Ibland händer det att man är lite väl hårdhänt. En stjälk går av eller en blomma faller till marken av misstag. Inte kan man böja sig ner, plocka upp och sen bara slänga?

Nej, jag sparar nästan alltid de här misstagen. Då kommer småvaserna till användning och har man tur blir det hela riktigt lyckat. Här en avbruten stjälk från kaprifolen och en avklippt blomma från flamingoblomman. Blev ganska fint tillsammans, eller hur?

Alströmerian, eller inkalilja som den ibland kallas för, är en underbar snittblomma! Den här färgkombon i limegrönt och blekt gammalrosa är helt underbar!

Alströmerian är uppkallad efter Claes Alströmer, en av Linnés lärljungar. Under ett besök i Spanien på 1700-talet träffade han på den här vackra blomman och tog den hem till Sverige. Alströmerian kan odlas som perenn i landets mildare delar men kan göra sig precis lika bra som ettårig utplanteringsväxt i urnor och krukor.

Claes Alströmer ja, han hade en ganska känd pappa också, Jonas Alströmer. Han med potatisen ni vet! Men det är en annan historia.

I en gammal bod har vi dragit in vatten och satt upp ett gammalt handfat, ett sån´t där gammalt ett med en kran i varje hörna. Eftersom vi inte har ett riktigt badrum känns det skönt att ha rinnande vatten, handfat och spegel för morgonbestyren. Men det fungerar bara sommartid. På vintern fryser det lilla utrymmet.

Vad det känns sommar nu att sopa bort döda flugor, putsa spegeln och hänga upp handdukarna! I fönstret har jag satt en av mina favoritblommor från ängen, smörbollen. Här i Bergslagen kallas den för daldocka, en namn lika poetiskt som sommarängen den växer på. På latin gav Linné den namnet Trollius, ganska poetiskt det också.