FARMINGDALE, NEW YORK. Ricky Barnes leder US Open.
Och på samma sätt som många jänkare i går tänkte ”Peter who?” så tänker nog många européer ”Ricky vem?.”

Så här är en miniresumé.

Ricky Barnes är en 28-åring från Kalifornien som blev proffs 2003 och som sedan dess lirat en del på PGA-touren men främst på Nationwide (USA:s ”andratour”). Förra säsongen balanserade han på eggen när han högg ett av de sista korten till PGA-touren med en 25-plats på Nationwides pengalista, och nu, den 20 juni 2009, leder han ensam US Open. Det händer grejer ibland.

Men hans majorfacit är inget man hänger upp sitt hopp på.
Som bäst har han en 21:a plats i Masters, 2003 som amatör, och i US Open har han som bäst varit delad 56:a (också 2003). Annars har det bara handlat om missade kval och cuttar.
Men det som hänt spelar ingen roll nu. Det som är på väg att hända är det som är intressant. Men vinner han det här ska jag lära mig gå ner i spagat innan sommaren är över.

För övrigt gillar folk att se på när proffsen tränar här. I tisdags var det hundratals som stod i fyrdubbla led och såg Mike Weir mata järnsjuor. Men det är rätt kul att se på när folk övingsputtar utanför klubbhuset också.

/Linderstam

FARMINGDALE, NEW YORK. Peter Hanson tappar ett slag på de hål som var kvar sedan i går. Han är nu på tre under och helt klart med i leken. Men som läget är nu handlar det inte bara om att göra par, det gäller att göra birdies för att inte tappa greppet om toppen, och vi lär under dagen se scorer på bra många under par.

Banrekordet i US Open här är på 63 slag, och Lucas Glover slog precis till med en 64a, och i går levererade kanadensaren Mike Weir samma resultat. Och då har andra dagens spel knappt börjat… på första tee står snart en hunrgig Tiger Woods, till exempel.

Regnet har gjort greenerna mänskliga och de går attackera fullt ut. Det känns som att USGA ångrar att de släppte upp ruffen och breddade banans fairways. En vinnarscore på 10-15 under par vill de inte se i US Open. Räkna med att banan kommer spelas lång och med svåra pinnplaceringar de två sista rundorna.

/Linderstam

Bra sändningar från US Open igår och imponerande spel av bland andra Peter Hanson. Jag kan inte påstå att jag är överraskad eftersom Hanson kan den här typen av spel och är en av de mest underskattade golfspelarna vi har. På Oakmont för två år sedan var han länge bra med och vid The Open ifjol hade han också haft chansen om han inte hamnat på ”fel”starthalva och fått några riktigt tuffa bad-beats under andra och tredje varven.

Kan han vinna?

Tja, jag skulle inte sätta mer än en hundring på det men rent spelmässigt kan han naturligtvis det. Jag är säker på att Hanson skulle tjäna på om det blev lite sämre väder för han är inte lika bra på att spela attackgolf som vissa av jänkarna, däremot är han en grinder av hög klass och om det blir som banan är tänkt, att ett parvarv är ett riktigt bra varv, då kan han vara med hela vägen.

Han puttade förmodligen helt okej igår men tycker ändå att hans spel var bättre än puttningen. Under andra varvet slog han några puttar som inte var i närheten men det kan ha varit lite upptrampat för ett par av dem såg ut att hoppa rätt bra. Totalt sett kändes det som att hans fyra under var med mersmak, det kunde lätt ha varit ett par, tre slag bättre, men det kan det ju i och för sig alltid vara i golf.

Bland resten av högen av duktiga spelare måste jag säga att det var länge sedan Adam Scott såg så här bra ut. Han har haft en abyssal svacka och verkligen svingat sunk, men igår var han tillbaks och pepprade pinnarna.

Sean O´Hair är en ballstriker som jag gillar skarpt. Det är ju tråkigt för honom att han puttar ungefär lika bra(dåligt) som undertecknad, annars hade han förmodligen redan haft ett par majors i bältet. Kan vinna.

Mike Weir, som sköt 64 första varvet har alla delar. Har blivit en ganska försiktig, snudd på tråkig spelare, men det lönar sig i de här sammanhangen.

Lucas Glover har vunnit förut och när han spelar bra så brukar det hålla i sig men jag har ändå en känsla av att han inte håller. Varje gång man såg honom igår så drog han i en tiometare och det kommer han inte att göra i 40 hål till.

Ricky Barnes, jättetalang som amatör, ska han slå igenom på alvar här? Ja, varför inte.

Todd Hamilton och Ross Fisher är smygare som man aldrig riktigt tror på men varför inte. Det finns dessutom ett bra gäng med spelare på inom några slag och inte ens halva tävlingen är spelad så det kommer att hända saker.

Golfen är oförutsägbar men mina pengar hamnar ändå på Adam Scott. Någon gång måste han vinna något stort med det spelet.

Men jag hoppas självfallet på våra svenska krigare, som det verkar har alla goda möjligheter att klara kvalgränsen och sedan är det bara att hänga i och hoppas att det trillar i lite.

Spännande kommer det under alla omständigheter att bli och jag kommer att vara limmad vid teven.

FARMINGDALE, NEW YORK. Mellan nubbar, öl, sång och dans är det läge för en skål, fördelaktligen med lite Skåne Akvavit. Vårt mest södra landskaps US Open-representant Peter Hanson har nämligen gått ut på Bethpage Black och lirat smartare, rakare och bättre än nästan hela världseliten, och är i nuläget tvåa. Bara Mike Weir har hållt huvudet kallare i den tjocka hettan. När skålen är avklarad så kan vi fortsätta med att hålla tummar för att han håller i det här.

/Linderstam

FARMINGDALE, NEW YORK. Peter Hanson går som tåget, ligger fantastiska fyra under och har träffat nio av tio fairways ochtolv av tretton greener. Han är inte känd som någon birdiemaskin, snarare en parperfektionist, och Peter har något stort på gång. Det har fått en legendar att vakna till liv.

Dan Jenkins är en av de mest uppskattade sportskribenterna som över huvudtaget satt sin fot i det här landet. I onsdags signerade han en av sina böcker i pressrummet, och årets US Open är hans 200e major. Alltså, han har varit på sammanlagt 200 majors. När jag berättade att det här var min första så log han och sade: ”Ooh, nice to hear. Just 199 behind.” Han är 79 år, och om jag så besöker varje major i 50 framöver så hinner jag bli 78 innan jag kommer upp i 200. Det är saker att reflektera runt.

Dessutom har han som 79-åring funnit twitter, och han är en jävel på att formulera sig i det korta formatet. Följ honom på: http://twitter.com/danjenkinsgd

”Ooh, nice to hear. Just 199 behind”. Man har en bit att vandra.

/Linderstam

FARMINGDALE, NEW YORK. Han i svarta brallor och ljusgrå piké som puttar på 16e greenen heter Tiger Woods. Han är förbannat bra på golf, och när han spelar är det många som gillar att se på. Även konkurrenterna i andra bollar, bland annat Johan Edfors i blå tröja som är på väg att slå ut på hål 15, ett hål han sedan gjorde birdie på. För Tiger gick det sämre.. putten missades, och efter dubbelbogeyn på 15e blev det här en bogey på 16e och sedan en till på 18e. Fyra över par på banans fyra sista hål, inte likt världens bästa golfare.

För övrigt så har gårdagens galenskap till väder blivit solsken och upplagt för folkfest. Det här är från samma hål, och som Tobias Bergman, chefredaktör på Svensk Golf och en frekvent majorbesökare, säger när vi står och känner lugnet en stund: ”Jag vet inte om jag sett mer folk på en golfbana förut.” Det har han antagligen, säkert på Ryder Cup, men det pratas om en bit över 50 000, och då är det bara fredag. Det stod 100 dollar på biljetten en kille hade runt halsen, man måste alltid ha den synlig, och det bara för i dag. Det finns en anledning att vinnaren här drar in över 10 miljoner svenska kronor.

/Linderstam

Tiger Woods såg ut att göra ett bra första varv men Bethpages tuffa avslutning straffade världsettan. Fyra över sista fyra och totalt är ingen katastrof men att avsluta et varv på det viset är aldrig skönt.

Johan Edfors däremot är fortfarande med däruppe,han är ett under med två att gå, visserligen två tuffa hål men kan han komma in runt par är det riktigt bra.

Stensons tre över är okej, inte mer, han har bra chanser att bättra det i morgon och kommer inte att vara långt bakom i ett ganska jämnt fält.

Just nu leder danske Sören Hansen efter en drömstart med birdies på tian och elvan. Men Sören har sexton hål kvar och mycket kommer att hända.

Andra noteringar är att Padraig Harrington har det fortsatt tufft. irländaren landade på sex över par och får ett tufft jobb imorgon.

Om en svensk skulle springa hem US Open så skulle det otvivelaktigt vara den största svenska bedriften i golfhistorien. Det diskuteras ofta hit och dit vilka händelser som varit vassast men här är min lista över vilka svenska meriter som är först i min bok.

1. Henrik Stenson, TPC 2009

Både på grund av tävlingens dignitet och på vilket sätt Stenson vann.

2. Carl Pettersson, The Memorial 2006

En av de absolut mest prestigefyllda (och därmed med bra startfält) tävlingarna i USA på Jack Nicklaus egen Muirfield Village.

3. Henrik Stenson, WGC Match Play 2007

Mindre startfält men ändå en fysisk manifestation av Stenson i tuff konkurrens.

4. Jesper Parnevik, The OPen 1994

En andraplats, javisst, men den gav svenska spelare en känsla av att det går att vinna en major.

5. Robert Karlsson, Harry Vardon Trophy 2008

En annorlunda typ av seger men att vinna penningligan slår högt i min värld och ingen svensk har egentligen varit nära innan Robban.

6. Jesper Parnevik, Byron Nelson 2000

En klassisk amerikansk tävling som alltid samlar bra startfält.

7. Gabriel Hjertstedt, BC Open 1997

En lilleputt-tävling men ändå en premiärseger i USA och banbrytande i all sin enkelhet.

8. Fredrik Jacobson, Volvo Masters 2003

Jag minns det som igår och att vinna finaltävlingen är stort.

9. Johan Edfors, Scottish Open 2006

Att skjuta en 63:a på Loch Lomond och sänka fältet är ett riktigt vasst styrkebesked

10. Robert Karlsson, Dunhill Links 2008

Klassiska banor i tuff konkurrens och jag skulle gärna ha stått där med pokalen efter spel på Carnoustie och St Andrews.

Det finns alltid ett mått av personliga känslor i dylika listor och många hade säkert sett Ove Sellbergs seger i Epson GP, den första svenska segern på ET långt upp, och den hade kommit på elfte plats på min lista.

Flera av Parneviks segrar är stora men hamnar också strax utanför.

Förtydligande: Listan gäller bara herrar annars hade naturligtvis Annika Sörenstam (10 majors bland mycket annat) varit med.

Skriv och berätta om vilka segrar ni känner mest för.

/Martin

FARMINGDALE, NEW YORK. Det finns sina fördelar med att sitta utanför omklädningsrummet och vänta på en massage-törstande Henrik Stenson.
Han gillar massage den grabben, vill ogärna bli störd, och det är på tre stolar i en gång på andravåningen till klubbhuset på Bethpage på som de stora sanningarna låter sig berättas.

Här sitter nämligen volontärerna Richard, George och Paul och drar historier på US Opens egen ljugarbänk, och fram och tillbaka i gången springer också den sköne skoputsar-snubben och fullkomligt sprutar ur sig oneliners.
– We call him J.D. Shoes, skrockar Paul förnöjt.
– Han jobbar på min klubb, Lakeview, och är en riktig stjärna. Har svar på allt.

Paul och George är i 70-årsåldern, Richard dryga 30, och vi sitter där och bjuds på berättelser så känns det som man landat i periferin till Sopranos. New Jersey har visserligen blivit Long Island, men tugget, skratten, gliringarna, Georges italienska framtoning och dialekt skapar flashback-känsla.

Och då plötsligt, när vi suttit där i trekvart och börjar bli en del av inredningen, levererar han dagens bästa story. George brukar stå vid botten av trappan upp till andra våningen och kolla att de som stegar upp har rätt ackreditering, det finns en satans massa bokstäver som berättar vilka utrymmen man får beträda (L för locker room), och bredvid står alltid en state trooper och ser vansinnigt morsk och viktig ut.

– Du vet, 2002 när Open spelades här på Bethpage så var den inte ens nära så många poliser. Och det var ändå efter 9/11. Nu är de överallt… Det sjuka är att de flesta inte har en aning om vilka golfspelarna är, så de flesta måste visa upp något bevis på att det verkligen är med i tävlingen. Men 2002 hände det sjukaste. Greg Norman skulle till andravåningen med sin grabb, hospitalityrummet låg där då, men volontären var inte på sin plats i trappen och state troopern kände inte igen Norman. Så han släppte inte upp honom. Greg skrek ”vet du vem jag är?”, och troopern svarade, änny högre, ”VET DU VEM JAG ÄR?”. Det visste han inte och det låg bråk i luften, men till slut kom en official fram till och berättade vem Norman var och de släppte upp honom, men Greg var helt vansinnig när han kom upp. Så han plockade upp en golfbag på övervåningen, och kastade den ner för trappen mot troopern i rent raseri. Det du.

George skrattar, och intygar att det är en sann historia.
– Det samma hände Jim Furyk den här veckan. Han blev inte igenkänd. Men han höll sig lugnare.
Sedan plockar Paulie fram ett restaurangtips i bakfickan i närheten av hotellet, inte oväntat en italienare.
– Darios. Bästa maten i Rockville. Hälsa från mig, säger han, och jag funderar på om man ska hälsa från Paulie Walnuts eller bara Paulie, men eftersom han självklart är där själv när vi kommer in framåt kvällen så spelar det inte så stor roll. Nu är det fullt, vi bokar ett bord till senare i veckan och går till Franks Steakhouse i stället där Frank i egen hög person undrar varifrån vi kommer.

– Swedish? Aaah, free spirit!

Some things never change.

/Linderstam

När Johan Edfors vann British Masters på den ljuvliga parkbanan Forest of Arden utanför Birmingham öste regnet ner.

När samme Edfors blev trea med mersmak på Irland tidigare i år öste regnet ner och vinden nådde över 20 m/s i byarna.

Nu leder Edan US Open och regnet det bara vräker ner.

Jag tror inte att Johan Edfors spelar särskilt mycket bättre när det regnar men han har definitivt lärt sig konsten att anpassa spelet efter hur vädret är, han har blivit äldre, mognare och smartare.

Nu säger jag heller inte att Johan kommer att svepa fältet och jag tänker definitivt inte åka hem till familjen Edfors i Flisbäck och gratulera ännu men jag tror att regnet missgynnar Edfors mindre än många andra.

Och med Edfors oomtvistade potential så vore det väl attans om han inte någon gång skulle få te de på en major.