ST ANNES. Det är inte så att bloggen saknar självdistans, den saknar bara all form av ödmjukhet.

Så när det bjuds in till HIO-tävling i en sån där simulator där man bränner bollar mot en duk och massa tekniskt mumojumbo känner av slagen och ritar ut bollbanan så är vi inte svårare än att vi leder några snabba steg mot den här tillställningen. Och med tanke på att det var ett bra tag sedan man höll i en klubba så går bloggen just nu med rak rygg.

Förutsättningarna var första hålet på Royal Lytham & St Annes, ett elakt par tre på 167 yards (153 meter) med bunker-VM i spel.

Första slaget var en lätt drawad järnfemma, men vad vi inte visste var att vinden låg höger-vänster. 35 yards från pinn i tjockruffen. En 60 procents pitch och enkel parputt. Check.

Andra slaget var också en järnfemma som vi tryckte under vinden och rullade in 19 fot från hål. Dryga sex meter. Enkel birdie. Check.

Tredje slaget var även det en järnfemma, men med full attack på pinnen. Fel beslut. Studs i foregreen och putt kvar på 14 yards. Koppsnurr ut och par. Skit.

Nu hade ju dock någon Ewan Murray fuskat till sig ett slag som bara hade halvmetern kvar, men det går elaka rykten här på Lytham. Han ska vara en hal jäkel, den där Murray, och killen som håller i tävlingen sägs köra en finare bil i dag än i går.

Och sådana odds går inte tvinga ner på knä.

/Tiger Woods