Så är det klart vilka som får chansen på morgonen i bästbollarna och succérookien Anna Nordqvist ställs över.

Så här ser jag på matcherna.

Solheim Cup
Fredagens bästbollar, svenska tider
(15.05) Paula Creamer/Cristie Kerr – Sophie Gustafson/Suzann Pettersen
Tuff match och det vore en enorm lagboost om Europa kan vinna den här prestigematchen. Tyvärr tror jag att Creamer och Kerr vinner en jämn match.

(15.20) Juli Inkster/Angela Stanford – Helen Alfredsson/Tania Elosegui
Övisst men det känns som att Inkster och Alfredsson blir nyckelspelare här. kanske att Helen kan dra med sig spanjorskan till en delning.
(15.35)  Brittany Lang/Brittany Lincicome – Laura Davies/Becky Brewerton
Sämsta matchen på pappret men just därför kanske det blir den mest sevärda. Jag tror på Europa här.
(15.50) Morgan Pressel/Michelle Wie – Catriona Matthew/Maria Hjorth
Publikboll där Wie gör Solheim-debut. Pressel kan spela riktigt bra men Matthew och Hjorth har stor rutin. Ändå fördel hemmalaget.

USA 2.5

Europa 1.5

Lite märkligt kan tyckas att inte Anna Nordqvist får spela istället för Elosegui men Alison Nicholas kanske vet något som inte vi vet. Annars känns Anna mer mogen och rutinerad och jag tror att hon hade hanterat pressen galant. Kanske Nicholas tycker att Nordqvist gör lite för lite birdies, Elosegui är en lite mer offensivt lagd spelare.

Vad tycker ni?

Är Solheim Cup hett eller kallt.

Jag satt och försökte komma på vad jag känner för tävlingen som är damernas motsvarighet till Ryder Cup och kom till slut fram till att det kanske varit smartare att göra ett annat format. Nu kommer den alltid att jämföras med Ryder och den kommer alltid att förlora den jämförelsen, och det är synd.

De kunde ha skapat något nytt, sämstboll eller greensome eller scramble, vad som helst men inte exakt samma som Ryder, så känner jag.

jag var på plats i Tylösand och delvis på Barsebäck och det var inget fel på arrangemangen, tvärtom. Vädret ställde till det lite i Halmstad men på Barsebäck var allt kanon. Men det som slog mig är att det sällan blir riktig matchspelskänsla, det saknas ett tävlingselement i Solheim som gör att det pirrar till och blir spännande. Nu har det ju tyvärr varit så att de flesta Solheim har varit ojämna historier där ett av lagen vunnit ganska klart. Jag hoppas att årets upplaga blir jämn och intensiv, det är kanske då de riktigt heta känslorna kommer fram.

Jag är av den uppfattningen att matchspel ska handla om psykologi och att man ska mer eller mindre kunna psyka sina motståndare så länge man håller sig till reglerna. Golfen är så snäll och väluppfostrad och gentlemannamässig överallt annars men jag vill se lite Seve och lite Azinger och lite mer trash talk på banan när det gäller Ryder och Solheim. Det är ju nästan alltid den som är kyligast som vinner den typen av mentala matcher men det ger en krydda som man nästan aldrig ser.

Minns Seve och Azinger på Kiawah island när spanjorerna Seve och Olazabal drog upp en incident flera hål tidigare för att få amerikanerna ur balans och man lyckades. Det var riktigt bra golf-teve.

Nu är alla kompisar och det är väl bra men tävlingsmomentet blir så tamt, kompisar kan man väl vara vid sidan av och efteråt, ungefär som i hockeyslutspelen?

Vi får väl se vad som händer de närmaste dagarna. Det ska bli kul att se hur mycket svenskorna tar för sig och hur den amerikanska publiken sköter sig.

Adam Scott är ett mysterium men samtidigt ännu ett bevis på spelet golfs komplexitet. Vem som helst kan när som helst drabbas, till och med en spelare som så sent som vid årets början sågs, av många inklusive undertecknad, som det stora hotet mot Tiger Woods world domination of golf.

Scott har en av de bästa svingrörelserna och ett av de stabilaste naturligaste puttstroken in the business men inget av det har någon som helst betydelse om man saknar det absolut viktigaste: Tro.

Motsatsen heter tvivel och det har Adam Scott däremot fickorna fulla av, och hans puttning har verkligen sugit stenhårt den senaste tiden. Han kom visserligen fyra på Loch Lomond men sedan dess har det varit källarhålan igen under The Open och PGA

Kort Scott-resumé:

Juni 2008

Adam Scott är rankad trea i världen. Han har spelat in över 180 miljoner kronor och bland annat vunnit The PLayers 2004 och The Tour Championship 2006. Alla väntar bara på det stora genombrottet och det är en tidsfråga när han vinner sin första major.

Nu

Är det en tidsfråga om han överhuvudtaget kommer att kunna vinna igen. Han slutade sist av alla tourproffs i PGA-mästerskapet och har missat fler kvalgränser än han klarat i år.

Senaste nytt om Scott är att han tagit ett break från sin relation med, Tigers gamle och Mickelson ganska nya tränare, Butch Harmon. Han har också brutit med sin svenska flickvän sedan ett gäng år och säger själv att det påverkat honom.

All lycka till Scott som är en lite blyg men trevlig kille. Med en sån sving är han värd att få ut sin fulla potential oftare.

/Martin

Tiger ser inte lika avslappnad ut i majors som i ”vanliga” tävlingar längre. Jag tror att Nicklaus 18 majors får det att låsa sig för Tiger, han vill så gärna ta det rekordet.

Tiger har ju som bekant 14 och kommer just från en allvarlig skada. Vem vet hur länge hans kropp håller och han har till och med nämnt orden: ”lägga av” ett par gånger i intervjuer de senaste åren. Han är ju inte lastgammal men superstatusen har ett pris.

Han kan ju inte direkt slappna av någon gång som typ Kevin Sutherland eller Nick Watney, hela tiden uppassad och livvakter och skrikande människor. Jag skulle tröttna på en vecka och Tiger håller på så år efter år. Jag tror inte att Tiger kommer att spela fulltid till han är 40 år.

Är övertygad om att Tiger skjutit 67 och vunnit igår om tävlingen hetat Greensboro Greater Classic eller Buick Invitational. Nu chokade han på greenerna, som visserligen sög, och det är inte vanligt när det gäller Tiger under press. Senaste tävlingen satte han 50 av 51 puttar under tre meter och den här veckan var det väl typ tvärtom. Då ska det vara torsk.

/Martin

Det syntes till och med rakt genom teve-rutan hur usla Hazeltines greener var. Det såg ut som att det var för mycket gräs och strävt och styrigt, har nog aldrig sett så många puttar lämnas kort som den här veckan i någon major någonsin.

Svårt att säga hur och om det påverkade resultatet men det är oavsett vilket alltid en stor ingrediens att lära sig skicket på banan och anpassa spelet därefter, det bemsätrade Yang bäst.

Henrik Stenson? Kanoninsats igen, nära igen. Det kändes som att han tappade ett par slag för mycket på slutet men totalt sett överbetyg även om avslutningen blev lite lam när han kände att han tappat segerchansen.

Han hade kunnat vinna såklart och den tiden är förbi när Stenson är helnöjd med en sjätteplats i en major. Men från sidan av är det glasklart att Stenson blivit en stortävlingsspelare som står på tur för en major och det känns bra inför framtiden.

/Martin

Ingen sydkorean hade tidigare vunnit en major. Inte ens en asiat.

Så går Y.E. Yang ut i ledarboll med Tiger Woods, två slag bakom och med hela golfvärldens blickar riktade mot sig.

Och där många skiter på sig av all uppståndelse så spelade Yang på med ett leende, vann publiken genom sitt spel och sin avslappnade attityd.

Sedan slog han Tiger Woods på ren uppstuds, till slut med tre slags marginal. I och för sig hade Woods en skitdag och avslutade med en 75:a, och det hör inte till vanligheterna, men det kan knappast Yang rå för. Och Woods hade alltså aldrig gått ut i en ledning sista dagen i en major och förlorat tidigare.

Men nu så kom en glad skit och charmade hela världen och vann PGA-mästerskapen välförtjänt. Till och med Woods rycktes med av Yangs sköna stil och såg glad (nåja) ut när han gratulerade honom till segern.

Finns det bragdguld i Sydkorea så tror jag vi bara har en kanditat till den segern.
Finns det inte bragdguld i Sydkorea så är det nog förbannat hög tid att de skaffar ett.

/Johan Linderstam

”Detta är det mest fantastiska slaget vi har sett under det här mästerskapet. Ingenting vi sett har varit bättre”.

Göran Zachrissons ord efter att Yang slagit en hybrid över träden och lagt bollen nån meter från pinnen på artonde.

Är det avgjort nu?

Woods måste sannolikt sätta inspelet för att konkurrera. Han är ett slag bakom… men det gör han inte.

Det är avgjort!

Y. E. Yang vinner alltså PGA-mästerskapen, och han kunde inte ha gjort det på ett värdigare sätt.

Ledarboll med Tiger Woods, alla blickar på bollen och så plockar han fram galna slag ur hatten när man minst anar det.

På artonde hade han ett dolt inspel, och där andra gjort bort sig (Van de Velde, Mickelson mm) slog han en helt perfekt hybrid över träden och lade sig två meter från pinnen.

Yang blev alltså den första asiat att vinna en major, och han har en bakgrund som tyngdlyftare.

Jag menar, bara en sån sak.

/Johan Linderstam

Artonde hålet, och Woods går åt höger från tee och lägger sig på rätt sida och får ett öppnare inspel.

Yang drivar ut i semiruff till vänster, bollen ligger bra men inspelet är svårare.

Nu ska de avgöras.

Bit på naglarna, för det gör jag.

/Johan Linderstam

(Stenson för övrigt delad sexa på ett under par och på väg in i klubbhuset. Men nu är dett främst Woods och Yang vi tittar på)

Tiger och Yang på 17:e, och Tiger drar utslaget ut i tjockruffen till vänster medan Yang lägger sig på green.

Men medan Tiger måste lobbpitcha in den i ett svårt läge så verkar Yang skita på sig när han slår en putt nästan två meter kort.

Nu är nerverna med i matchen, så sant som det var sagt, men Tiger Woods nyttjar inte de  där lägena, han sätter inga puttar som på US Opens artonde på Torrey Pines förra året.

Han får ingenting gratis, och det kan bli Yangs lycka.

Bogey på 17:e för Woods, men Yang får koppsnurr och gör också bogey.

Ett hål återstår och Yang leder med ett slag över Woods.

Dramatik, någon?

/Johan Linderstam

Tiger Woods satte ännu en birdie på 14:e, men då hade Yang precis höjd ribban för succé ögonblicket tidigare.

Yang chippade alltså i en eagle på samma hål, en lång historia som sakta rullade i koppen.

Det är sånt som gör att man vinner majors.

Fråga Jesper Parnevik om Nick Price 1994, eller fråga samme Jesper om Justin Leonard 1997, om du tvivlar.

Då satte de plötsligt slag som inte fanns, och vi står fortfarande, 15 år senare, utan en svensk majortitel på herrsidan.

Det är detaljerna om avgör.

/Johan Linderstam