Nu börjar det dra ihop sig till amaryllistider igen och jag tittar tillbaka på mina bilder för att se om jag kommer ihåg någon favorit från tidigare år.

Länge har jag tyckt att de där enorma, blodröda sorterna är vackrast. Sorten ’Benfica’ har jag haft i flera år men så ändras smaken och i år känner jag att de lite mer finlämmade och enkla sorterna är vad det kommer att bli. Och gärna fräkniga kronblad, sirligt ihopsatta i glesa klasar som sorten här nedan.

De blodröda med jätteblommor längre ner fotade jag på Edvard Anderssons Växthus i Bergianska för några år sedan. Även om jag hellre har andra sorter så måste man ju medge att de är helt magnifika! Så jag visar dem gärna igen.

Till de där lite spektakulära höstväxterna hör nakna jungfrun! Inte minst namnet kommer man ihåg. Nu kallas den också för tidlösa och sorten på bilden är en prakttidlösa. De tillhör en grupp tidlösor som odlats fram (hybrider) för att få lite extra stora blommor och fina färger.

Så fort lökarna, för det är lökar det är fråga om, finns i handel bör de komma ner i rabatten. Skulle man glömma dem på fönsterbrädan har de en förmåga att blomma direkt ur löken något som faktiskt kan se riktigt dekorativt ut. Ska de ner i jorden bör de sättas nästa 20 cm djupt och med ett avstånd på 10 cm mellan lökarna. De går också utmärkt att dela tidlösebestånd men det göra man klokast i att ta i samband med tidlösans viloperiod i juli. Vackert kan det bli om man sätter tidlösa tillsammans med växter som har sin blomning på våren och som behöver lite extra piff såhär på hösten, till exempel jättedaggkåpa eller bergenia.

Jag är lite svag för gamla sorter, växter som stått i trädgårdar kanske sen början av 1900-talet. Eller växter som delats och som givits i gåva från mor till dotter, från far till son, växter som funnits i släkten under många, många år.

Vi besökte i somras den gård i Dannike i Västergötland som min makes farfar föddes på i slutet av 1800-talet. Runt flaggstången växte djupröda dahlior i stora fång. De kanske inte har stått där sen farfars tid men enligt gårdens ägarinna har de funnits under mycket lång tid. Att just dahlior får så många år på nacken tycker jag är lite imponerande eftersom de ju kräver att man gräver upp dem på hösten, spara dem till våren för att sätta ut dem för en ny växtsäsong. Det ligger arbete, tanke och omsorg bakom de sparade dahliorna som med åren bara blir fler och fler!

Är du intresserad av gamla växter finns det mycket roligt att läsa på POM:s (Programmet för odlad mångfald) hemsida => http://www.pom.info . Här kan du läsa om gamla sorter och om POM:s arbete. På hemsidan finns också några fina berättelser nedtecknade som beskriver några växters historia bakåt i tiden. Man kan bli öm i hjärteroten för mindre!

Tulpanlök kan inte bara stoppas i jorden. De välformade lökarna har ju en så vacker, kopparbrun ton att de passar precis lika bra ovanpå som under, så att säga.

Titta vilken fint arrangemang där lökarna tillsammans med pinjebarken gör det där lilla extra! Cyklamen, carex, taklök och sedum får stå för det gröna och röda. Den låga och vida terrakottakrukan på en liten fot bär upp det hela. Fotot tog jag i fjol på en av mina många besök på Zetas Trädgård.

Nu är det verkligen hög tid att få ner lökar i jorden. Jag borde ha bestämt sorter och planerat inköpen redan, men de varma dagarna gör att man det känns mer sommar än lökplanterartider.

Påsk- och pingstliljor bör komma i jorden så snabbt som möjligt. De behöver få god tid på sig att skicka ut nya fräscha rötter ur lökarna innan kylan sätter in. Det samma gäller scilla, vintergäck och snödroppar. Egentligen är det bara tulpanlökar som man kan bli sen med.

Dags alltså att göra slag i saken! Men i år får jag tänka om. Alla lökar som jag satte i Bergslagen förra hösten åts upp av vildsvinen som har varit helt hopplösa i år. Inte en lök kvar! Kändes verkligen trist eftersom jag hade satsat på några unika och ovanliga tulpansorter. Och här hemma i Stockholm, där rådjuren härjar i trädgården, går det ju inte alls att ha tulpaner! Så vi får se vad det blir i år.