Vaknade med Viasat Golfs pausbild i natt och missade all dramatik. Det sista jag såg var  Kenny Perrys som försökte gnugga liv i sitt bleka ansikte och jag minns att jag tänkte: han kommer inte att palla pressen på slutet.
Nu gjorde han ju nästan det men detta nästan är ett ganska stort nästan. Det är skillnaden mellan att vinna och att bli en hedersam tvåa.
Angel Cabrera såg mer avslappnad ut trots att han nästan hela varvet låg några slag bakom. Han var enda icke-amerikan på leaderboarden och det här måste ha svidit i de nationalistiska amerikanska golfhjärtan som kantade Augusta.
Cabrera har visat att han är en spelare som klarar av att hantera majorpress, han avfärdade Tiger, Furyk och i viss mån Fasth på Oakmont och att dessutom vinna på Augusta smäller högt. Den ojämne argentinaren har en högstanivå som få andra och han kan spela under press.
I Perrys fall var det en klassisk kollaps. Det syntes redan på 13:e att han inte vågade slå till birdieputten och sedan fortsatte det och det slutar alltid på samma sätt. Fråga Scott Hoch, Len Mattiece eller för all del Greg Norman hur det känns. Chad Campbell kunde mycket väl ha vunnit, han spelade okej hela varvet och satte en hel del puttar under press. men Cabrera är en roligare vinnare i mina ögon, golfen behöver spelare som kör järnet i alla lägen och Cabrera ler ju också emellanåt.
Svenskarna hade ingen stor tävling och det är lätt att skrika fiasko men det tänker inte jag göra. Både Stenson och Karlsson sköt hyfsade siffror och jag kan inte analysera deras tävling eftersom jag inte såg mycket av deras spel.
Förmodligen satte de alldeles för få puttar från medeldistans och missade förmodligen också en del från korta avstånd. Då är man väck direkt i den här tävlingen.