FARMINGDALE, NEW YORK. Det finns sina fördelar med att sitta utanför omklädningsrummet och vänta på en massage-törstande Henrik Stenson.
Han gillar massage den grabben, vill ogärna bli störd, och det är på tre stolar i en gång på andravåningen till klubbhuset på Bethpage på som de stora sanningarna låter sig berättas.

Här sitter nämligen volontärerna Richard, George och Paul och drar historier på US Opens egen ljugarbänk, och fram och tillbaka i gången springer också den sköne skoputsar-snubben och fullkomligt sprutar ur sig oneliners.
– We call him J.D. Shoes, skrockar Paul förnöjt.
– Han jobbar på min klubb, Lakeview, och är en riktig stjärna. Har svar på allt.

Paul och George är i 70-årsåldern, Richard dryga 30, och vi sitter där och bjuds på berättelser så känns det som man landat i periferin till Sopranos. New Jersey har visserligen blivit Long Island, men tugget, skratten, gliringarna, Georges italienska framtoning och dialekt skapar flashback-känsla.

Och då plötsligt, när vi suttit där i trekvart och börjar bli en del av inredningen, levererar han dagens bästa story. George brukar stå vid botten av trappan upp till andra våningen och kolla att de som stegar upp har rätt ackreditering, det finns en satans massa bokstäver som berättar vilka utrymmen man får beträda (L för locker room), och bredvid står alltid en state trooper och ser vansinnigt morsk och viktig ut.

– Du vet, 2002 när Open spelades här på Bethpage så var den inte ens nära så många poliser. Och det var ändå efter 9/11. Nu är de överallt… Det sjuka är att de flesta inte har en aning om vilka golfspelarna är, så de flesta måste visa upp något bevis på att det verkligen är med i tävlingen. Men 2002 hände det sjukaste. Greg Norman skulle till andravåningen med sin grabb, hospitalityrummet låg där då, men volontären var inte på sin plats i trappen och state troopern kände inte igen Norman. Så han släppte inte upp honom. Greg skrek ”vet du vem jag är?”, och troopern svarade, änny högre, ”VET DU VEM JAG ÄR?”. Det visste han inte och det låg bråk i luften, men till slut kom en official fram till och berättade vem Norman var och de släppte upp honom, men Greg var helt vansinnig när han kom upp. Så han plockade upp en golfbag på övervåningen, och kastade den ner för trappen mot troopern i rent raseri. Det du.

George skrattar, och intygar att det är en sann historia.
– Det samma hände Jim Furyk den här veckan. Han blev inte igenkänd. Men han höll sig lugnare.
Sedan plockar Paulie fram ett restaurangtips i bakfickan i närheten av hotellet, inte oväntat en italienare.
– Darios. Bästa maten i Rockville. Hälsa från mig, säger han, och jag funderar på om man ska hälsa från Paulie Walnuts eller bara Paulie, men eftersom han självklart är där själv när vi kommer in framåt kvällen så spelar det inte så stor roll. Nu är det fullt, vi bokar ett bord till senare i veckan och går till Franks Steakhouse i stället där Frank i egen hög person undrar varifrån vi kommer.

– Swedish? Aaah, free spirit!

Some things never change.

/Linderstam