Jaha, då kommer sista inlägget från Paris. Om jag har förstått saken rätt kommer jag att åka hem med samma plan som – trumvirvel – Robin Söderling.

Jag är djupt imponerad av västgöten, även om han inte räckte till i finalen mot Nadal. Personligen trodde jag inte att han skulle lyckas försvara sin finalplats i Öppna franska. Om jag gjort det hade jag tagit med mig rakapparaten till Paris. Det är alltså Robins fel att jag ser ut som en grottmänniska.

Finalen slutade alltså 6-4, 6-2, 6-4 till Nadal, men prata inte om utklassning. Det är så små marginaler i den här sporten att det är löjligt. Hur hade det slutat om Robin vunnit första breakbollen och skaffat en 3-1-ledning i första set? Hade han kunnat vända matchen om han tagit tillvara på någon av de fyra chanser han hade att skaffa sig en 2-0-ledning i andra? Det får vi aldrig veta, tyvärr.

Däremot vet jag att Robin Söderling är så bra att han inte ska missa åtta av åtta breakbollar. Nu kunde Nadal hålla sin serve genom hela matchen, vilket han bara lyckades med två gånger under turneringen. Det var alltså mot Söderling – och den franske junioren Gianni Mina.

Å andra sidan är det ingen skam att förlora mot Nadal. Det gör ju alla på det här underlaget. Jag har gått igenom hans grusfacit och kommit fram till att han bara har förlorat sex matcher sedan 2005. Det är ett ganska hyfsat facit. Nu har han fem titlar i Öppna franska och sju Grand Slam-titlar totalt – lika många som Mats Wilander och John McEnroe.

Jag sökte upp den hetlevrade amerikanen efter finalen och frågade om han kunde tänka sig att dela med sig av sina tankar kring matchen.
Det ville han inte.
– Jag står hellre här med en öl i baren, sa McEnroe.

Nu är det dags att vinka farväl.

Vi hörs snart igen, från Wimbledon. Då lovar jag att ägna mer tid åt era kommentarer.

Tills dess: Titta på bollen!

/Stefan

Foto: AP