Debatt pågår i Golfsverige om man ska få använda diverse mätinstrument när man spelar och min åsikt är helt klar. Godkänn allt, även på tävlingsnivå.

Argument: Det ger snabbare spel. Istället för att stega omkring och leta efter mätpunkter på banan så skjuter du snabbt och lätt och får ett mått på en sekund.

Argument 2: Det är inte själva måttet som är svårigheten i golf, du har redan nu möjlighet att få reda på hur långt du har kvar. Det svåra är ju att utföra detta. Det enda tänkbara alternativet till att tillåta mätinstrument är att ta bort alla former av mått på våra banor och det känns lite stenålder. Den som vill kan ju bara skita i allt och köra sitt eget race, det alternativet kommer ju alltid att finnas kvar

Personligen kommer jag inte att skaffa någon dylik apparat om ingen tvingar på mig en men jag tycker att det verkar smart och enkelt i relation till alla man spelat med som springer kors och tvärs i en kvart för att få reda på något mått som jag redan har i min kropp. Man kan inte alltid tänka på sig själv, vissa vill ju veta exakt och då kan de väl få det.

Nationwidetouren hamnar ofta lite i skvalpet i bakvattnet från PGA-touren men nu är det dags att nämna Jonas Blixt och Oskar Bergman. Blixt från Karlstad har efter en fin collegekarriär i Florida State satsat på att ta sig in på PGA-touren via Nationwide och det ser ut att gå rätt väg. Fjärdeplatsen i helgen lyfte Blixt femton placeringar på order of merit och nu är han bland de 25, som ger en begränsad plats nästa säsong. Kan han ta sig upp topp tio så får han en riktigt bra kategori.

Nationwide är större i USA än vi tror och sänds nästan varje vecka så tittarna och de golfintresserade vet mycket väl vilka spelare som är på väg upp.

Bergman från Boden har jag spelat med några gånger när han var (mycket) ung. Han var en glad och trevlig kille som har orkat hänga i och som verkligen har spelet för att lyckas. Tyvärr sköt han en 76:a sista varvet i helgen, annars hade han också avancerat, nu är han 46:a på penninglistan.

Det vore riktigt kul om båda kunde ta klivet upp via Nationwide och jag tror att chansen finns.

Ska försöka följa killarna och dunka ut en intervju så småningom här på nätet.

Golfförbundets beslut att göra om seriesystemet väcker starka känslor ute i landet.

”Ett av de största idrottsliga besluten som fattats”, säger Thorsten Hellmark på Svenska Golfförbundet på golf.se och det låter ju kanske lite bombastiskt att säga, men han verkar ju nästan ha en poäng med tanke på reaktionerna som väller in.

Lag-SM har alltid varit ett kul avbrott från den vanliga tävlingslunken, jag har själv spelat ett antal och kan intyga att det är bland det roligaste på året, mer lättsamt och kanske enda gången på året man spelar en riktig foursome och bästboll.

Nu ska det skrotas till förmån för ett gäng olika steg med kvalomgångar och till slut en final i september, det är naturligtvis en skrivbordsprodukt som aldrig kommer att fungera. Jag kan förstå tanken och till och med tycka att det låter bra men det kommer inte att funka.

Ingen klubb kommer att kunna spela sina bästa spelare alla, eller ens några, tillfällen och om förbundet tycker att ”gamla” lag-SM devalverats så är det inget mot hur det kommer att se ut om några år om inte det här beslutet ändras.

Jag är ingen nej-sägare men det här går inte att säga ja till, det är för dumt. Det hade varit bättre att låta de lägre divisionerna bara spela ett långt sammandrag precis som Lag-Sm spelas och kanske låta fler lag trilla ur/gå upp.

Som det har varit kommer ändå ganska många bra spelare hem om de har möjlighet men framöver lär vi aldrig få se några challenge/ET-spelare på lagtävlingarna.

Låt lag-SM vara som det har varit, don´t fix what´s not broken.

Tolv slag.

Allting i majorsammanhang mäts mot Tiger Woods alldeles oberoende var och i vilket tillstånd världsettan befinner sig. Just nu befinner han sig, om vi använder fotbollstermer, ungefär i underläge 0-3 med en kvart kvar. Inte omöjligt men han behöver kanske en enkel straffspark och en utvisning för motståndarlaget för att nå ikapp.

På enkel svenska behöver förmodligen herr Woods få lite hjälp från olika håll. Först och främst måste Ricky Barnes och Lucas Glover spela mindre bra,helst redan under tredje varvet. Säg att båda ska gå tre över.

Sedan ska egentligen ingen av alla spelare mellan Tiger och Barnes ha en kanonhelg.

Det tredje och viktigaste är naturligtvis Tigers eget spel. Han har inte råd att treputta bra birdielägen eller skicka fler drivar ut i spenaten, eftersom varje tappat slag framöver kommer att bli kostsamt.

Han har fortfarande chansen i teorin men den krymper fort om inget händer.

Å andra sidan kan man se det som en möjlighet at bara ösa på och det är ju något som Tiger kan när det vil sig.

Min högst privata känsla är att Tiger inte ser hundra ut. Han är tillbaks i spelet från tee där det ser ut som att han tar i allt han har och tajmingen sviktar då och då. Jag tror att hans chanser att vinna årets Us Open är i princip obefintliga, inte ens dåligt väder hjälper när det är så många spelare mellan, då behövs låga scorer, det hade varit en annan sak om det varit många slag men få spelare att passera.

Svenskarna?

Peter Hanson, såklart. Kanske bra att han inte leder, nu får han ändå spela med en amerikan, David Duval och det lär bli livat. Det stör inte Peter för fem öre, han kommer att gilla den här utmaningen och han vet att det är en bra chans att komma tillbaks topp 50 i världen och en bra chans att göra avtryck. Den enda frågan som finns är om han kan ta fram sitt bästa spel och dessutom ha det flyt som krävs.

Man talar om Stensons vilja men Peter Hanson har också en vilja av stål. Han kommer inte att vika ner sig men det innebär naturligtvis inte per definition att han vinner.

Jag uppskattar hans chanser till, kanske fyra, fem procent. Om han sköter sig under tredje varvet kan chanserna öka.

Stenson, Pettersson och Edfors kan slappna av och bara köra, de behöver något extraordinärt under tredje varvet för att ta sig in i matchen, fem, sex, sju under är det absolut sämsta de får skjuta för att möjligen ha en segerchans inför sista varvet.

Skön könsla att bara kunna köra som jag tror passar alla tre.

Några ord om Ricky Barnes. Jag minns honom mycket väl när han vann US Amateurs och blev All-american för Arizona State. Han spåddes en lysande framtid men det har ju tagit lite tid. Hans puttstroke tycker jag ser lite instabilt ut men han har bara gjort en bogey under 36 hål så det är nog snarare min syn det är fel på, kanske.

Barnes kan slå en boll och att han leder visar ingenting som jag inte redan visste. Herrarnas golftopp är enormt bred och tekniskt och slagkvalitativt sett finns det mängder av spelare som kan vinna. Barnes har gett sig ett bra läge men jag tror inte att han vinner.

Japanen Yano vet jag ärligt talat inget om mer än att han vunnit tre gånger på den högklassiga, om än lite inhemska, japanska touren. han missade kvalet på Royal Birkdale ifjol och har i övrigt ingen majorerfarenhet.

Lucas Glover är en hårding som har en tendens att bli lite streaky åt båda hållen. Han har lika lätt för att tappa fokus när det tar emot som att stoppa i tjugometersputtar när det känns bra. Han är ändå en av dem som kan vinna.

Sean O´Hair är en annan. Han kommer i varje fall inte att spela bort sig, mjligen putta bort sig.

Engelsmännen Lee WEstwood och Ross Fisher skulle gärna få vinna för min del. Båda är trevliga och kan slugga sig runt i blåst och ösregn.

Men nästan alla som är kvar i tävlingen kan vinna och falla. Det är 36 tuffa hål kvar för de flesta och det ska bli grymt spännande.

Bra sändningar från US Open igår och imponerande spel av bland andra Peter Hanson. Jag kan inte påstå att jag är överraskad eftersom Hanson kan den här typen av spel och är en av de mest underskattade golfspelarna vi har. På Oakmont för två år sedan var han länge bra med och vid The Open ifjol hade han också haft chansen om han inte hamnat på ”fel”starthalva och fått några riktigt tuffa bad-beats under andra och tredje varven.

Kan han vinna?

Tja, jag skulle inte sätta mer än en hundring på det men rent spelmässigt kan han naturligtvis det. Jag är säker på att Hanson skulle tjäna på om det blev lite sämre väder för han är inte lika bra på att spela attackgolf som vissa av jänkarna, däremot är han en grinder av hög klass och om det blir som banan är tänkt, att ett parvarv är ett riktigt bra varv, då kan han vara med hela vägen.

Han puttade förmodligen helt okej igår men tycker ändå att hans spel var bättre än puttningen. Under andra varvet slog han några puttar som inte var i närheten men det kan ha varit lite upptrampat för ett par av dem såg ut att hoppa rätt bra. Totalt sett kändes det som att hans fyra under var med mersmak, det kunde lätt ha varit ett par, tre slag bättre, men det kan det ju i och för sig alltid vara i golf.

Bland resten av högen av duktiga spelare måste jag säga att det var länge sedan Adam Scott såg så här bra ut. Han har haft en abyssal svacka och verkligen svingat sunk, men igår var han tillbaks och pepprade pinnarna.

Sean O´Hair är en ballstriker som jag gillar skarpt. Det är ju tråkigt för honom att han puttar ungefär lika bra(dåligt) som undertecknad, annars hade han förmodligen redan haft ett par majors i bältet. Kan vinna.

Mike Weir, som sköt 64 första varvet har alla delar. Har blivit en ganska försiktig, snudd på tråkig spelare, men det lönar sig i de här sammanhangen.

Lucas Glover har vunnit förut och när han spelar bra så brukar det hålla i sig men jag har ändå en känsla av att han inte håller. Varje gång man såg honom igår så drog han i en tiometare och det kommer han inte att göra i 40 hål till.

Ricky Barnes, jättetalang som amatör, ska han slå igenom på alvar här? Ja, varför inte.

Todd Hamilton och Ross Fisher är smygare som man aldrig riktigt tror på men varför inte. Det finns dessutom ett bra gäng med spelare på inom några slag och inte ens halva tävlingen är spelad så det kommer att hända saker.

Golfen är oförutsägbar men mina pengar hamnar ändå på Adam Scott. Någon gång måste han vinna något stort med det spelet.

Men jag hoppas självfallet på våra svenska krigare, som det verkar har alla goda möjligheter att klara kvalgränsen och sedan är det bara att hänga i och hoppas att det trillar i lite.

Spännande kommer det under alla omständigheter att bli och jag kommer att vara limmad vid teven.

Tiger Woods såg ut att göra ett bra första varv men Bethpages tuffa avslutning straffade världsettan. Fyra över sista fyra och totalt är ingen katastrof men att avsluta et varv på det viset är aldrig skönt.

Johan Edfors däremot är fortfarande med däruppe,han är ett under med två att gå, visserligen två tuffa hål men kan han komma in runt par är det riktigt bra.

Stensons tre över är okej, inte mer, han har bra chanser att bättra det i morgon och kommer inte att vara långt bakom i ett ganska jämnt fält.

Just nu leder danske Sören Hansen efter en drömstart med birdies på tian och elvan. Men Sören har sexton hål kvar och mycket kommer att hända.

Andra noteringar är att Padraig Harrington har det fortsatt tufft. irländaren landade på sex över par och får ett tufft jobb imorgon.

Om en svensk skulle springa hem US Open så skulle det otvivelaktigt vara den största svenska bedriften i golfhistorien. Det diskuteras ofta hit och dit vilka händelser som varit vassast men här är min lista över vilka svenska meriter som är först i min bok.

1. Henrik Stenson, TPC 2009

Både på grund av tävlingens dignitet och på vilket sätt Stenson vann.

2. Carl Pettersson, The Memorial 2006

En av de absolut mest prestigefyllda (och därmed med bra startfält) tävlingarna i USA på Jack Nicklaus egen Muirfield Village.

3. Henrik Stenson, WGC Match Play 2007

Mindre startfält men ändå en fysisk manifestation av Stenson i tuff konkurrens.

4. Jesper Parnevik, The OPen 1994

En andraplats, javisst, men den gav svenska spelare en känsla av att det går att vinna en major.

5. Robert Karlsson, Harry Vardon Trophy 2008

En annorlunda typ av seger men att vinna penningligan slår högt i min värld och ingen svensk har egentligen varit nära innan Robban.

6. Jesper Parnevik, Byron Nelson 2000

En klassisk amerikansk tävling som alltid samlar bra startfält.

7. Gabriel Hjertstedt, BC Open 1997

En lilleputt-tävling men ändå en premiärseger i USA och banbrytande i all sin enkelhet.

8. Fredrik Jacobson, Volvo Masters 2003

Jag minns det som igår och att vinna finaltävlingen är stort.

9. Johan Edfors, Scottish Open 2006

Att skjuta en 63:a på Loch Lomond och sänka fältet är ett riktigt vasst styrkebesked

10. Robert Karlsson, Dunhill Links 2008

Klassiska banor i tuff konkurrens och jag skulle gärna ha stått där med pokalen efter spel på Carnoustie och St Andrews.

Det finns alltid ett mått av personliga känslor i dylika listor och många hade säkert sett Ove Sellbergs seger i Epson GP, den första svenska segern på ET långt upp, och den hade kommit på elfte plats på min lista.

Flera av Parneviks segrar är stora men hamnar också strax utanför.

Förtydligande: Listan gäller bara herrar annars hade naturligtvis Annika Sörenstam (10 majors bland mycket annat) varit med.

Skriv och berätta om vilka segrar ni känner mest för.

/Martin

När Johan Edfors vann British Masters på den ljuvliga parkbanan Forest of Arden utanför Birmingham öste regnet ner.

När samme Edfors blev trea med mersmak på Irland tidigare i år öste regnet ner och vinden nådde över 20 m/s i byarna.

Nu leder Edan US Open och regnet det bara vräker ner.

Jag tror inte att Johan Edfors spelar särskilt mycket bättre när det regnar men han har definitivt lärt sig konsten att anpassa spelet efter hur vädret är, han har blivit äldre, mognare och smartare.

Nu säger jag heller inte att Johan kommer att svepa fältet och jag tänker definitivt inte åka hem till familjen Edfors i Flisbäck och gratulera ännu men jag tror att regnet missgynnar Edfors mindre än många andra.

Och med Edfors oomtvistade potential så vore det väl attans om han inte någon gång skulle få te de på en major.

Imorgon startar US Open och efter sin imponerande one-man-show på Sawgrass för en dryg månad sedan är Henrik Stenson med i förhandssnacket på allvar.

Det ska han naturligtvis vara. Men efter tre rejäla bommar och massor av dubbelbogeys på Wentworth, i Wales och i Memphis kan man ju inte annat göra än att sätta ett massivt ? i marginalen.

Motivationsproblem efter segern? Absolut.

Han säger själv att han har experimenterat med sving och puttning lite grann? Då undrar jag varför. Han spelade och puttade ju rätt okej under TPC om man uttrycker det milt.

Jag har alltid gillat Stensons vinnarskalle, för tvivla inte på hans vinnarskalle, den har han haft sedan han var junior, minst, kanske redan från födseln men det kan jag inte uttala mig om utan att tala med hans föräldrar.

Men om man vunnit det nästan största (TPC) så kan en sådan urladdning medföra att andra tävlingar känns meningslösa en period och det tror jag hände Stenson, utan att han själv ville såklart, han vill naturligtvis vinna allt. Men börjar det strula i en sådan tävling så har man kanske inte bensin nog att starta upp spelet igen. Det är ett steg till för Stenson att lära sig hantera.

Därför tror jag att Stenson kommer att prestera helt okej på Bethpage. Men därifrån till att vinna är ett stort steg och US Open-banorna är speciellt uppsatta på ett sätt som hittills passat Stenson mindre bra.

Men får han spelet från tee att fungera och om han känner att han gillar greenområdena så kanske kanske att han kan vara med däruppe.

Men det finns spelare som har större chans på förhand. Tiger såklart, men också Paul Casey och Geoff Ogilvy och Brian Gay, som har imponerat med två storvcinster under säsongen, ligger före på min lista.

Man har ju haft ett gäng klubbor i sitt liv och de flesta har verkligen varit kanonfina. Men världen består ju av en lång radda av rankinglistor så jag gör ett försök att ranka alla mina järnset och börjar, taram, från slutet.

Titleist DCI 962 (1997)

Absolut inget större fel men de gick cirka tio meter kortare per klubba än mitt föregående set och det knäckte mig till slut mentalt.

Mizuno MS-1 (1983)

Mina första nyinköpta bladklubbor och gud vad stolt jag var när jag fick dessa, med dagens mått, stenåldersspakar. Trots att jag då hade typ 20 i handicap lärde jag mig mycket.

Maxfli DP-30 (1990)

Helt okej men jag tappade bort två av klubborna på banan och de dök aldrig upp igen. Så jag tvingades byta ut ett par direkt och sedan blev det roligare att köpa nya.

Powerbilt Citation (1974)

Riktigt fina grejor som jag ärvde av min farbror redan 1974 och kanske borde de hamnat högre upp men det är ändå svårt att konmkurrera ut toppspakarna.

Mizuno MP-14 (1992)

Vid den här tiden i början av 90-talet var Mizuno the shit. Alla bra ballstrikers spelade Mizuno och inte skulle väl jag vara sämre?

Maxfli DP-40 Australian Blade (1995)

Ännu ett underbart Maxfli-set som jag verkligen älskade. Lite tunga klubbhuvuden men vackra smidiga lite rundade japanska blad.

Titleist 690 MB (2007)

Mitt alternativa set och de är verkligen fantastiskt fina på alla sätt och vis. De är egentigen lika sköna som min etta men någon måste ju tyvärr stryka på foten för…

Vinnarna är:

Cleveland TA-1 (2006)

Små men naggande goda. Bra tryck och underbar låg bollflykt men ändå med bra stopp. Mina favoriter nummer ett.

Skicka gärna in era egna favoritset. Det är riktigt kul att tänka tillbaks på sina gamla klenoder. De flesta spakarna står faktiskt våningen under mig nere i garaget eftersom jag ångrade mig när jag bytte mina Mizuno mot en mikrovågsugn någon gång på 90-talet. Det var sista gången jag sålde en klubba.