I fredags kväll låg jag och mina döttrar i en skön hotellsäng på Kosta Boda Art hotel med chips och godis och tittade på Idolfinalen.

Mollie och Lisa var fantastiska, Mollie skulle givetvis ha vunnit eftersom hon har allt, men det är ju som alla vet så mycket bättre att sluta som tvåa i tävlingen.

Jag har inte följt Idol sedan jag skrev om fredagsfinalerna för Aftonbladet men i år gjorde min länskompis Mollie att programmet blev högintressant. Och så här har det ju varit: utskåpning från dag ett och hela vägen till Globen. Varje gång någon av de andra klev upp på scenen så kändes det som karaoke, ”bästa sångrösten på skolan sjunger på avslutningen” och allt annat man kan komma på att säga om något som är högst mediokert.
Men så var det Mollies tur och plötsligt var det konsert.

Med detta sagt, för det var inte detta jag ville, så hade fredagens stora final något som var sämre än mediokert.

Fem så fruktansvärt överskattade pojkar kom ut på scenen och alla flickorna grät och klickade hysteriskt med sina Iphones och skrek så att locket på Globen lyfte från sina fästen.

Jag, som idag blir 36 år, är, ska vi säga”väldigt förtjust” i deras senaste låt Steal my girl.

Visst det är jättefånigt, tillexempel att själva budskapet med låten verkar vara ”oh yeah” och ”alright”. Samt att tjejen tydligen ”tillhör” någon av killarna, oklart vem. Men det är en snygg låt, en bra låt rent melodiskt och videon har mycket energi.

Och så kom de då till Sverige och då blev det så här:

Borta är energin och engagemanget och skönsången. Harry sjunger så falskt att skärmen på min IPhone sprack till mosaik. Det syns så väl på killarna att de tycker att det är hjärndött att åka runt på Idolfinaler runt om i världen och sjunga samma låt. MEN DET ÄR INTE VÅRT PROBLEM. Framför scenen exploderar känslorna och sprutar över fem uttråkade valpar som inte ens försöker se ut som om de har roligt.

Det bästa med deras framträdande var Per Lernströms selfie. De kunde tagit en sån och sedan försvunnit ut till sina loger istället för att sjunga halvhjärtat.

Nu går jag tillbaka till min favorit med One Direction, som låter så mycket bättre än det vi hörde i fredags: