Journalistik är tävling och det är sällan/aldrig den bäste skribenten eller den trevligaste människan som vinner. Det handlar om kontakter, rövslickeri, tjänster/gentjänster och ren hänsynslöshet.

Just nu handlar det naturligtvis om vem som får första intervjun med Elin Woods. Då blir cheferna nöjda och man blir själv en duktig reporter, kanske en av de bästa.

Pengarna finns ju naturligtvis i USA men jag tror inte att Elin bryr sig ett smack om stålar.

Det är väldigt få i hennes situation som inte uttalar sig efter en sån här händelse och förr eller senare lär hon göra det. INte minst för att det är att leva under en hård psykisk press att hela tiden tacka nej till förslag eller höra talas om saker som inte stämmer, man vill berätta hur det är och sedan gå vidare. Spänningen och trycket släpper.

Och då känns chansen att det blir för svenska medier ganska stor. Hennes pappa är public service-journalist och kanske går det den vägen eller så blir det någon bekants bekant som har ”gott rykte”.

Vi får väl se tids nog.