Kopplade in det mobila bredbandet, gick in på steephill och valde Gazetta TV:s sändning för gårdagens etapp till Bitonto.

I 58 kilometer fungerade det utmärkt. Med 1,6 kilometer kvar hängde sig skiten. Upplösningen av etappen gick mig om intet. Alltid lika kul när det händer.

Tänkte på att dagens etapp går i mål i L’Aquila och insåg att om ens problem inte är större än så är man trots allt ganska lyckligt lottad ändå.

Såg dock sista kilometern senare. Det var ett tag sedan man såg en överlägsnare segrare än Tyler Farrar – snacka om att vinna med sträckta linor! – skulle vara när Cavendish var som bäst i fjol.

I juli ifjol stod L’Aquila i centrala Italien som värd G8-mötet, där världens åtta största (?) ekonomier, USA, Italien (hur länge till?), Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, Kanada och Japan ingår.

Att stå som värd för detta möte med alla dessa odugliga politiker var en av de otrevliga biverkningarna efter jordskalvet den 6 april samma år, ett jordskalv som kostade 300 människor livet.

Idag återvänder förhoppningsvis glädjen på allvar till L’Aquila, när man är målstad för den elfte etappen i årets Giro, en grym eskapad på 256 kilometer, den överlägset längsta etappen i årets Giro.

Jag trodde inte på en spurtuppgörelse i går men det blev det.

Men inte idag. Abruzzoregionen är en av de mer bergiga i Italien och det är inte bara längden på etappen som gör den vansklig – nej, det går upp och ner hela dagen. Läge för en utbrytning som håller hem?

Pieter Weening är min rysare som etappsegrare i dag.

På en etapp som startar just i detta nu, och beräknas vara i mål om ganska precis sju timmar.