Jag vet inte vad jag tänkte; hade väl för bråttom med att hylla Cadel Evans…

Men vi får nog vänta ett tag innan vi får se honom i rosa igen – självklart var det så att Alexandre Vinokurov övertog ledningen, är 1.12 före Evans.

Desto skönare då när Evans kör av Vino tröjan…

Redan i morgon, när bergen tar vid?

Nej, det är för tufft att köra in hela försprånget, men så småningom – i god tid innan Verona i alla fall.

Go’ natt! (både bildligt och bokstavligt talat)

Spektakulär men inte lika utslagsgivande som de hårdaste bergsetapperna, trodde jag på förhand om den sjunde etappen upp till Montalcino.

Så fel man kan ha, den blev mycket mer utslagsgivande än så. Kan inte påminna mig någon bergsetapp som slagit klungan så i spillror som den här på grusvägarna gjorde.

Michele Bartoli anade nog inte hur rätt han hade när han varnade för att det kunde bli en obehaglig överraskning för många cyklister.

När Cadel Evans tog hand om ledartröjan på den andra etappen skrev jag att han skulle komma att låna ut den under loppets gång.

Nu när han återtagit den är frågan om han inte behåller den för gott.

Säga vad man vill om Alexandre Vinokurov, men hans närvaro adderar ju till ökat engagemang och spänning. Man vill ju så gärna att Evans (och de andra, rena cyklisterna) ska spöa honom.

Nej, det här var snudd på den perfekta etappen. Det enda som saknades var att Damiano Cunego inte förmådde att spurta till seger – det hade varit ett snyggt tips.

Bästa cyklisten vann dock, så idag står vi upp och applåderar för Cadel Evans.

Damiano Cunego.

Där har ni mitt tips när det gäller etappvinnare på dagens spektakulära etapp till Montalcino. 

För det här borde vara en etapp som passar den forne Giro-vinnaren. Avslutningen ser ut att vara lagom hård för att han ska kunna gå med utan problem och dessutom ha kräm nog i benen för att spurta, men i tuffaste laget för dem som annars skulle kunna ha kapacitet att sänka honom i en spurt.

Det var det första tipset för dagen.

Det andra kommer här: Titta för allt i världen på dagens etapp. Det är förvisso ingen av de tyngsta bergsetapperna, en sådan som kan avgöra ett Giro. Men avslutningen på grusvägar är mer eller mindre unik i de stora tourerna. ”Varför?” lär säkert många cyklister tänka, ”vi har ju uppunnit asfalten – varför köra på grus?”.

För oss som tittar på är det dock, hur ska jag uttrycka mig (det är inte alltid lätt, som Ewan McGregor säger i Roman Polanskis överskattade Ghost Writer: ”Språket är 40 000 år gammalt, men vi har fortfarande svårt att hitta rätt ord för vad vi känner”)? Tänk er en sån där gest med handen där man sätter den mot munnen och sedan liksom låter den blomma ut mot luften. Så är det för oss åskådare att titta på när cyklisterna kämpar sig framåt på taskiga (förhoppningsvis) grusvägar.

Ett tredje, och sista tips för dagen.

Brittiske Michael Sheen gästspelar just nu som karaktären Wesley Snipes i amerikanska komedserien ”30 Rock” på Canal+. Titta om ni har möjlighet.

Om inte, ta chansen att njuta av Sheen dels i The Damned United där han porträtterar legendariske fotbolls-managern Brian Clough. Dels i Ron Howards ”Frost/Nixon” där han porträtterar David Frost, programledaren som satte hela sin ekonomi på spel, och skapade TV-historia. 

Båda finns att hyra, lägg pengarna på det istället för Göta Kanal 3. För den finns säkert också – ooh, the horror – att hyra.

David Frost och Michael Sheen

Har haft ett kort blogguppehåll beroende på att bloggen flyger så långt under radarn att till och med och jag har svårt att hitta hit.

Gjorde nog årets felval i går, när jag valde att stå över etappen mellan Novara och Novi Ligure till förmån för Iron Man 2 – ett tågvrak till film som inte ens lysande skådisar som Robert Downey J:r och Sam Rockwell kunde rädda. Hade jag haft en filmblogg hade den fått betyget 1,9 på en femgradig skala.

Sam Rockwell innan han sett Iron Man 2…

…och efter

Väl hemma drog jag i gång datorn och på steephill kunde jag se sista kilometern från gårdagens etapp. Det är få saker som kittlar så mycket som att se en gigantisk klunga försöka jaga ifatt några få utbrytare. Hade varit kul att se hela den jakten och utvecklingen på etappen. 

En bra sak dock med biobesöket igår (det bästa med det besöket). Det var en ynnest att få se en medelålders -för man är väl inte att betrakta som äldre när man är typ 53, med tanke på att 40 är det nya 20 menar jag? –  kvinna få en rättmätig utskällning för att ha försökt tränga sig före i biokön. Jag hade aldrig sett någon få en ”hårtork” förrän i går.

Läge ett tag för samma scenario på dagens etapp som i går, men Matthew Lloyd var bara för stark.

Han har visat framfötterna tidigare och man lugnt fastställa att den 26-årige australiern (fyller 27 om en och en halv vecka) är en klasscyklist. Borde ha en fin karriär som endagscyklist framför sig.

Den gamle mannen på podiet när Vincenzo Nibali mottog sin rosa tröja, såg ni honom? Han väckte i alla fall min nyfikenhet. Så mycket hann jag uppfatta av speakern att han hade deltagit i Giro d’Italia 1938.

Vem han är har jag inte lyckats ta reda på (ska återkomma i ärendet) men en snabbsökning ger vid handen att Girot 1938 vanns av Giovanni Valetti. Som körde det 364 mil långa loppet – fördelat på 18 etapper – på 112 timmar 49 minuter och 28 sekunder. Vilket ger en snitthastighet på 33,272 km/h.

Det är när jag ser den siffran som jag hajar till. Är inte det hur imponerande som helst? Över 33 kilometer i timmen på de cyklar de hade på den tiden. Och man kan ju bara gissa hur vägarna såg ut… Otroligt!

Robrto Vacchi flaggade i dagens sändnings för morgondagens etapp mellan Carrara och Montalcino, spektakulär avslutning med avslutning på grusvägar in till Montalcino.

Den gamle räven Michele Bartoli (fyller för övrigt 40 den 27 maj – det nya 20!) har provkört etappen, i alla fall avslutningen, och säger att den är tuffare än vad som framgår av banprofilen – kan bli en obehaglig överraskning för många av deltagarna. Den lovar att bli en liten pärla den etappen.

För att inte tala om söndagen, då Girot börjar på allvar när klungan ska ta sig upp till Teminillo. Första avslutningen uppför i årets tävling.

Det blir en härlig helg för en som bara gillar cykel – och att blogga såklart… B-L-O-G-G-A, stinsen måste blogga.

Tänker hålla det kort i dag, med bara ett spelförslag. Jag tror nämligen att jag vet vilket lag som vinner dagens 32,5 kilometer långa lagtempotetapp.

Garmin har ett bra lag, är favoriter hos spelbolagen, och har sagt att man är väldigt sugna på att vinna etappen för Christian Vandeveldes skull. Vandevelde som ju fick bryta loppet på grund av en vurpa under måndagens etapp till Middelburg.

Jag tror att hans frånfälle är det som också fäller Garmin idag. Lusten att vinna kompenseras inte av att man i Vandevelde blivit av med en mycket stark kugge inför lagtempot.

Istället tror jag att Team Sky, anförda av individuella tempots vinnare Bradley Wiggins, visar sig starkast på dagens etapp.

Unibet erbjuder 3,75 på Team Sky som vinnare, det är det bästa oddset jag hittat när jag surfat runt. 

Det är bara att lira! Spelstopp 14.45.

Lycka till.

När jag tippade Cadel Evans som slutsegrare i årets Giro hade jag med i beräkningarna att han skulle bli isolerad – och klara sig bra ändå –  från sina lagkamrater i bergen.

Jag hade däremot inte räknat med att han skulle vara övergiven på slätetapperna också, när han kraschade två mil från mål på gårdagens etapp stod hans lagkamrater ingenstans att finna.

Jag står ändå fast vid mitt tips, även om han tappade sekunder i år var det imponerande att se Cadel Evans fighting spirit. Men nu gäller det att hans lag tar sig samman och presterar över förväntan på morgondagens lagtempoetapp. För även om Evans är starkast i bergen kan han inte ge bort fler onödiga sekunder på etapper där man normalt sett inte tappar tid på huvudkonkurrenterna.

Damiano Cunego och Carlos Sastre var andra som fick finna sig i att tappa viktiga sekunder i år, båda satt i samma grupp som Evans – 46 sekunder efter täten.

Nu blev det istället så att Alexandre Vinokurov övertog ledartröjan.

Det var inget som jag ville se.

Vinokurov har alltid varit en färgklick i klungan, offensiv som få.

Basso är en annan cyklist jag alltid uppskattat mycket.

Men efter deras dopningsaffärer är det svårt att ta dem till sitt hjärta igen.

Okej, de kanske är värda en andra chans. Kanske.

Men jag kan inte unna dem några framgångar längre.

Annars har Girot mest handlat om alla krascher, frustrationen har spridit sg i klungan.

Holland är ett cykelland och vägarna är utformade med stor hänsyn till cyklisterna i trafiken.

Men det som är bra för vardagscyklisterna är till men för tävlingscyklisterna i klungan. Cadel Evans sade efter etappen i går att de många krascherna beror på alla trafikdelare och dylikt som finns utmed vägarna.

Det blir bättre för cyklisterna när de kommer ”hem” till Italien. Och skönt att få köra en lagtempoetapp på onsdagen? Så slipper de trängas, ger dem en chans att komma in i rytmen?

Vacchi och Adamson tycker inte att att lagtempon hör hemma i etapplopp. Jag förstår dem.

Samtidigt tycker jag att de är ganska underhållande, även om sändningarna från just lagtempoetapperna brukar vara tämligen dåligt producerade.

Ur spelsynpunkt brukar de dock vara en liten guldgruva.

Återkommer i morgon förmiddag med tips inför lagtempot.

Det är nästan som i ”Changeling”.

Allhelgonaafton i fjol hade någon fräckheten att sno min mountainbike. Den som jag kör flest träningspass på, och känner mig som allra mest bekväm på.

I går, när jag sitter och jobbar, ringer en kompis och säger: ”Jag har hittat din cykel.”

Kedjan är tydligen rostig, ”måste bytas”, pedalerna likaså, ”blir bra med lite svinto” och bakhjulet är punkterat.

Men den lever!

Olåst stod den i ett cykelställ bara ett par kilometer från platsen där den senast sågs.

”Jag tar hem den till mig”, sade kompisen, ”fast jag tror att jag gör mig skyldig till egenmäktigt förfarande”, sa han som har pluggat kriminologi. Lagen om handel med drycker och annat liknande.

Må så vara, det struntar vi i en sådan här gång. Och har någon några invändningar är ni välkommen att ta upp det med mig.

Lustigt, jag som precis fick frågan vad jag skulle göra för alla extrapengar jag tjänar nu när jag bloggar.

”Köpa en ny mountainbike”, svarade jag.

Nu behövs inte det.

Gårdagens Giro-etapp till, runt och i Utrecht utvecklade sig till rena kraschfesten på de trånga vägarna och gatorna.

Till slut kunde cyklisterna inte hålla sig från att krascha ens när vägarna var raka och breda.

Det blev ingen speciellt rolig etapp att titta på, på grund av alla vurpor, det gör ont i en varje gång man ser någon ligga på asfalten och vrida sig i smärtor. Även om de flesta tack och lov klarar sig bra. Det var ”bara” Martin Kohler i BMC Racing Team som tvingades bryta.

Och att Tyler Farrar skulle vinna etappen borde man kanske ha kunnat räkna ut, det är ju i benelux-länderna han vinner alla sina segrar, tycks det.

Men publikfesten var imponerande att skåda, det var nog bara spelarna i FC Utrecht som inte var ute på gatorna och tittade på Giro-cyklisterna.

För de var i Groningen och vann med 2-0 (totalt 5-1) i kvalet till kvalet om en plats i nästa års Europa League.

Cadel Evans redan nu i rosa. Han kommer säkert att låna ut tröjan till andra cyklister under resans gång, men när vi (cyklisterna alltså) kommer till Verona den 30 maj är det han som står på podiet iklädd rosa. Och då får ingen annan låna den. 2,50 på honom som slutsegrare ter sig som ett allt bättre odds.

Precis som karaktärerna i LOST återkommer till ön verkar cyklisternas i Giro d’Italia öde vara att få komma tillbaka till Amsterdam gång på gång. För tredje dagen i rad startar man därifrån. Den här gången för att ta sig de dryga 20 milen till Middelburg, där alla de 46 600 invånarna (enligt Wikipedia, där man också får veta att staden för 70 år sedan om en vecka blev bombad av tyskarna) samt ytterligare ganska många tusen lär kanta gatorna. 

Jag avstår från att tippa vinnaren den här dagen, mina planer på att rekognosera under gårdagens etapp gick i stöpet eftersom den blev så förryckt av alla vurpor.

Var det en fågel som Vincenzo Nibali körde på under tempoetappen i lördags och hur gick det i så fall för den?

Och vad är väl en fågel gentemot alla dem som kommer att få sätta livet till i oljekatastrofen i Mexikanska golfen? Snyggt jobbat. British Petroleum, bläääh.

Vad ska vi förresten med olja till, när det går att cykla…

…på en mountainbike som hittat hem igen.

I dag jobbar vi på kantvindskörning, det mest underhållande sportvärlden har att erbjuda.

Körde du på en fågel…

…och var det i så fall du som begravde den?

Bradley Wiggins infriade förväntningarna på den knixiga tempobanan inne i Amsterdam och blir den förste att dra på sig den rosa ledartröjan när cyklisterna i dag lämnar Amsterdam och tar sikte på Utrecht.

Styrkedemonstration också av favoriten till slutsegern. Cadel Evans var med i matchen hela vägen på den inledande etappen och till slut trea, bara slagen med två sekunder av Wiggins.

Stabil insats även av Gustav Larsson som slutade åtta. Det blir dock svårt för honom att få ta på sig ledartröjan även om hans Saxo Bank skulle lyckas på lagtempotetappen på onsdag. Detta eftersom lagkamraten Richie Porte slutade sexa, två sekunder före Gustav.

Läser Dagens Nyheter på söndagsmorgonen. Sportbilagans förstasida var läcker. Och på det ett läsvärt uppslag inne i tidningen – där man lyckats fånga allt det som Girot handlar om. Allt det som gör Italien till det fantastiska land det är och Giro d’Italia till den fantastiska tävling det är. 

En tidning att spara.

Dagens 209 kilometer långa etapp ser ut att vara en för spurtarna. Andre Greipel är favorit hos spelbolagen att ta hem en eventuell klungspurt.

Efter tempoetappen igår ligger annars Greg Henderson bäst till av spurtarna för att kunna få överta ledartröjan och därmed se till att den stannar kvar hos Team Sky. 15 gånger pengarna på att han vinner dagens etapp är ett kul spel för den som känner sig sugen.

Läser Dagens Nyheter på lördagsmorgonen och konstaterar att det inte går att läsa ett enda ord om att Giro d’Italia faktiskt börjar i dag. Lite förvånad över det.

Desto större intresse i Holland där den första etappen körs. Individuellt tempo över 8,4 kilometer. För övrigt åttonde gången som Girot startar utanför arrangörslandet Italien. Det blir allt vanligare. Sverige någon gång i framtiden kanske. Eller är det att hoppas på för mycket?

Det kommer att vara galet mycket folk på gatorna i Amsterdam.

Tyvärr kommer det holländska laget Rabobank med en svag uppställning. Titelförsvarande ryssen Denis Menchov finns inte med på startlinjen och nu har dessutom tänkte kaptenen, spanjoren Oscar Freire fått kasta in handduken. 

Men mest tror jag att holländarna sörjer att inte inhemske stjärnan, unge (fyller 24 snart) Robert Gesink kommer till start. Han är en av dem som utgör sportens framtid och jag tror att han hade kunnat göra stora avtryck i årets Giro.

Nu ser det ut som om det är de rutinerade rävarna som gör upp om segern.

Det är en kvartett som utkristalliserar sig. Cadel Evans, 33 år, Ivan Basso, 33, Carlos Sastre 35 samt Alexandre Vinokurov 36.

Av dessa hoppas och tror jag klart mest på Cadel Evans. Inget originellt tips, absolut inte, spelbolagen har honom som den största favoriten till runt 2,50 gånger pengarna.

Det är ändå ett bra odds. Den regerande världsmästaren har utvecklat sin cykelåkning enormt de senaste två-tre säsongerna. Jag tror faktiskt att han är stenklar. Om man nu kan vara det i en tävling som sträcker sig över tre veckor och där det mesta kan hända?

Det vore dessutom bra för sporten om han vinner. till skillnad från några av huvudkonkurrenterna har Cadel Evans ingen erfarenhet av hur det är att röra sig i dopningsträsket.

En undersökning angående Twitter visar att typ 50 procent (jag höftar lite, siffran var nog ännu högre) av allt twittrande är av meningslös karaktär såsom ”jag har just ätit en macka”.

Britten Bradley Wiggins twitter är åt det hållet, jag citerar: ”My daughter has just had a crap, so I’m off to wipe her backside”. 

Okej.

Desto bättre är Wiggins på att cykla fort i kamp mot klockan. Dagens tempotetapp ser ut att vara som gjord för honom, och fast jag är som Grekland måste jag skaka fram pengar och investera en slant i honom (finns det någon världsbank för privatpersoner?). Fyra gånger pengarna är ett för bra odds för att lämna orört.

Grym i kampen mot klockan

Blogga?
Nej, jag hade aldrig ens tänkt tanken.
Men när frågan om en Giro d’Italia-blogg dök upp kändes det
rätt.

Jag tycker nämligen att cykelsporten, trots alla sina
problem, förtjänar att lyftas fram. Kan jag på något sätt
bidra till att öka intresset för sporten gör jag gärna det.

För de som är ljummet cykelintresserade tror nog säkert att
cykelsäsongen är en knapp månad lång och pågår i juli när
Tour de France körs.
Det är ju där fokus ligger, hos de flesta av de bästa
aktiva, hos publik, och framförallt hos media.

Men jag tror nog att jag får medhåll av många av de som
faktiskt är cykelintresserade när jag påstår att Giro
d’Italia är en häftigare tävling på många sätt.

På senare år är det här som de riktigt tajta striderna om slutstriden funnits, det är i Giro d’Italia de allra längsta, branta och högsta bergen finns, dessutom är det sällan lika kontrollerad cykelåkning i Girot som det är på Touren; klungan brukar ha svårare att kontrollera skeendet i Girot och det händer helt enkelt mer.

Så vad kommer då den här bloggen att handla om – förutom
det som händer i själva tävlingen vill säga?

Ja, den som vill läsa om den nya Orbea-cykeln, eller om
Shimanos nya komponenter kommer att bli besviken. Teknik är
inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli min starka
sida (om det inte kommer något blogginlägg på några dagar
är det inte för att inspirationen har trutit, utan för att
det tekniska har skitit sig), jag vågar knappt pumpa min
egen landsvägscykel för att ventilerna är för svårhanterade
för mina, bevisligen köttbullsfingrar, och det är snarare
så att jag kommer att ställa frågor om det tekniska till
dem som eventuellt läser detta än tvärtom.

Istället kommer det att bli fokus på cyklisterna, bergen de
ska ta sig uppför, byarna de ska passera. Plus lite
historik, statistik, lite egna intryck samt ett och annat
spelförslag – etappvinnare och lite head-to-head – när det
är läge för att satsa en slant (vilket är varje dag, skulle
de som känner mig säga).

Dessutom, förmodligen, ett reservationslöst hyllande av
Roberto Vacchi och Anders Adamson, kommentatorsparet på
Eurosport.
För det är bara att erkänna, mycket av det jag kan om
cykelsport har jag lärt, och lär mig alltjämt, av dem.
Aldrig upphör de att vara intressanta, kunniga och roliga.

Nu ser jag fram emot att få höra dem kommentera den första
etappen i Amsterdam – för det är ju faktiskt där, bland
bitterballen, coffeshops och de kanske mest hängivna cykelfansen i världen, som årets Giro startar – i
morgon.

bitterballar

Återkommer i god tid innan etappstarten för att berätta vem som vinner årets upplaga av Giro d’Italia. Med lite tur har jag till dess också listat ut vem som vinner den första etappen.