Det tände aldrig riktigt till i slutet, Phil var för bra, och visst kändes det helt okej. Han vågade spela ut och han trivdes på banan och vann helt klart välförtjänt. Han slog några klassiska slag, jag tänker på järnsexan på 13:e och andraslaget på 18:e, det är bara han och Tiger som kan spela hem en tävling på det viset.

Det blev däremot väldigt amerikanskt sentimentalt när hans fru Amy dök upp bakom sista green och kramen kändes oerhört lång och stackars Lee Westwood kom inte förbi in i scoring-vagnen och stod och skruvade sig lite. Men Phil är en sån romantisk kille, han skulle kunna ha en egen show där han bara stod och kramades och den skulle ändå bli intressant. Hans fru har varit, eller är, sjuk och de har haft en tuff tid.

Lee Westwood höll i spelet men det stämde inte riktigt fullt ut och då vinner man ju tyvärr inte. KJ CHoi blev nervös till slut (tror jag) och gör man bogey på 13 och 14 sista varvet så får man svårt att vinna alla dagar. Poulter bara försvann, Anthony Kim bara dök upp, men räckte inte.

Så Tiger då. Att spela så dåligt och ändå ha chansen långt in i sista varvet är ju en enorm styrka. Han svingade ojämnt och det kändes som att han lyfte klubban för brant i baksvingen och blev väldigt sluten hela tiden, han fick kämpa för att inte komma ner med klubbhuvudet helstängt och han kämpade bra. Han är makalös på att ändå känna iväg slagen och det höll ju på att gå. Men, han har fortfarande stora attitydproblem och sätter väldigt hård press på sig själv. Det har tagit honom till toppen men kanske att det är den biten han måste jobba mest med om han ska nå Jack Nicklaus 18 majors. Jag är inte så säker på att han kommer att klara det.

Det blev en mager svensktävling och det står still lite nu på herrsidan. Det behövs en seger eller någon som slår igenom med dunder och brak.

Rikard Karlberg, Alex Norén, Pontus Widegren?

Det finns mycket talang men den ska omsättas också.