Tiger Woods leder PGA-mästerskapen, och det är förstås inte förvånande men ändå intressant speciellt av en anledning.

Tiger Woods har öppnat årets alla tidigare majors på ett sätt som… ja, inte gjort honom glad.

Han har stundtals varit förbannad, ja rent av ond på sig själv.

På årets första major, Masters, öppnade han med en 70a på två under par och en delad 21:a plats. Problemet är bara att en 21:a plats är åt h-e för dåligt för honom. Om han får uttrycka det själv, alltså.
Till slut blev han sexa och det som är okej för andra är ibland skit för Tiger Woods.

På US Open slet han sig kvar i toppen under första rundan tills han vandrade ut på svåra 15:e och slutade vara sig själv. En dubbelbogey, bogey, par, bogey på de fyra sista hålen gjorde att hans kanongolf under resten av turneringen var värd ungefär en påse nötter för en lirare som Woods. En delad sjätteplats och några miljoner, alltså.

Sedan kom British Open, och plötsligt kastade Tiger klubbor, sköt ner tv-torn, gjorde sju över par från hål åtta till tretton på andra dagen och missade helgens spel. Tiger missade alltså cutten, och Tiger vet inte hur man missar cutten.

Det hade hänt två gånger tidigare.
Första gången var i Masters 1996 när Tiger var 20 år gammal. Den andra gången var i US Open 2006 och hans pappa Earl hade gått bort en dryg månad tidigare.

Tredje gången var nu på Turnberry när han tryckte drivar ut i skiten med samma frekvens som bloggen själv och plötsligt var utkastad från festen redan efter andra dagens spel, ett slag från cutten, och alla undrade vafan som hade hänt.

Nu är det årets sista major, PGA-mästerskapen, och Tiger Woods som inte har vunnit någon major i år har plötsligt bara en chans kvar.

Och då leder plötsligt Tiger Woods efter första dagens spel och visar att han kan göra som 1999 och 2006 – rädda säsongens majorskörd på sista försöket.
Tillsammans med Paddy Harrington.

Det är just sånt som Tiger Woods sysslar med.
Allt i sin ordning, alltså.

/Johan Linderstam