Man har ju haft ett gäng klubbor i sitt liv och de flesta har verkligen varit kanonfina. Men världen består ju av en lång radda av rankinglistor så jag gör ett försök att ranka alla mina järnset och börjar, taram, från slutet.

Titleist DCI 962 (1997)

Absolut inget större fel men de gick cirka tio meter kortare per klubba än mitt föregående set och det knäckte mig till slut mentalt.

Mizuno MS-1 (1983)

Mina första nyinköpta bladklubbor och gud vad stolt jag var när jag fick dessa, med dagens mått, stenåldersspakar. Trots att jag då hade typ 20 i handicap lärde jag mig mycket.

Maxfli DP-30 (1990)

Helt okej men jag tappade bort två av klubborna på banan och de dök aldrig upp igen. Så jag tvingades byta ut ett par direkt och sedan blev det roligare att köpa nya.

Powerbilt Citation (1974)

Riktigt fina grejor som jag ärvde av min farbror redan 1974 och kanske borde de hamnat högre upp men det är ändå svårt att konmkurrera ut toppspakarna.

Mizuno MP-14 (1992)

Vid den här tiden i början av 90-talet var Mizuno the shit. Alla bra ballstrikers spelade Mizuno och inte skulle väl jag vara sämre?

Maxfli DP-40 Australian Blade (1995)

Ännu ett underbart Maxfli-set som jag verkligen älskade. Lite tunga klubbhuvuden men vackra smidiga lite rundade japanska blad.

Titleist 690 MB (2007)

Mitt alternativa set och de är verkligen fantastiskt fina på alla sätt och vis. De är egentigen lika sköna som min etta men någon måste ju tyvärr stryka på foten för…

Vinnarna är:

Cleveland TA-1 (2006)

Små men naggande goda. Bra tryck och underbar låg bollflykt men ändå med bra stopp. Mina favoriter nummer ett.

Skicka gärna in era egna favoritset. Det är riktigt kul att tänka tillbaks på sina gamla klenoder. De flesta spakarna står faktiskt våningen under mig nere i garaget eftersom jag ångrade mig när jag bytte mina Mizuno mot en mikrovågsugn någon gång på 90-talet. Det var sista gången jag sålde en klubba.

I natt lyckades Carin Koch och Mikaela Parmlid bra i kvalet till US Open och fick varsin plats i huvudtävlingen. Lotta Neumann fick en av reservplatserna.

Däremot lyckades inte amerikanska storstjärnorna Michelle Wie och Natalie Gulbis. Wie lär ha varit barnsligt sur och rusade tydligen till parkeringsplatsen när allt var över.

Kvalet spelades över 36 hål.

Damernas US Open spelas 9-12 juli, på Saucon valley Country Club i Bethlehem, Pennsylvania.

Tiger Woods har haft presskonferens på US Open-banan, Bethpage Black.

Han fick frågan om hans chanser ökar eftersom det spås kasst väder och banan blir mer krävande, inte minst i längd.

”I like my chances in any major”, sa Tiger.

Han tycker alltså att han är ganska bra.

Vi med.

År 2014 spelas både herrarnas och damernas US Open på otroligt läckra Pinehurst No 2 – veckorna efter varandra!

Det har aldrig hänt tidigare att damernas fått dela samma bana som herrarna, på det här viset. Häftigt beslut av arrangerande USGA, som vill göra en del besparingar genom att samköra allt runt omkring turneringarna.

Det enda problemet blir väl inspelen för tjejerna, som nu inte får tillgång till golfbanan förrrän på måndagen. Och det enorma mediatältet lär vara för stort för en damturnering. För det är skillnad i intresse, belive me. Herrturneringen är den största i världen.

DamernasUS Open har aldrig spelats på Pinehurst No 2, men däremot tre gånger på Pine Needles som ligger alldeles intill.

Pinehurst är en av planetens coolaste golfbanor. Men greenerna är utomjordiska i sin layout.

Anna Nordqvist ägnade måndagen åt att njuta av majorsegern, förstås.

En titt på den färska världsrankingen visar att seger i LPGA-mästerskapen gav henne ett skapligt lyft uppåt.

Hon klättrade från plats 215 till 24.

Ett ryck på 190 pinnhål.

Måste vara något slags rekord, antar jag.

Golfveteranen Ken Green, som var med i en svår biloylcka tidigare, förlorar i dag stit högra ben. Läkarna anser att skadorna är så svåra att benet måste amputeras.

Nu vet polisen varför Greens bil gick av vägen. Tydligen var det ett däck som exploderade och därmed fick föraren att tappa kontrollen. Greens bror och hustru omkom.

Var på Hooks vackra bana och spelade en företagsgolf igår och det är jäklar i mig en av de vackraste platserna som har med golf att göra som jag känner till.

Parkbanan var i fint skick om man bortser från att det på några hål såg ut mer som en byggarbetsplats än som en golfbana och greenerna var precis som jag vill ha dom: jämna, mottagliga och så där vitgröetröga som jag älskar.

Det byggs hus på området och jag blev sugen på att slå till, mne vid närmare eftertanke skulle förmodligen min fru inte uppskatta att vi bor grannar med en golfbana, väntar ett tag med att ringa banken.

Träffade också smålands och Hooks stolthet, Pelle Edberg efter varvet och han berättade om sina siktproblem…alltså, han ser bra men han har siktat dåligt. Det är lätt hänt när man spelar mycket att man glömmer det grundläggande som att det är lika viktigt att sikta rätt som att slå bollen dit man siktar. Han berättade att han siktat sisådär 20 meter vänster om målet med drivarna under en period och det är ju inte så bra. Hoppas att han får ordning på spakarna snart och ger Sverige lite framgångar på herrsidan också, det behövs.

Han berättade också om Alvaro Quiros som slår längst på touren och om att självaste JOhn Daly, som blivit mäkta imponerad av Quiros under deras varv i Italien för några veckor sedan.

Edberg sa att han själv flyger drivern ungefär 265 meter och att Quiros är minst 25 meter längre. Där ligger man i lä men det är bara att jobba vidare i gymmet…

Eftersom jag själv inte jobbade igår fick jag njuta av Anna Nordqvists uppvisning i ett avslappnat tillstånd, med en mellanöl i näven och ett leende i mungipan. Jag var aldrig orolig.

Inne ens när Lindsey Wright lyckades vräka i tre bra puttar i rad kändes det ”farligt” även om det är lätt att skriva i efterhand. Det som imponerade mest med Anna Nordqvists uppträdande var hur hon hanterade nervositeten, för nervös det kan ni lita på att hon blev. Men år av träning lönade sig och hon klarade pulsen och alla tankar som virvlade i huvudet med hjälp av sina rutiner som hon körde perfekt. Hon gjorde exakt samma sak varje putt, varje slag och det är just vid sådana här tillfällen som de, annars så tråkiga, rutinerna behövs.

Det är därför man ibland retar sig på att se spelare som är 27 över par utföra sina minutiösa förberedelser, men det är för att de ska kunna känna trygghet när de sedan en gång hamnar i hetluften kanske för första gången. Det är träning och förberedelse för det tillfället och det ger dem en betydligt bättre chans att klara av att hålla pinalerna och spakarna i styr.

Just det gjorde Anna Nordqvist så bra att man lurades att tro att hon inte var nervös.

Hennes sving då?

Tja, inget märkvärdigt egentligen men det syns att den sitter i märg och ben. Hon lyfter klubban lite brant men kommer bra in i bollen och hennes avslutning påminner en hel del om Annikas när hon kommer bra över på vänsterfoten och händerna kommer väldigt högt. Hon slår kort för att vara så lång men det saknar betydelse på nio dambanor av tio och det räckte ju för att vinna klart på en av de längsta. Vill hon så kommer hon säkert att kunna lägga på 20 meter från tee med lite träning men det kommer aldrig att bli en nödvändighet.

Puttning och chippning såg klockrent ut rent tekniskt. Extremt skönt och självsäkert stroke och i princip alla sänkbara puttar hade rätt hastighet, grymt imponerande.

Som en sammanfattning har Nordqvist ett spel som påminner om Annikas, ett psyke som ser ut att påminna om Annikas, men i övrigt tycker jag alla jämförelser är ointressanta ett bra tag framöver. Men potential finnes och jag tror att Anna Nordqvist har alla chanser att vinna fler majors framöver.

Har tidigare skrivit att både Nordqvist och Caroline Hedwall kommer att bli bra och det var kul att det gick så fort. Det här behövde svensk damgolf.

Och visst sänkte hon birdieputten på 18.

Och visst är det fantastiskt.

Anna Nordqvist vann till slut LPGA-mästerskapen med fyra slag.

Nu förändras hennes liv för alltid.

Förstapriset ger 2,3 miljiner kronor, by the way.

Och det är förresten läge för hela Eskilstuna att dansa, det var ju där Anna växte upp (får jag veta via mail av en tidigare granne).

Äh, dansa allihop, förresten. Go crazy, ni som läser det här. För läser ni så bryr ni er och då ska ni dansa lite. Det är det värt.

Dansar ni i Torshälla nu?

Annas andraslag på 18 var närmare 200 meter – men sätter upp den bara en knapp meter från falggan. Avslutar förmodligen sitt livs tävling med ännu en birdie. Eller, ja, hon har ju fyra, fem slag på sig för att vinna, hur som helst.

SEGER.

VICTORY.

Champagne….nu blir det fest, eller hur Torshälla?