Det är nästan som i ”Changeling”.
Allhelgonaafton i fjol hade någon fräckheten att sno min mountainbike. Den som jag kör flest träningspass på, och känner mig som allra mest bekväm på.
I går, när jag sitter och jobbar, ringer en kompis och säger: ”Jag har hittat din cykel.”
Kedjan är tydligen rostig, ”måste bytas”, pedalerna likaså, ”blir bra med lite svinto” och bakhjulet är punkterat.
Men den lever!
Olåst stod den i ett cykelställ bara ett par kilometer från platsen där den senast sågs.
”Jag tar hem den till mig”, sade kompisen, ”fast jag tror att jag gör mig skyldig till egenmäktigt förfarande”, sa han som har pluggat kriminologi. Lagen om handel med drycker och annat liknande.
Må så vara, det struntar vi i en sådan här gång. Och har någon några invändningar är ni välkommen att ta upp det med mig.
Lustigt, jag som precis fick frågan vad jag skulle göra för alla extrapengar jag tjänar nu när jag bloggar.
”Köpa en ny mountainbike”, svarade jag.
Nu behövs inte det.
Gårdagens Giro-etapp till, runt och i Utrecht utvecklade sig till rena kraschfesten på de trånga vägarna och gatorna.
Till slut kunde cyklisterna inte hålla sig från att krascha ens när vägarna var raka och breda.
Det blev ingen speciellt rolig etapp att titta på, på grund av alla vurpor, det gör ont i en varje gång man ser någon ligga på asfalten och vrida sig i smärtor. Även om de flesta tack och lov klarar sig bra. Det var ”bara” Martin Kohler i BMC Racing Team som tvingades bryta.
Och att Tyler Farrar skulle vinna etappen borde man kanske ha kunnat räkna ut, det är ju i benelux-länderna han vinner alla sina segrar, tycks det.
Men publikfesten var imponerande att skåda, det var nog bara spelarna i FC Utrecht som inte var ute på gatorna och tittade på Giro-cyklisterna.
För de var i Groningen och vann med 2-0 (totalt 5-1) i kvalet till kvalet om en plats i nästa års Europa League.
Cadel Evans redan nu i rosa. Han kommer säkert att låna ut tröjan till andra cyklister under resans gång, men när vi (cyklisterna alltså) kommer till Verona den 30 maj är det han som står på podiet iklädd rosa. Och då får ingen annan låna den. 2,50 på honom som slutsegrare ter sig som ett allt bättre odds.
Precis som karaktärerna i LOST återkommer till ön verkar cyklisternas i Giro d’Italia öde vara att få komma tillbaka till Amsterdam gång på gång. För tredje dagen i rad startar man därifrån. Den här gången för att ta sig de dryga 20 milen till Middelburg, där alla de 46 600 invånarna (enligt Wikipedia, där man också får veta att staden för 70 år sedan om en vecka blev bombad av tyskarna) samt ytterligare ganska många tusen lär kanta gatorna.
Jag avstår från att tippa vinnaren den här dagen, mina planer på att rekognosera under gårdagens etapp gick i stöpet eftersom den blev så förryckt av alla vurpor.
Var det en fågel som Vincenzo Nibali körde på under tempoetappen i lördags och hur gick det i så fall för den?
Och vad är väl en fågel gentemot alla dem som kommer att få sätta livet till i oljekatastrofen i Mexikanska golfen? Snyggt jobbat. British Petroleum, bläääh.
Vad ska vi förresten med olja till, när det går att cykla…
…på en mountainbike som hittat hem igen.
I dag jobbar vi på kantvindskörning, det mest underhållande sportvärlden har att erbjuda.
|
Körde du på en fågel… |
|
…och var det i så fall du som begravde den? |