Tre svenskar vidare till helgens spel på Royal Liverpool. Det är godkänt.
Men ingen har med toppen att göra.
Det är samma visa varje år, att jag aldrig lär mig att sänka förväntningarna. Men det är svårt, speciellt ett år som detta då fem av de sex svenskarna (alla utom Peter Hedblom) faktiskt vunnit på Europatouren eller i USA (Calle P).
Svenskar vinner, i bland till och med stort. Och ganska ofta.
Men ALDRIG en major.
Det är väl själva fan.

Än är det förstås inte kört. Men det spel vi sett av svenskarna så här långt slår inga gnistor. Stundtals bra, men inte över 18 hål, av någon.

Nu hoppas jag stort på Mikko Ilonen. Trevligare kille var det länge sedan jag träffade. Förstår att Mikko får bo i ”svenskhuset”. Han var med på bilden av det svenska ”kollektivet” häromdagen, men skars bort i produktionen (av utrymmesskäl) och det skäms jag för i dag.

Tiger Woods vinner.
Han är laddad.

Nu ska jag skriva papperstexter.
Solen går ner över det enorma presstältet (som ser ut som en hangar) och kvällsvindarna är ljumma.

Imorrn förmiddag blir det ett besök på Beatles-muséet.

Sångtiteln i rubriken är från Beatles-plattan ”The White Album”.