Tog ut lite komp.

inte ens lite grann.

Jag befinner mig utomlands.

Jag ligger vid en svalkande pool i en bikini som täcker min (på Martin Skogs inrådan) rakade vulva.

Martin Skoog är sjuk i huvudet och tävlar i maratonrunk. Det var flera år sedan jag slutade bry mig om vad företrädare för Maratonrunkarnas riksförbund tyckte om mig och mitt underliv.

Min tanke var att jag skulle blogga lite sporadiskt från min mobil medan jag håller ett öga på barnen. Men den fantastiska tekniken som alla pratar om är lika genialisk som Martin Skog. Ingenting fungerar. Inte på den här bloggen och inte på den andra. Och I’ll ve damned om jag ska sitta och fisa vid någon beige PC när solen skiner för att godkänna kommentarer av typen: ”Håller med Martin, raka fittan Malin”.

Det här är min semester och om jag ska blogga ska jag göra det från mobilen annars skiter jag i det.

Om någon som läser här arbetar för Tele2 så får ni jättegärna höra av er och hjälpa till. Aftonbladet har gjort vad de kan.

Annars får ni väl helt enkelt vänta tills jag och min rakade vulva kommer hem igen.

Och PS förresten: Ni som inte begrep att jag med ”bögeriet” försökte sätta mig in i hur man tänker när man skapar sexistiska kort till fjortonåriga innebandykillar: Sorry, läs någon annan.

Att tränaren gjorde som han gjorde är inte ett ”misstag”. Det är en del av en kultur där man tycker att män står över kvinnor och att det är helt i sin ordning att göra tjejer till objekt. Det här är liksom inte 160 poäng hysterisk feminism. Det är ganska basic och jättelätt att se. Om man inte är en smått homofobisk man som tycker att ”lite får de väl för fan tåla, har de ingen humor?”

”Din trötta jävel. Du missleder det svenska folket och alla hatar dig. Raka vulvan o håll käft. För att inte nämna att det är du som drar upp pedofili och skit. Avrättas är vad du skall”

Jag blir blixtinkallad att skriva en krönika apropå att en innebandytränare bett sina spelare ”riva sönder Petras kläder” och what not.

Jag skriver, kryddar extra, skickar och

som jag tänkt på sedan jag vaknade.

Att Halle Berrys kille en gång läste att man ser snygg och sexig ut om man kisar. Och sedan tog han det too far.

Att jag först trodde att de här var en tampong.

Att det här är vår vän Paedophryne Amanuensis och hon är världens minsta däggdjur. Med sina sju millimeter petar hon ner den åtta millimeter stora fisk från Indonesien som tidigare innehade rekordet. (Jag skriver innehade och tänker sedan: Så kan det väl inte heta? Innehade? Men om jag böjer inneha så blir det innehade så jag låter det stå kvar. Det så att säga kvarstådde)

Hur som helst. Jag tänker: vem bryr sig om att de nu har hittat ett däggdjur som är lika liten som Silvio Berlusconis penis? Och vadå petat ner en fisk? Sedan när är en fisk ett däggdjur? Jag blir frustrerad.

Uppdatering på grund av uppmärksam läsare: Det är alltså inte världens minsta däggdjur, det är världens minsta ryggradsdjur.

Att det är lite irriterande att Göran Persson gick ut i P1 i morse och berättade att han tycker att vi ska gå med i den ”europeiska finanspolitska pakten”. Jag tänker: är det inte bättre att du går tillbaka till att äta smör och mästra kvinnor Göran?

Ja, det här är vad jag har tänkt på så här långt. Vad tänker ni på?

Packar. Solskydd check.

Mamma och pappa befinner sig på Gran Canaria för att träffa Elins fästmans familj.

Utsikterna att han skulle bete sig var minst sagt grumliga.

Elin beskriver dagarna här

Jag kan höra hela fågelvägen hem hur det låter:

”Ejlin, kan döu sija pöu spänska att hun höur itt stöurt åssel”

Jag vaknade någon morgon av att Sverige hade tagit VM-guld i hockey.

Vad roligt, tänkte jag för mig själv. Eller roligt och roligt, det är ju VM varje år och ingen verkar bry sig längre. Men ändå, att de tog guld var ju trevligt. Kanske var finnarna fulla och så lurade de dem på ett mål eller så. Var det Ryssland? Jaha, ja ja.

Bra gjort ändå.

Jag släpar mig upp ur sängen och sätter mig framför lite morgon-TV och plötsligt skär ett ljud genom rummet som rensar snorvägarna hela sträckan upp i hjärnsubstansen.

Det är vuxna män som skriker så att rösten går sönder. Jag ser hockeyspelare som bildar hög och kastar sina hjälmar i luften.

Och så kommer Joachim in i vardagsrummet och berättar att det är juniorlandslaget som har vunnit guldet.

Juniorerna? Är det ungdomar som har tagit guld? Så kommentatorerna skrek så att vår tjock-TV sprakade för att några svenska gymnasister vann mot ryska gymnasister?

Har jag missat något? När blev det här något att bry sig om?

Nu har jag varit förkyld i fyra dagar. Exakt lika mycket förkyld hela tiden.

När jag var ung, förra året och åren före det, var man förkyld i en dag och sedan var det bra.

Man snöt en Icakasse full och sedan var det bra.

Och nu. Det här är väl ändå inte okej?

Kan jag dricka något? Ska jag gå ut och chocka kroppen med frisk luft?

När jag bodde i Stockholm fick jag ett recept av en kollega.

Man pressade en apelsin, pressade ner vitlök och honung och kokhett vatten. Sedan drack man denna soppa av djävulen och så skulle man bli bättre. Men jag undrar om det här inte var av typen ”när du känner minsta tecken på förkylning”. Nu är det så dags.

En pappa lämnar sin son i kylan eftersom han inte har spelat bra innebandy.

Pappan kör hem och pojken får uppmaningen att gå från Uppsala till Stockholm.

Nu ska vi därför debattera krävande idrottsföräldrar.

Varför då?

Om en kattägare i Uppsala avlivar nyfödda kattungar genom att trä dem på ett spetsigt spjut, ska vi då debattera det utbredda kattvåldet?

Innebandypappan är en anomali. En dåre. En avvikande avvikelse.

Han är inte en idrottsförälderdebatt.

Han är en dåre.