Dags för dagens Kenta Nilsson. Nja, egentligen gårdagens, men
med tanke på att det bara en Kenta Nilsson så har hans förehavanden ingen deadline.Och han är trots allt en av Sveriges få riktigt stora artister.
Hur som, när han gick förbi oss igår efter att Helen Alfredsson gjort bogey på artonde sken han upp som ett helljus i decembernatten och fyrade av årets garv och ett ”lycka till”. Han känner sin fru väl, för när Alfredsson sedan kom ut efter att ha signerat sin 78-runda så sade hon först ”jag har inget att säga”. Men det hade hon. Det finns alltid något att säga, och hon är professionellut i fingerspetsarna. Det ska hon ha cred för.
Och Kenta ska ha cred för att han är Kenta.

/Johan Linderstam

ST ANNES. Solen har gått upp över Englands västkust i dag också och vinden är just nu en smekning jämfört med gårdagens brottningsmatch.

Det talar mycket för att vi kommer få se några lägre scorer i dag. Inte låga då, men kanske inte resultat på 19 över par. Eller så vaknar blåsten om några timmar och de som  gick ut i morgonbollarna drog veckans jackpot. Den som lever… jo, faktum är att det pratas om starkare vindar och sporadiskt  regn i eftermiddag, men eftersom inte britterna själva litar på väderleksrapporterna så gör inte vi det heller.

Helen Alfredsson har tyvärr inte fått ihop spelet och är just nu tio över par efter su spelade hål i dag och kommer sannolikt missa cutten. Anna Nordqvist har hållit ihop spelet bättre och spelar par än så länge (totalt +6). Maria Hjorth har tyvärr tappat tre snabba slag under morgonen och Karin Sjödin öppnade med två raka bogeys. Synd, för det är läge att sno några bra scorer när chansen finns.

Royal Lytham är kanske inget monster som vädret ser ut just nu, men det är ingen vandring i parken heller. Cutten är nu på sju över par men lär sannolikt stiga. Dryga 10+? Nåt åt det hållet, i alla fall.

/Johan Linderstam

ST ANNES. Det blåser på Royal Lytham i dag. Det sliter så förbannat mycket i sidled att det är jobbigare att ställa sig mot vinden och buga än att göra situps med fötterna på en lagom hög stol.
Och det syns i scorerna. Allt det gröna är rundor över par.

Folk som glider in på 5-10 över par kommer ändå in med leenden och är glada över att vara klara och det finns en del slutsatser att dra av det.

Royal Lytham & St. Annes är just nu ett monster som slukar golfare till frukost, och den tar vad den kommer över. Fullblodproffs? You bet. Oförberedda amatörer? Even better. Allt mittemellan? Everything goes.

Men svenskorna då?

Sophie Gustafson var först in i förmiddags på två över par och den scoren kommer stå sig bra i konkurrensen. Sedan är det Emma Zackrisson på tre över, Louise Stahle på fem över, Helen Alfredsson och Anna Nordqvist på samma (men ute på banan fortfarande) och Nordqvist scorekort bjuder på intressant läsning, trots allt. Ett under efter tre hål, sedan en dubbelbogey följt av fyra raka bogeys.
Då gör man inte high five med sig själv i smyg.

Annars? Jodå, parkeringsplatsen för pressen här är fullt jämförbar med en normalsvensk green i mitten på juli. Varje gång man ställer bilen låter man blicken vandra över backen, andas sedan djupt och tar några snabba steg för att komma bort mot banområdet. Det känns lite som att man gör något dumt, men det är inte vi som har bett att parkera där. Det har vi inte, vi har bara inget val.

Sedan har vi caddiekampen. Vi pratar Kenta Nilsson mot PimPim Johansson. PimPim smet iväg som ett skott efter att Johanna Westerberg va klar med sin runda, men Kenta Nilsson har en sån skön stil att caddies världen över borde klia sig lite i skägget, lägga huvudet på sned och tänka ”fan, är det så man ska se ut och röra sig”. Det är det. Och även om PimPim hade klivit runt med utsvängda jeans, loafers och skinnväst så hade Kenta vunnit på legendpoäng. KO.

Bloggens hotell då? Eftersom ni verkligen vill veta så, jorå. A room with a view. Men det är väl det, och det är inte hotellets fel. Om världen vore en människokropp vore Blackpool en elak jävla finne som återkommer varje sommar.

Nu vet ni det.

/Johan Linderstam

ST ANNES. Bloggen har bytt forum och befinner sig nu i västra England för att hålla två ögon på damernas British Open.

Just nu är det lugnet före stormen. Folk spelar in, hänger på ranchen, står på puttinggreen, käkar en banan i klubbhuset. Det känns som att det är lugnt, men det är tusen och åter tusen tankar som ligger som ett täcke över hela St Annes. Det laddas upp, fokuseras, planeras.

Och medan vi låter spelarna göra det de gör bäst, spela golf alltså, så lägger bloggen några sekunder av sitt liv med att göra det den tror den gör bra, nämligen spekulera. Men bloggen är naiv och saknar insikt, glöm inte det.

I alla fall. En orsak till att England aldrig tog över världen är deras förbannade handfat. Alla som någon gång bott i landet vet vad vi pratar om, och även om det gått nio år sedan undertecknad levde rövare i krokarna så är känslan lika bekant som ens morgontrötta plyte en tidig måndag.

Men arrangörerna har i alla fall varit kloka nog att sätta upp en varningslapp.
Ödmjukhet, kan det också kallas.

Frågan är dock om det är vatten i den andra kranen, eller flytande kväve. Britterna är som bekant inte vänner av mellanmjölken.

/Johan Linderstam

BARSEBÄCK. Man ska veta sin plats, och min verkar med all uppenbarhet vara på en gråspräcklig stol inne i presstältet.

Ute på banan gör man då fan ingen nöjd.

Två snabba hål med Christian Nilsson gav två snabba hålkantsputtar och två bogeys åttan och nian. Sedan två hål med Oskar Henningsson, men ytterligare två hålkantsputtar och två bogeys senare vände vi på klacken och vinklade stegen upp mot klubbhuset igen.

Det gäller att veta sin plats, som sagt, och i samma sekund man kom in i värmen så anlände nybryggt kaffe och bullarna bredvid låg och stirrade på en. Det är signaler som ska tolkas, så nu sitter vi här igen och hoppas på svensk uppryckning med blicken riktade mot en tv och öronen inställda på Göran Zachrissons visa ord.

Just nu är dock inte toppen av ledartavlan något som får någon med patriotisk ådra att njuta. Toppen består av en dansk, en australiensare, en amerikan och en kille från Wales.

Men sedan återfinner vi Oskar Henningsson som precis gjorde birdie på elvan och är med i matchen på allvar igen.
Och var befann sig bloggen?
På en gråspräcklig stol i inne i presstältet, beväpnad med en självinsikt, en nybryggd kaffe och ännu en bulle.

Man ska veta sin plats, det ska man.

/Johan Linderstam

BARSEBÄCK. Vinden har hittat till Barsebäck, och det finns en del slutsatser att dra av det.
Vad som tidigare har varit mojningar på någon klubba är nu två-tre klubbor upp eller ner och det är nog några som gillar det mer än andra.

Lee Slattery är van vid brittiska orkanbyar och kan nog gilla läget, men spanjorerna och argentinarna gör nog inte high fives. En som dock lär vara nöjd är Martin Erlandsson som i går efterfrågade lite mer vind och se på fan – Gud hör bön.

Joakim Haeggman har tillräckligt med rutin för att hålla föredrag i ämnet och känner till vindtunnlarna på Barsebäck. Och det är klassisk vind från havet som gäller, så det är inget nytt under solen utan de som spelat här tidigare kan ha stor fördel.

”Vanlig vind, rätt klurig, men inget ovanligt här”, sade Ove Sellberg när vi snackade tidigare, och han kan omgivningarna vid det här laget.

Stenson? Gick ut 06.50 i morse och radade upp bogeys för att rada upp birdies för att rada upp bogeys. Han slutar på runt delad 75:e plats i den sista SAS Masters på hemmabanan och han kanske ser fram emot Bro Hof 2010. Det lär inte gå sämre då, i alla fall. Fast, fan vet.
Och vi andra om ett år.

Nu ska bloggen ut och ta rygg på spänningen.

/Johan Linderstam

BARSEBÄCK. Dåligt med bloggande i dag tyvärr, men det har varit fullt ös på andra flanker.

Men vi ska i alla fall passa på ett kila in några sekunders eftertanke.

Stenson kan vi glömma för tillfället. Hans Foundation kommer i nuläget att få runt 15 000 kronor för hans 75:e-plats och det är väl en bättre middag för den herren.

Men vi har doldisar och gamla hjältar som i stället positionerat sig i rampljuset.

En gammal krigare Joakim Haeggman är på väg mot en finfin placering, och även om han avslutade med två bogeys så är han med. Det är kort och gott förbannat kul. Det känns som att Haeggman har varit med sedan slaget vid Hastings, men han är inte ens 40 (fyller dock det om en månad). Förra året krigade han på på Challengetouren och valde bort SAS Masters pga av jakt på rankingpoäng i en annan tävling, men nu är han på platsen där han vann 1997. Och det märks att han älskar att vara här, och publiken älskar lika mycket att ha honom här.
En hjälte, som sagt.

Jesper Parnevik jagar sin bästa placering på länge, trots skadeelände och med många tankar på annat.

Och vi har Niclas Fasth, Joel Sjöholm, Oskar Henningsson, Anders Sjöstrand, Christian Nilsson och Mikael Lundberg, och vi har framförallt Martin Erlandsson som i morgon går ut i ledarboll och får finna sig i att stå i centrum trots att han gillar att låta sin fru stå i fokus (enligt honom själv).

Ingen Stenson, som sagt, men likväl ett gäng starka krigare som alla vill vinna.

Så solen går upp i morgon också.

/Johan Linderstam

BARSEBÄCK. Här vänder man ryggen till ett tag under morgonen för att göra en intressant intervju som ni kommer kunna läsa om de kommande dagarna.
Och när katten är borta gick tydligen Stenson in i väggen.

Någon som kan berätta vad om hände där egentligen?

Nu verkar han hittat spelet någorlunda igen, men sju bogeys på banans nio första hål är… inte ok. Om vi ska vara väldigt diplomatiska. (Om vi ska vara är det helt åt skogen).

Just nu är alltså Stenson delad 75:a, och tredje sist av de som klarade cutten. Något säger mig att humöret inte är en påse godis just nu, och det lär inte bli så stor grundplåt till den där välgörenhetsfonden.

Då är det roligare att se att Oskar Henningsson håller i.
Grännas stolthet har gjort två birdies under morgonen och klivit upp till en delad tredje plats.
Och Joakim Haeggman har smugit fram till platsen bakom efter tre birdies och noll bogeys under förmiddagen.

Och det, det är ett läge att gilla.

/Johan Linderstam

BARSEBÄCK. Bloggen lämnar för ett ögonblick fokuset på årets SAS Masters och dansar några steg västerut.

Det är nämligen så att Phil Mickelson under sin karriär blivit hånad för att vara lite överviktig och med jämna mellnarum fått den klassiska ramsan ”show us your boobs” kastad efter sig, trots att han trimmat ner sin kroppshydda till relativt vältränade former.
Att han själv medgett en förkärlek till klassiska burgers har väl inte fått skaran av belackare att minska sina påhopp, men nu så bjuder den gode ”Lefty” på ett jävligt öppet mål.

Han, tillsammans med två kompanjoner, planerar nämligen att köpa upp.. trumvirvel.. Waffle House. Mickelson ska enligt uppgifter lägga ett bud på 20.2 miljoner dollar för att köpa det skuldtyngda gottegris-företaget med 105 ”restauranger” runtom i USA.

Alltså, en investering på knappt 160 miljoner.

Han måste nog även vara förbannat glad i våfflor, Lefty.

/Johan Linderstam

BARSEBÄCK. Ni vet vad det där betyder va? Det där himlen där borta?

Det där betyder jävelskap.

Inte nog med att Anders och Sören Hansen drog sig ur i sista sekund, nu fortsätter danskarna att skicka fanskap över sundet.

Enligt uppgift är ett åskoväder på väg från Danmark som kommer vända upp och ner på allt vi trodde vi visste, och spelet lär brytas ett tag.
Men sedan fortsätter vi som om det aldrig hänt. Det är ju så vi jobbar, trots allt.

/Johan Linderstam