En riktigt vacker gunga önskar jag mig.

En gunga att hänga upp i ett högt träd, på långa rep som gör det möjligt att gunga med vida, svepande tag. Så där riktigt romantiskt, drömmande och rofyllt.

Sitsen vill jag ha av tjockt trä som av många rumpor så småningom slits blank och sidenlen. Kraftiga rep med stora knopar, stora som grabbnävar som gör att man känner sig trygg och säker. Så stabil ska den vara att man kan gunga två på samma gång, en som sitter och en som står bakpå. Små barn få sitta i vuxet knä och lycklig blir den unge som äntligen blivit stor nog att få gunga på egen hand.

En sådan gunga önskar jag mig!

Alströmerian, eller inkalilja som den ibland kallas för, är en underbar snittblomma! Den här färgkombon i limegrönt och blekt gammalrosa är helt underbar!

Alströmerian är uppkallad efter Claes Alströmer, en av Linnés lärljungar. Under ett besök i Spanien på 1700-talet träffade han på den här vackra blomman och tog den hem till Sverige. Alströmerian kan odlas som perenn i landets mildare delar men kan göra sig precis lika bra som ettårig utplanteringsväxt i urnor och krukor.

Claes Alströmer ja, han hade en ganska känd pappa också, Jonas Alströmer. Han med potatisen ni vet! Men det är en annan historia.

Nu har vi klippt gräsmattan några gånger men vi klipper den aldrig innan gullvivor, tusensköna och revsuga blommat ut! Med åren har de spritt sig och får gräsmattan att se ut som en sommaräng mitt bland villorna. En sommaräng såsom den skulle kunna sett ut på en vall, dit man släppt korna efter första slåttern. Annars brukar sommarängar bli vackrast på mager och torr mark, men i vår gräsmatta är leran tjock och näringsrik på sina ställen, inte alls den magra ängsmark som man läst om ska vara förutsättningen för en vacker äng.

I vår trädgård har det liksom bara blivit såhär, egentligen mest därför att jag har svårt att rensa bort det som trivs och som självmant slår sig ner. Vill man känna sig genuin och historiskt korrekt i sina ängsambitioner, får man låssas att det är just en vall som kreaturen gödslat och gjort näringsrik. Och då befolkas ängen av de växter som trivs i näringsrik jord, gullviva, revsuga och tusensköna!

Allium har vi lärt oss att den heter och älskade alliumbollar pryder sin plats i nästan alla sammanhang.

Att den är släkt med vår kära gräslök kan man se och alliumsläktet har många, många olika ”lökar” i sitt sortiment. Bollök, rysslök, praktlök, klotlök, skägglök, snöbollslök och så vidare och så vidare. Många har det gemensamt att bladverket kan se en smula trist ut när blombollen är som allra vackrast. Klokast alltså att sätta lökarna i bakkant av planteringen för att döljas av frodiga växter framför. När de små kronbladen faller av från sina fästen behåller bollarna sin form på höga skaft och är väl så dekorativa som när de blommar. Så småningom torkar fröställningen i blekt halmgult och små svarta frön ger sig till känna. Har man allium av olika sorter i sin trädgård kan det tänkas att fröavkomman blir till en egen liten individ, kanske en smula olika sina föräldrar. Men det kan ju vara ganska kul att se vad det tänkas kan bli!

I en gammal bod har vi dragit in vatten och satt upp ett gammalt handfat, ett sån´t där gammalt ett med en kran i varje hörna. Eftersom vi inte har ett riktigt badrum känns det skönt att ha rinnande vatten, handfat och spegel för morgonbestyren. Men det fungerar bara sommartid. På vintern fryser det lilla utrymmet.

Vad det känns sommar nu att sopa bort döda flugor, putsa spegeln och hänga upp handdukarna! I fönstret har jag satt en av mina favoritblommor från ängen, smörbollen. Här i Bergslagen kallas den för daldocka, en namn lika poetiskt som sommarängen den växer på. På latin gav Linné den namnet Trollius, ganska poetiskt det också.