Funderar på hur Phil Mickelson har det. Tiger Woods har precis anlänt till Royal Liverpool (går ut halv fyra svensk tid) och Mickelson är redan ute på andra halvan av sitt slutvarv.
Mickelson är den kille som förberedde sig bäst. Ingen hade ju sett golfbanan ens på video, så han flög in med sitt privatjet en vecka före turneringen, och spelade så mycket träningsvarv att han lärde känna alla lokala funktionärer.
– Vi spelare är olika. Jag gillar att förbereda mig väl, sa han före The Open.
Mickelson är en märklig kille. Han är en av få i den nya amerikanska generationen spelare födda på 1970-talet som skiter i det där med gym. Han älskar en bra burgare och en chipskväll med döttrarna.
Genomklappningen i US Open, på det allra sista hålet, var en påminnelse om att han även får frispel rent mentalt. Eller som Rick Reilly skriver i Sports Illustrated: ”Att heja på Phil är som att studera ett fyllo som jagar en ballong på kanten till ett stup”.
Inte illa av en kille som är rankad tvåa i världen – och är allt annat än en kopia av Tiger Woods.

Henrik Stenson är i mål, på par för turneringen. Har han tur blir det en plats bland de 50 bästa.
Och snart är det Ryder Cup…

Sångtiteln i rubriken är från Beatles-plattan ”A Hard Days Night”.