Packar ihop mina prylar i mediacentret och noterar i mina anteckningar att:

* Angel Cabrera är en enkel man med en snygg kavaj. Kommer från fattiga förhållanden och har gått den långa vägen för att bli mästare på Augusta National.
Sådana vinnare, som tagit skitåren för att bli något, bara måste vi älska.

* Spelarna från Europa var chanslösa. Visst brukar det vara någon med och utmana söndag kväll – men ledartavlen är ledsamt ren från namn som Henrik Stenson, Padraig Harrington, Sergio García och Casey är rankade bland de tio i världen men lämnade klubbhuset när mycket golf återstod.
Trist.

* De amerikanska journalisterna surar förstås. De hade förstås helst sett Kenny Perry som mästare. Han hade ena ramen i kavajen men avslutade darrigt.
Angel Cabrera behövde tolk när han gav sitt segertal och träffade media. Att segraren inte ens kan engelska tycker jänkarna är hemskt, det är väl ändå det minsta man kan begära om en utlänning ska hit och vinna, tycker de.
Jag tycker det är coolt.
Det visar att golfen och Masters är större än amerikanarnas ego.

* Seve Ballesteros fortfarande har en huvudroll. Kampen mot cancer uppmärksammas stort här i USA. Seve kommer för alltid att vara älskad

* Vi trodde att den nya generationen spelare skulle ta över. Det finns många tonåringar som vi lär få se mycket av. Men till sist var det farbröderna som höll i bäst. Det var nära att Kenny Perry blev tidernas äldste segare i en major, 48 år gammal. Om 17 månader kan han spela på veterantouren, då fyller han ett halvsekel.

* Henrik Stensons bästa förklaring av the National lät så här:
”Den här golfbanan vill ju locka dig att lämna spelplanen om du har missat ett slag eller två. Men det är mycket svårare än man tror där ute.”
Ser enkelt ut. Är det inte.

* Hål 17 och 18 är egentligen inga märkvärdiga golfhål. Ändå knäcker de de flesta, även de största. Spelarna är slitna, gör misstag och får betala. Fråga Robert Karlsson. Han tappade fyra slag på 18 de första två dagarna. Sen fick han inte spela mer.

* Angel Cabrera kallas ”El Pato”, ankan, eftersom han gick som en vaggande anka då han var ung.
Smeknamn är vanliga i Argentina.

* Nu är det över. Mitt sjunde Masters. Och jag satt längst fram, längst ner till vänster i mediacentret. Man börjar oftast i en plats längat bak och jobbar sig nedåt, år för år. Nu satt jag med AP och Reuters och de tunga elefanterna, på första raden. Eller de satt med mig.
Vi fanns längst ner till vänster.
Lite som i mediacentrets eget ”Amen Corner”.
”Tynander Corner”, säger kollegorna.
Jag säger förstås inte emot. Här skrevs….ja, inte golfhistoria, men…det var ändå trevligt att ni gjorde mig sällskap i bloggen.
På återseende.