Ikväll drar det igång och alla tips verkar gå till Tiger Woods. Konstigt vore det väl annars men jag tycker samtidigt att det är att ta den enkla vägen ut och sånt gillar jag inte. Då får man åtminstone nämna två outsiders.
Mina blir… Poulter…. sluta skratta, killen har spelet.
Och… Hunter Mahan…. lägg av nu, fasen vad taskiga ni är, under solbrillorna döljer sig en minitiger, och ett smekande puttstroke.

Det händer ju då och då att det blir en riktig stjärnskräll och att Immelman vann ifjol var väl i varje fall en halvskräll. Zach Johnson året innan kanske ännu större. Jag har verkligen på känn att det inte blir en väntad vinnare i år heller, Augusta spelas annorlunda nu och vilka det gynnar råder det en viss oenighet om.
Jag läste att Luke Donald tyckte att det var spelet från tee som blivit mer betydelsefullt och det stämmer säkert, men själv har jag en svag känsla av att det är wedgesepelet som blivit viktigare. Såväl Johnson som Immelman är erkänt duktiga med weken. Nåväl, vi får väl se om några dagar.

Passar på och rankar mina favoritögonblick i Masters digra historia så här några timmar innan tävlingen drar igång.
Och på första plats: Greg Normans kollaps 1996. Det var en plåga att se Norman choka så fullständigt och det var knappt att man fäste någon uppmärksamhet vid Faldos tredje seger på Augusta. Engelsmannen var som en maskin medan stackars Greg i allra högsta grad var en människa som du och jag. Han ledde med sex slag inför slutvarvet men Faldo sköt 67 och Norman 78 och det var inte ens dramatiskt. Norman vann visserligen två majors men visade ganska ofta att det inte bara handlade om att kunna slå en golfboll, minns att han torskade rejält mot Faldo i The Open på St Andrews 1990 då duon gick i ledarboll tredje varvet. Sådant sitter i och var förmodligen det som sänkte Norman den där olycksaliga dagen på Augusta. Jag led hur som helst något fruktansvärt med den sympatiska australiern och får nästan något tjockt i halsen bara jag tänker på det.

Numero due Jack Nicklaus vändning 1986 Grymt starkt av den gamle räven och hans 65:a sista varvet sänkte både Greg Norman, som gjorde bogey på sista, och Ballesteros som satte andra slaget i vattnet på 15:e. Nicklaus var med i tätstriden ett par år till men det här blev (troligen) hans sista major.

Trois Tiger Woods kross 1997 Utan dramatik dör golftävlingar en ganska stor smula men det här är naturligtvis en av de starkaste tävlingar någon gjort. Fullt jämförbart med hans seger på Pebble Beach 2000. Woods vann med 12 slag och det var början på hans fantastiska majorkarriär fram till idag. Nu återstår att se om han kan komma tillbaks på riktigt igen och jag är som jag redan skrivit tveksam.

Snart är det dags och om Woods vinner med tolv slag i år så är jag beredd på verbal bestraffning av det grövre slaget. Det bjussar jag på. Ha det nu riktigt skönt framför teveapparaterna.

The Golden Bear kan man aldrig se för mycket av. Det är 23 år sedan men jag minns som igår när han snuvade Ballesteros och Norman med en avslutande magisk 65:a. Lite rund och go om magen var han allt men Nicklaus rekord på 18 majors lär stå sig ett tag till om jag får tippa.
Många tror ju att Tiger ska ta det inom ett par år men det kan ni glömma. Jack regerar och jag är tveksam till att Tiger kommer att nå 18 majors överhuvudtaget, hans kropp tar mycket stryk med den vridhastigheten i framförallt knän och axlar.

http://www.youtube.com/watch?v=jle1G5l-qsU

Goddag.
Ni läser den nya golfbloggen på Sportbladets nya golfsatsning och jag, Martin Strömberg, ska dra mitt strå till den berömda stacken och tycka och tänka och såga och hylla så mycket jag orkar och kan.
Till att börja med vill jag baissa Tiger Woods lite grann. Okej, han vann på Bay Hill, jag är faktiskt djupt imponerad, trodde absolut inte att han skulle vinna så snart efter sitt skadeuppehåll. Dessutom såg han riktigt, riktigt vass ut.
Ändå tillhör jag inte den skaran som tror att Tiger blivit bättre efter skadan, nope!
Jag tror inte att han kommer att ha en susning i årets Masters trots att det är en av hans absoluta favvisbanor, jag tror inte ens att han blir topp tio.
Det blir en europé i år.
Jag har svårt att se Paul Casey vinna en major trots att han vann i Texas senast, tycker att han har vikt ner sig för ofta för att en seger ska ändra på det. Rent golfmässigt är han naturligtvis kapabel men…. ständigt dessa men 🙂
Det vore däremot ingen överraskning för mig om Ian Poulter eller Justin Rose vann. Båda har mognat med glöden i ögonen i behåll. I Poulters fall kan glöden ibland fälla honom då hans prestationsångest får honom att tappa fokus på golfen men Rose känns som en komplett spelare vars nästa naturliga steg vore en major.
Precis som Stenson och Karlsson. Nästa steg är en majorvinst eller en WGC-vinst i Karlssons fall. Båda har nog faktiskt psyke nog även om jag ibland har tvivlat. Stensons självfötroende har blivit stabilare och hans humör och temperament på banan är numera snarast en styrka.
Karlsson har blivit en mästare på att hantera tuffa tävlingar och är säker från tee till green.
Det enda man kan vara säker på är att den som vinner Masters kommer att ha chippat och puttat bra, så är det alltid.
Av amerikanerna tror jag mest På Hunter Mahan och Kenny Perry. kan inte motivera det med något annat än att jag gillar Mahan sedan Ryder Cup förra året och att Perry puttar som en Gud när han får in känslan.
Men Tiger?
Tyvärr, inte en chans i år.
Martin Strömberg