Jag borde givetvis tidigare ha skrivit några rader om de två senaste dagarnas etapper, de – framförallt fredagens – som avgjorde årets Giro.

Men jag har varit ansatt av alkohol – inte så att jag varit berusad, jag tål det bara så dåligt – plus att jag hade turen att få stifta bekantskap med en tygfrisbee som har stulit mycket av min uppmärksamhet.

Dessutom såg vi ju alla vad som hände. När det drog ihop sig var Ivan Basso starkast – så det bara sjöng om det.

Över detta kan jag inte känna någon glädje.

Jag funderade på det i fredags kväll. Vad man ska göra åt alla dessa fuskare som kommer tillbaka.

Livstid är tufft, alla förtjänar ju, sägs det, en andra chans.

Men man kan ju tänka sig vissa sanktioner mot de som varit avstänga dör dopning. Som en del av straffet.

Exempelvis: när en cyklist kommer tillbaka efter två års avstängning till, säg Girot, är han fri att tävla på samma villkor som de andra. Han kan vinna etapper, han kan vinna sammandraget. Fine.

Men! Han bör inte få synas på samma sätt som en cyklist som aldrig varit avstängd.

Om vi tar Basso som exempel. Han borde berövas allt det som är åtråvärt för cyklisterna. Han leder tävlingen, men han får inte åka i den rosa ledartröjan. Han vinner etapper men han får inte gå upp på podiet för att bli kindpussad av de vackra damerna.

Symbolerna inom cykelsporten (med det menar jag ledartrörjorna, champagnesprutet på podiet) är starka, de är vad varje cyklist strävar efter att få uppleva.

Om man visste att man skulle berövas möjligheten till allt detta om man dopar sig, tror jag att man som cyklist skulle tänka till en gång extra innan man bestämmer sig för att fuska.

Så vem ska då bära ledartröjan de gånger den normalt skulle ha innehafts av en före detta fuskare?

Ja, givetvis närmaste odopade man i GC. Då skulle tröjan också per automatik bli ett starkt statement mot dopningen som finns inom cykelsporten.

Sjölv ska jag nu, efter Girot, på allvar ta tag i min egen cykelträning.

Vi ses förhoppningsvis i sommar. Kanske på Tour of Jämtland, kanske på Cykelvasan, eller något annat roligt lopp.

Av alla coola stigningar som finns är det frågan om inte den allra coolaste avhandlas idag – när klungan på den nittonde etappen ska ta sig an Passo del Mortirolo.

Mortirolo. Den är inte som andra klättringar. Den är tuffare än de flesta och layouten (om man nu kan säga så?) är annorlunda.

Bara att säga Mortirolo är kul. Mor-ti-ro-lo. Det rullar runt så härligt i munnen – fast Nina Persson, sångerskan i Cardigans hade nog valt ett annat uttryck…

Jag skulle vilja tippa den här etappen. Men inser att det kanske är bäst att avstå.

Hade etappen avslutats med en tuff stigning hade det varit lättare. Men den sista stigningen upp till Aprica är lite för lätt för att det ska ge utslag bland de bättre, alltså Basso och Evans.

Det är Evans som måste vara offensiv – eller litar han på att han kan köra in 42 sekunder på tempot? – men frågan är om han vågar attackera Basso redan upp för Mortirolo. Eller vice versa.

Det är långtifrån säkert och bäddar för att det kan gå iväg en utbrytning som håller.

Samtidigt måste Basso och Evans försöka köra ifrån David Arroyo.

Och hur gör Evans om Liquigas skulle bestämma sig för att skicka iväg Nibali i en offensiv? Det skiljer bara en 1.44 mellan dem i sammandraget.

Och Vinokurov… säger att benen känns pigga. Åh, fan, hur ska vi tolka det?

Många frågor som söker svar. Vi får nog några svar i dag. Men likt LOST är risken stor att varje svar åtföljs av en ny fråga.

Det här Girot kommer att leva hela vägen in. 

Det är det enda som känns säkert.

Sitter och följer den 17:e etappen, är  72,4 kilometer kvar och Roberto Vacchi har precis redogjort för profilen på de fyra avslutande etapperna.

Det är onekligen en intressant avslutning vi har framför oss.

Till signaturen Razor. Jag tror också, fortsatt, på Evans. 50 procent hjärna, 50 procent hjärta.

Det som oroar lite är att tempot på söndag kanske är aningen för kort, om vi utgår från att han kör jämnt med Basso i bergen på fredag och lördag.

Roade mig med att kolla upp hur det gått när de två kört tempo i stora etapplopp men det är sällan de har tävlat mot varandra.

I Touren 2005 var Basso den starkare på de två tempolopp som kördes då: 15 sekunder snabbare än Evans  på det första – 19 kilometer långa – tempoloppet, och 12 sekunder snabbare på det andra – 55 kilometer långa – tempot.

Men mycket har hänt sedan dess, Idag är Evans den klart starkare tempocyklisten. Men 42 sekunder snabbare över drygt 15 kilometer…? 

Ja, det ska bli ruskigt spännande att se.

Uppdraget att hitta andra tillfällen då Evans och Basso kört tempolopp mot varandra lägger jag ut på någon eventuellt flitig där ute.

För tyvärr är det så, för min del, att maj är en arbetsintensiv månad. Jag sitter och multitaskar just nu, vilket inte är så bra eftersom det sägs att man, när man multitaskar, är ungefär lika smart och med samma koncentrationsförmåga (bara att få det ordet rättstavat – och nu säger rättstavningsprogrammet att ordet rättstavat är felstavat, why?! – tog ungefär en och en halv minut)  som någon som just rökt på, vilket den här utläggningen tyder på.

Så därför börjar jag om. Maj är en intensiv månad, vilket gör att bloggen får bli lite lidande, tyvärr, jag hade ju högtflygande planer. Men om någon har lust får ni gärna delge vid vilka andra tillfällen Cadel Evans och Ivan Basso har kört tempolopp mot varandra, och hur det har gått då.

Pust, hoppas ni hängde med, jag är inte säker på att jag gjorde det själv.

Och nu återstår 44 kilometer av etappen för tätgruppen.

Det är bara två år sedan man senast körde bergstempo upp till Plan de Corones.

Från den etappen har jag en stark minnesbild – en Liquigascyklist, minns dock tyvärr inte vem, har just bänt sig uppför en av de sista branta backarna, han är helt slut och har blicken fästad i styret, när det planar ut lyfter han blicken, bara för att upptäcka att det 50 meter längre fram brantar till ytterligare.

Den uppgivenheten han med små medel (han var för trött för några större åthävor, men inombords såg han ut att skrika: ”neeeeeeejjj!”) lyckades förmedla genom rutan är för mig modern TV-historia. När jag bänkar mig framför teven i eftermiddag är det sådana bilder jag hoppas på se på nytt.

Annars ska det givetvis bli spännande att följa kampen mellan Basso och Evans. Normalt sett är ju Evans en bättre cyklist mot klockan, även i bergen. Men efter Bassos uppvisning i söndags gäller han som knapp favorit hos de flesta experter. Jag (som inte nödvändigtvis är någon expert) tror dock att Evans kan plocka några sekunder på Basso.

Dessutom lär Alexandre Vinokurov göra en stark insats, han är nog min favorit till etappsegern idag.

Mitt förra inlägg kommenterades av Lars-Inge Kjörnsberg som tipsade om en cykelresa till årets Tour de France.

Jag kommer tyvärr inte att ha möjlighet att haka på den här gången men hoppas att möjligheten ges även nästa år. För det kändes som den perfekta resan för min del. Bara det att det inte ingår flyg är ju en enorm fördel…

Den som har möjligheten och viljan att göra en resa till årets Tour kan ju däremot titta in på cykelresor.com. Jag vet att jag kommer att göra det inför nästa års Tour de France.

Men nu laddar vi för dagens bergstempo. Vem av cyklisterna kommer bäst att lyckas förmedla sin trötthet? Kan det vara en tävling i tävlingen? Om ni lyckas se någon som ser lite tröttare, lite ledsnare ut än de andra… lämna i så fall era förslag här.

Efter att ha varit helt bortkopplad i två dagar hann jag hem i god tid för den spektaulära etappen upp till Monte Zoncolan – vilken djävulsk klättring!

Ivan Basso imponerade men jag kan inte skaka av mig den olustiga känslan jag får när en före detta avstängd kör sig i form så till den grad som Basso tycks ha gjort. Har tyvärr sett för många (läs: Vinokurov, Landis, Ricco) göra ”omöjliga” insatser på tuffa etapper. Det här var kanske inte i paritet med det men imponerande nog för att man, tyvärr, ska börja undra.

Hoppas nu att Cadel Evans kan göra ett bra bergstempo på tisdag, när Girot fortsätter efter morgondagens vilodag. För efter dagens etapp känns det som om det står mellan honom och Basso beträffande slutsegern.

Cadel Evans förresten… Hur många liter svettades han bort i dag? Vid målgången såg han mer svettig ut än alla andra tillsammans. Damiano Cunego var nog rätt trött han också… även om det inte såg så ut när han elegant skar mållinjen 39 sekunder bakom Evans och 1,58 bakom etappvinnande Basso.

Monte Zoncolan… är det någon därute som har erfarenhet av att cykla uppför det berget? Klarar en motionär det? Funderar inför cykelsemester i Italien om Monte Zoncolan överhuvudtaget kan vara något att lägga in på resrutten? 

Så fick då en italienare till slut vinna en etapp i hemmatävlingen – det tog tolv dagar.

Efter dagens etappseger fick Filippo Pozzato frågan vad han tror om resten av Girot. Hans svar:

”Jag tror att den sista veckan kan bli spektakulär.”

I jämförelse med vad? Med det Giro som varit hittills?

I så fall kommer den sista veckan att bli totalt galen – vi kommer aldrig att ha sett något liknande.

Steephills förhandstitt på dagens etapp avslutades med orden: it should be a quiet affair.”

Jo, tjena. En sådan som Andre Greipel, som ju var den som spåddes vinna flest etapper på årets Giro, måste undra vad han överhuvudtaget gör där – han måste känna sig som matadoren i tjuren Ferdinand: ”Kom igen då, vi kan väl få spurta om det någon gång åtminstone!”.

Nu har det ju i ärlighetens blivit några spurter, förryckta av vurpor och diverse strul förvisso, och där har ju Greipel inte lyckats hålla sig riktigt framme. Men ändå.

28 cyklister har redan brutit årets Giro, och då är det den sista veckan som brukar skörda flest offer.

Känns rätt passande att Chris Reas ”Road to Hell” spelas på Spotify när jag skriver detta.

Dagens stora nyhet är ju annars att Floyd Landis erkänt att han dopat sig – av bara fan.

Det måste ju givetvis kommenteras, men just nu känner jag att jag måste reflektera över det lite.

Måste fundera över vad det betyder när en lögnare helt plötsligt börjar tala sanning. Innebär det då att man ska tro på allt han säger?

Ska tänka över det, men har någon några kommentarer är ni välkomna att delge dessa här, nu  när jag sent omsider fått igång kommentatorsfunktionen.

Talar sanning efter alla år?

Nu blev det märkligt.

Sastre tillbaka i matchen, en helt ny topp-tio lista. 

Vad ska man tro om fortsättningen härifrån?

Jag tror inte att Sastre är det värsta hotet mot Evans, men i övrigt har jag ingen aning om hur resten av Girot kommer att utveckla sig. Fast en sak är klar: det kommer att bli sanslöst spännande att följa resten av tävlingen. Utgången av dagens etapp borgar för att det kommer att bli rena vilda västern resten av vägen också.

För nu MÅSTE ju Evans och de andra favoriterna attackera så fort de får chansen i fortsättningen.

Häftigt!

Kopplade in det mobila bredbandet, gick in på steephill och valde Gazetta TV:s sändning för gårdagens etapp till Bitonto.

I 58 kilometer fungerade det utmärkt. Med 1,6 kilometer kvar hängde sig skiten. Upplösningen av etappen gick mig om intet. Alltid lika kul när det händer.

Tänkte på att dagens etapp går i mål i L’Aquila och insåg att om ens problem inte är större än så är man trots allt ganska lyckligt lottad ändå.

Såg dock sista kilometern senare. Det var ett tag sedan man såg en överlägsnare segrare än Tyler Farrar – snacka om att vinna med sträckta linor! – skulle vara när Cavendish var som bäst i fjol.

I juli ifjol stod L’Aquila i centrala Italien som värd G8-mötet, där världens åtta största (?) ekonomier, USA, Italien (hur länge till?), Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, Kanada och Japan ingår.

Att stå som värd för detta möte med alla dessa odugliga politiker var en av de otrevliga biverkningarna efter jordskalvet den 6 april samma år, ett jordskalv som kostade 300 människor livet.

Idag återvänder förhoppningsvis glädjen på allvar till L’Aquila, när man är målstad för den elfte etappen i årets Giro, en grym eskapad på 256 kilometer, den överlägset längsta etappen i årets Giro.

Jag trodde inte på en spurtuppgörelse i går men det blev det.

Men inte idag. Abruzzoregionen är en av de mer bergiga i Italien och det är inte bara längden på etappen som gör den vansklig – nej, det går upp och ner hela dagen. Läge för en utbrytning som håller hem?

Pieter Weening är min rysare som etappsegrare i dag.

På en etapp som startar just i detta nu, och beräknas vara i mål om ganska precis sju timmar.

Australiensisk dominans i Girot – det är verkligen upp och nervända världen.

Efter nio etapper har en tredjedel hemförts av ”aussies”, och tre olika cyklister dessutom – i sanning imponerande.

Visserligen har de fler etappsegrar under ett Giro tidigare – 2005 vann australiensare fyra etapper, men då var det Robbie McEwen som dominerade med tre segrar, den fjärde togs av Brett Lancaster – som för övrigt tog hand om ledartröjan när den andra etappen av Tour of California avgjordes i går.

Det är som sagt australiensare man ska vara i cykelvärlden för tillfället.

Det är ett händelserikt Giro. Även de till synes lätta etapperna blir tuffa. I går var det vädret, när himlen öppnade sig, som gjorde det jobbigt för cyklisterna.

Vad händer i dag?

Etappen till Bitonto ser inte så jättesvår ut på papperet men är absolut inte lätt, med ett gäng små klättringar och en rätt så tuff avslutning kompletterat av längden på etappen: det här är årets näst längsta etapp. Spurtarna kan få svårt att göra sig gällande. De som vill vara med och kriga om etappsegern får i alla vara beredda på att ta en hel del ansvar själv, det skulle förvåna om något av lagen har så många cyklister med att de kan få till ett bra uppdrag.

Efter debaclet i söndags – min stenklara dubbel visade sig vara allt annat än just stenklar –  slickar jag såren, avvaktar med spelen, men återkommer på den punkten så fort jag har lite feeling.

Tills vidare njuter vi av sporten, i detta Giro där det mesta tycks kunna hända.

Italienska anknytningen för min del denna dag blir att närvara vid lilla Bellas dop.

Antydningar finns dock om att man ska kunna snika åt sig några minuter framför TV:n, vore ju kul att se upplösningen av årets första betgsetapp i Girot live.

Bra spel – på Unibet, head to head:

Cadel Evans – Damiano Cunego 1, odds: 1,38, Michele Scarponi – Ivan Basso 1, 1,60.

Den dubbeln ger 2,20 och känns mer eller mindre stenklar.

Spelstopp 12.25.

Lycka till!