivt om.
JAG VILL VARA KAAAALV.
Hoppas han får elva års fängelse bara för att statuera ett exempel. Gå på Spy bar med ”gräddan” det vill säga top 20 assholes för att pudra näsan. Så svagt. Så patetiskt. När man kan skaffa bebisar, sitta hemma och äta bakad potatis och titta på ”På spåret”. I och för sig har man lust att dra en lina när frågorna är så jävla svåra.
Visst, man kan blogga via mobilen. Men det tar ju sju år att skriva in en mening. Jag har ingen fjortistumme.
Det blir korta rapporter. Extremt minimalistiska.
Kackerlacka på mackan. Vill hem
Stora tjejen kär i servitör. Måste hem.
Lilla tjejen diarréade i poolen. På väg hem.
”Fy vilket sätt att dö på” säger man om folk som fastnar i jordbruksmaskiner och sprids ut på åkrar. Varför existerar den diskussionen? Hur kan det vara pinsamt att dö? ”Ja, alltså Kurt-Peder stod bakom en elefant och fick en tre veckors hårdkorv rakt mellan ögonen. Han hann inte känna någonting.”
Det är ju jättebra. Jag säger fram för skämmiga och spejsade dödsfall.
Hujedamej vilken rolig tjomme.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,945754,00.html
Jag har så mycket att säga. Men det enda jag kan tänka på är mig själv stående i Spanien och ett läspande mongo i uniform som bara; Sssssssorrie, no passssporte.
Imorgon åker vi. Idag upptäcker vi att passet måste vara giltigt sex månader efter hemresan.
Hej då han och barnen. Ha det så kul.
Lasagne, sallad, vin och tårta till 19 personer. Det är roligt med kalas men fan vad roligt det är när alla går hem.
Så sa alltid en sångpedagog till mig; ”Kom gärna igen, det är så roligt när du går”
Henne gillade jag very much. Hon hade kunnat göra mig till en stjärna. Om jag inte flyttat till smalltown och fött barn.