BARSEBÄCK. Ibland måste man ta tuffa beslut.
Bloggen är egentligen hungrig nog för att beställa in en helgrillad gris till förrätt, men ibland måste man vika sig.

När trycket på dagens buffé i lunchrestaurangen börjar närma sig rent abnorma proportioner är det inte tid för en rövare. En misslyckad sådan och bloggen skulle doppas i tjära, rullas i fjädrar och ställas ut nånstans runt 18:e green som avskräckande exempel.
Tro mig, bilden ovan är bedräglig, det är snäll yta som döljer kollektiv fanskap.

Här tränger man sig inte. Här väntar man snällt på sin tur och en misslyckad pick’n’run skulle skicka ut bloggen på en golgata-vandring från hell.
Och den är vi inte mogen för.

I stället vänder vi snällt stegen tillbaka mot presstältet, ännu en kopp svart kaffe och skiter ur oss några rader från förmiddagen. Stenson har vittjat vit soffa i pk-rummet, pratat om viljan att vinna. Hanson har pratat om viljan att slå Stenson och behålla titeln, Parnevik har pratat om Watson, höfter och framtiden och Robert Karlsson har pratat om sitt öga. Logiskt sett så kretsade varje fråga kring problemen han haft. Han spelade proam i förmiddags, hans andra 18-hålsrunda på ett bra tag, och han skrattade mest uppgivet när vi undrade hur det gick.
I morgon åker han tillbaka till Monaco, på fredag ska han återigen undersökas av specialister och sedan få svaret vi alla hoppas på: du är på väg att bli bra, PGA-mästerskapen kan gå vägen.
Men ska vi vara ärliga mot varandra så ser det nog ganska mörkt ut och Karlsson sitter med ryggen rak och är medveten om det.
– Jag skulle helst av allt vilja spela World Cup till hösten, säger han, och det säger en hel del. Han har inga förväntningar om den här säsongen, bara förhoppningar, men kommer överleva om de inte går i lås.

Han är en bra kille, Karlsson. Hoppas han reder sig snart.

/Johan Linderstam