Avgörandet i British Open handlar knappast om de tre, fyra bästa på ledartavlan inför sista rundan.
14 spelare är inom fem slag från ledning.
Jag har sett blåbär vinna den här fina turneringen förut, så jag skulle inte trilla av min lilla pinnstol i mediatältet om segraren finns inom gruppen av namn som Jim Furyk, Hideto Tanihara, Mark Calcaveccia(!!), Andres Romano eller Jerry Kelly.
Gemensamt för nämnda spelare är att jag hellre gräver ner mig i en pottbunker än skriver om deras triumf. But that’s just me.

Bunker, förresten. Henrik Stensson drömmer säkert om sand i natt. Han sumpade en kanonrunda i bunkrarna sista nio. Tänk om…han hade nog varit där uppe och huggit annars.

Nu är det dags att runda av.
En lång vecka lider mot sitt avgörande och förhoppningsvis dramatiska slut.

Jag vänder mig om och ser att jag nästan är sist i tältet (som är större än en fotbollsplan). Ungefär 200 fotografer och 400 reportrar har gjort sitt för idag.
Jag får väl stänga dörren när jag går. Så jag inte släpper ut den svala luften.

Sångtiteln i rubriken är från Beatles-plattan ”A Hard Days Night”.