Vaknade fem för tredje dagen i rad.
Och alldeles nyss var spelet igång, Masters har börjat.
Solen skiner och det blir en vacker dag över norra Georgia.

Calle Pettersson är först ut av svenskarna, alldeles strax.
Får han ordning på sina järn så kan det här bli en bra dag. På greenerna kommer han att ha riktigt skoj.

Ska bli kul att se vad Stenson har på sig. Brukar vara snyggt och enkelt, typ svart, men i går hade han en grön färg på byxorna som jag inte ens kan beskriva.

Ikväll drar det igång och alla tips verkar gå till Tiger Woods. Konstigt vore det väl annars men jag tycker samtidigt att det är att ta den enkla vägen ut och sånt gillar jag inte. Då får man åtminstone nämna två outsiders.
Mina blir… Poulter…. sluta skratta, killen har spelet.
Och… Hunter Mahan…. lägg av nu, fasen vad taskiga ni är, under solbrillorna döljer sig en minitiger, och ett smekande puttstroke.

Det händer ju då och då att det blir en riktig stjärnskräll och att Immelman vann ifjol var väl i varje fall en halvskräll. Zach Johnson året innan kanske ännu större. Jag har verkligen på känn att det inte blir en väntad vinnare i år heller, Augusta spelas annorlunda nu och vilka det gynnar råder det en viss oenighet om.
Jag läste att Luke Donald tyckte att det var spelet från tee som blivit mer betydelsefullt och det stämmer säkert, men själv har jag en svag känsla av att det är wedgesepelet som blivit viktigare. Såväl Johnson som Immelman är erkänt duktiga med weken. Nåväl, vi får väl se om några dagar.

Passar på och rankar mina favoritögonblick i Masters digra historia så här några timmar innan tävlingen drar igång.
Och på första plats: Greg Normans kollaps 1996. Det var en plåga att se Norman choka så fullständigt och det var knappt att man fäste någon uppmärksamhet vid Faldos tredje seger på Augusta. Engelsmannen var som en maskin medan stackars Greg i allra högsta grad var en människa som du och jag. Han ledde med sex slag inför slutvarvet men Faldo sköt 67 och Norman 78 och det var inte ens dramatiskt. Norman vann visserligen två majors men visade ganska ofta att det inte bara handlade om att kunna slå en golfboll, minns att han torskade rejält mot Faldo i The Open på St Andrews 1990 då duon gick i ledarboll tredje varvet. Sådant sitter i och var förmodligen det som sänkte Norman den där olycksaliga dagen på Augusta. Jag led hur som helst något fruktansvärt med den sympatiska australiern och får nästan något tjockt i halsen bara jag tänker på det.

Numero due Jack Nicklaus vändning 1986 Grymt starkt av den gamle räven och hans 65:a sista varvet sänkte både Greg Norman, som gjorde bogey på sista, och Ballesteros som satte andra slaget i vattnet på 15:e. Nicklaus var med i tätstriden ett par år till men det här blev (troligen) hans sista major.

Trois Tiger Woods kross 1997 Utan dramatik dör golftävlingar en ganska stor smula men det här är naturligtvis en av de starkaste tävlingar någon gjort. Fullt jämförbart med hans seger på Pebble Beach 2000. Woods vann med 12 slag och det var början på hans fantastiska majorkarriär fram till idag. Nu återstår att se om han kan komma tillbaks på riktigt igen och jag är som jag redan skrivit tveksam.

Snart är det dags och om Woods vinner med tolv slag i år så är jag beredd på verbal bestraffning av det grövre slaget. Det bjussar jag på. Ha det nu riktigt skönt framför teveapparaterna.

Årets ”Champions dinner” blev en känslosam upplevelse för många spelare.
Cancersjuke Seve Ballesteros kunde inte vara på plats – men hade låtit skriva ett brev, som lästes upp av landsmannen och vännen Jose Maria Olázabal.
– Det var enormt kärleksfull och man kände verkligen i luften hur berörda alla på plats blev, berättar Billy Payne, klubbchef på Augusta National.
– Det var oerhört starkt.
Ballesteros vann Masters 1980 och 1983. Han lämnade tävlingsgolfen sommaren 2007 och har drabbats av en hjärntumör. Han är 51 år gammal och genomgår sin fjärde behandling av cellgifter.

Till sist: efter 48 timmar stod den där; resväskan. Saknad men äntligen levererad, tack och lov.

Calle Petterssson slapp vinna Par 3-tävlingen. Kompisen Tim Clark fick äran att föra förbannelsen vidare.

Träffade Mike McGee ute på banan. Annika Sörenstams make.
Mikes pappa Jerry spelade flera Masters och sa en gång till mig att han vill ha sin aska spridd här på Augusta National.
– Jag brukar säga till frugan att jag alltid hade problem att träffa tolvans green men att jag hoppas hon lyckas bättre, sa han.

Nu – fortsatt jakt på resväskan.

Varmt på Augusta National denna onsdag, dagen före Masters.
Hetast just nu är en svensk.
I Par 3-tävlingen, som är en gammal fin tradition, leder Calle Pettersson efter fyra spelade hål. Tre slag under par!
Frågan är om han vill vinna. En del av traditionen med den korta jippo-rundan är att vinnaren av Par 3-tävlingen ALDRIG vinner huvudturneringen på söndag.
Å andra sidan finns många spelare som vill bryta den traditionen. Jag hoppas ”Big Dog” är en av dem.

Par 3-tävlingen sänds i Viasat.

Senaste beskedet om de borttappade resväskorna: de säga ha landat i rätt del av Georgia och kanske levereras före solnedgången.
Jag tror det när jag ser det.

The Golden Bear kan man aldrig se för mycket av. Det är 23 år sedan men jag minns som igår när han snuvade Ballesteros och Norman med en avslutande magisk 65:a. Lite rund och go om magen var han allt men Nicklaus rekord på 18 majors lär stå sig ett tag till om jag får tippa.
Många tror ju att Tiger ska ta det inom ett par år men det kan ni glömma. Jack regerar och jag är tveksam till att Tiger kommer att nå 18 majors överhuvudtaget, hans kropp tar mycket stryk med den vridhastigheten i framförallt knän och axlar.

http://www.youtube.com/watch?v=jle1G5l-qsU

Lång dag i blåsten i dag.
En golfreporter ägnar många timmar åt ren väntan. I dag väntade jag i tre timmar på Robert Karlsson, vid klubbhuset här i Augusta. Calle Pettersson och Henrik Stenson fick jag fatt på, men Karlsson dröjde.
Men när dagen var över var det faktiskt Pettersson som inte dök upp på bokad intervjutid. Det ska han få veta imorgon. Jag gav honom lite cred för att han såg vältränad ut, men det ska jag ta tillbaka.

Både jag och Göran Zachrisson saknar våra väskor, fortfarande. Men sent ikväll, 30 timmar efter att själva ha landat, hittade jag ett meddelande på Deltas hemsida att väskorna faktiskt är lokaliserade. Men det är oklart ”vilket datum” de kan levereras.
– Kafka, var Zackes enda kommentar.
Det telefonnummer jag fick för att ha koll på statusen på bagaget var en sorglig historia. Man fick, precis som med Telia, tala med maskiner. Och de förstod inte vad jag sa – förrän jag blev förbannad och skrek på bred värmländska i telefonluren. Då uppfattade datorn genast vad jag menade.

Vi har båda handlat lite nya kläder i dag, så vi står oss i ett dygn eller två.
Fotogafen Höglund har i sin tur nästan tömt klubbshoppen på ”priser till tävlingar där hemma”. Som vanligt.

Ska bli varmare under onsdagen.
Skönt.
Det var nästan nollgradrigt imorse, men imorgon lovar de över 20 grader.
Då slipper man frysa nästippen när det blir ännu mer väntan…

Imorrn är det Par 3-tävlingen, som sänds i Viasat.
Se den.
Det är en jippotävling – men kontakten med publiken är underbar och här kan spelarna spela avslappnat och flirta med både bollen och greenerna. De får visa vilka bollgenier det är i många fall.

Uppe tidigt i Augusta.
Vaknade av de förbannade monstertågen som alltid lägger sig på en fet tuta då de passerar förbi på sin väg från (oftast) New York till Florida.
Och så fåglarna, förstås. De som gör en Kjell Lönnå på stuprännan utanför mitt fönster, enligt en gammal tradition.
Nu åker vi till banan.

Ser att Martin sänker mitt tips i papperstidningen om Tiger Woods.
Visst vore det skoj med en europé som vinnare i Masters, på söndag. Det är tio år sedan, José Maria Olabazal vann 1999.
Jag ser helst irländaren Padraig Harrington som vinnare men alla finger är riktade mot Woods och det finns goda skäl.
Det viktigaste för Masters är att det blir en spelare med stor stjärnstatus, inte en Trevor Immelman (2008) eller Zach Johnson (2007). Först då kan vi få uppleva de enorma prublikvrålen på söndag, sista nio, som vi saknat på senare år.

Martin svamlar, det förstår ni väl.
Hunter Mahan eller Kenny Perry? Varför inte tippa Linda Rosing eller ”Achmed the Dead Terrorist”?
Nänä. Vinnaren finns bland de tio bästa på världsrankingen. Och Stenson är åtta, Karlsson nia, enligt den senaste listan (som kom igår), bara så ni vet.

I dag hoppas jag att väskan anländer.

Goddag.
Ni läser den nya golfbloggen på Sportbladets nya golfsatsning och jag, Martin Strömberg, ska dra mitt strå till den berömda stacken och tycka och tänka och såga och hylla så mycket jag orkar och kan.
Till att börja med vill jag baissa Tiger Woods lite grann. Okej, han vann på Bay Hill, jag är faktiskt djupt imponerad, trodde absolut inte att han skulle vinna så snart efter sitt skadeuppehåll. Dessutom såg han riktigt, riktigt vass ut.
Ändå tillhör jag inte den skaran som tror att Tiger blivit bättre efter skadan, nope!
Jag tror inte att han kommer att ha en susning i årets Masters trots att det är en av hans absoluta favvisbanor, jag tror inte ens att han blir topp tio.
Det blir en europé i år.
Jag har svårt att se Paul Casey vinna en major trots att han vann i Texas senast, tycker att han har vikt ner sig för ofta för att en seger ska ändra på det. Rent golfmässigt är han naturligtvis kapabel men…. ständigt dessa men 🙂
Det vore däremot ingen överraskning för mig om Ian Poulter eller Justin Rose vann. Båda har mognat med glöden i ögonen i behåll. I Poulters fall kan glöden ibland fälla honom då hans prestationsångest får honom att tappa fokus på golfen men Rose känns som en komplett spelare vars nästa naturliga steg vore en major.
Precis som Stenson och Karlsson. Nästa steg är en majorvinst eller en WGC-vinst i Karlssons fall. Båda har nog faktiskt psyke nog även om jag ibland har tvivlat. Stensons självfötroende har blivit stabilare och hans humör och temperament på banan är numera snarast en styrka.
Karlsson har blivit en mästare på att hantera tuffa tävlingar och är säker från tee till green.
Det enda man kan vara säker på är att den som vinner Masters kommer att ha chippat och puttat bra, så är det alltid.
Av amerikanerna tror jag mest På Hunter Mahan och Kenny Perry. kan inte motivera det med något annat än att jag gillar Mahan sedan Ryder Cup förra året och att Perry puttar som en Gud när han får in känslan.
Men Tiger?
Tyvärr, inte en chans i år.
Martin Strömberg

När det gäller resor till Augusta, förresten, måste jag dela med mig av en klassiker.

Det här är en sann historia, som bara har några få år på nacken:
Golfreporterns flyg från Sverige till New York hade gått bra, nu var det bara sträckan hit till Augusta i Georgia kvar där Masters väntade. Säkert var reportern nervös, det var ju första besöket på omtalade Augusta National.
Men den korta inrikesflygningen slutade med en landning på snöfylld mark. Inte alls vad tidningens utsände förväntat sig – och han vädrade en jättenyhet. Skulle Masters ställas in?
Markpersonalen å sin sida såg förvånat på mannen med golfklubborna. För i april spelar man inte så mycket golf i Augusta, Maine.
Det var nämligen dit han kommit. Till fel Augusta.
Gissa om reportern fick höra det sen. Och påminns än i dag – senast alldeles nyss.